Scenkonst som känns igen

Kan man lita på att socialdemokraterna ljuger?

Frågan formulerades inte – som man skulle kunna tro – på något pressat möte där ett verkställande utskott tagit sig an uppgiften att utreda om deras småländske ordförande for med osanning eller inte, utan av en liberal nationalekonom som inför valet 1994 undrade om socialdemokraterna verkligen tänkte genomföra sina dyra löften när de vunnit makten. Det gjorde socialdemokraterna inte. I stället sanerade de statsfinanserna och sparade, sparade, sparade.

Marian Radetzki, som ekonomen hette, kunde andas ut.

Tjugo år senare ter sig situationen likartad, men omvänd. De med vänsteråsikter som önskat sig en mer offensiv finanspolitik än den Magdalena Andersson utlovat – nästan alla alltså – har fått leva i tron att det skulle ändras efter valdagen. Och att döma av de första beskeden kan man fortfarande lita på att socialdemokraterna har ljugit.

Före valet var överskottsmålet heligt, enligt Magdalena Andersson. Nu försvinner överskottsmålet som vi känner det från svensk politik. I budgetförhandlingarna har vänsterpartisterna fått vad de pekat på. Och snart är utgiftstaket lika högt och pålitligt som det på Friends Arena.

Ungefär så kommer det låta nästa vecka när budgeten presenteras i sin helhet. Så låter det redan bland de som haft insyn i processen.

Det är en vänstersväng. Temporär kanske, beroende på hur länge regeringen enkom har vänsterpartister att ty sig till i parlamentet. Men likväl en vänstersväng.

Vilket kan förklara den föreställning Magdalena Andersson och hennes budgetstatssekreterare Max Elger satte upp i veckan.

När det färska statsrådet kallade till presskonferens i måndags var det inte till finansdepartementet hon bjöd journalisterna. Nej, det kunde ha framstått som för futtigt. I stället ställde sig Andersson på scenen i pampiga Rosenbad, just så som Anders Borg gjort när han varnat för oron i omvärlden ett par månader tidigare. Precis som då borde tidningarna ha skickat sina teaterrecensenter. Några besked om vilken politik regeringen skulle föra gavs inte, sådant har man inte tid till i första akten, men däremot att måla upp landskapet. Det politiska alltså.

Pjäsen var hämtad bland klassikerna, byggde på intrigen om de ständigt slösaktiga borgarna. Socialdemokraterna har satt upp den varje gång de återvunnit makten: 1982, 1994, 2014. Förväntat alltså. Men, och det vet Anders Borg och alla andra som har hållit på med teater, utan en bra första akt faller pjäsen samman. Där framträder karaktärerna, och rollerna tilldelas, så att den mer konkreta och händelserika andra akten framstår som trovärdig hos publiken.

Det är nog det viktiga. Magdalena Andersson går i Anders Borgs fotspår. Under den förra finansministern har betraktarna fått vänja sig vid ständiga föredrag om »det ekonomiska läget«. Beskeden har kunnat svänga snabbt och häftigt. Prognoser har landat helt fel i jämförelse med andra bedömare. Vilket gjort det svårt för att inte säga omöjligt att avgöra vad som varit ekonomiska bedömningar och vad som varit politiska prioriteringar i syfte att få publiken – alltså väljarna eller motparten i pågående förhandling i koalitionsregeringen – att göra som man vill.

Det går att travestera ett annat gammalt politiskt uttryck för att beskriva den här skolan. Gösta Bohman myntade begreppet »inrikes utrikespolitik« i syfte att visa att Olof Palmes hållning i Vietnam-kriget hade mer med röstvärvning här hemma att göra än med fredsskapande där borta.

Ny finansminister eller inte – inrikes prognospolitik får publiken vänja sig vid.