Schlager för fred

Inför finalhelgen i Belgrad är förväntningarna på Sveriges representant Charlotte Perrelli skyhöga. Samtidigt är det massmediala trycket på tävlingen större än någonsin.

Men det är inte bara media, schlagerfantaster och musikkritiker som hyser ett stort intresse för den tidigare sågade sångtävlingen. Schlagern har även blivit föremål för ett växande forskningsområde – både inom och utanför Europa.

Inom de estetiska vetenskaperna har populärkultur som studieobjekt – i synnerhet mainstreamfenomen – tidigare inte haft särskilt hög status. Men det är någonting som håller på att förändras.

Tidigare i år hölls världens första forskarkonferens tillägnad Eurovisionsschlagerfestivalen, med titeln »Singing Europe: spectacle and politics in Eurovision Song Contest«. Forskare från hela Europa, men även USA, samlades under tre dagar i Grekland för att bland annat diskutera tävlingens politiska och kulturella betydelse för enskilda nationers utveckling – men även Europasamarbetet i stort.

Musiktextforskaren Karin Strand, som deltog på konferensen, vill sticka hål på myten att populärkulturen, dit schlagerfestivalen räknas, saknar en djupare politisk och kulturell innebörd och därför inte är värdig en djupare analys.

– Exempelvis har festivalen blivit en otroligt viktig annonspelare för länder som inte har en självklar politisk och kulturell plats i Europa, säger hon.

Att intresset för tävlingen är betydligt lägre bland befolkningen i de fyra stora europeiska länderna, Storbritannien, Frankrike, Spanien och Tyskland, kan bero på att de inte har ett lika stort behov av att markera sin nationella identitet eftersom de ändå gör sig hörda politiskt och kulturellt.

Festivalen har också blivit en chans för internationella rörelser, som HBT (homo-, bi- och transsexuella personer), att synas och höras. HBT-rörelsens framväxt i Europa har fått ett rejält lyft av förra årets vinnare Marija Serifovic, som blivit en idol för många homosexuella i öststaterna. Men det började redan 1998 med Israels transsexuella artist Dana International och låten »Diva«. Tendensen är en tilltagande »multifiering« av möjliga betydelser; det gäller att tilltala så många slags identiteter som möjligt.

– I dag kan man även se hur hela schlagerkonceptet i sig har en inneboende flört till HBT-rörelsen, där även helt straighta artister medvetet spelar på gaykulturens planhalva, säger Karin Strand.

En annan tendens som präglat de senaste årens utveckling inom Eurovision Song Contest är spänningen mellan Öst- och Västeuropa. Att det finns länder som bombar varandra men ändå röstar på varandras bidrag i festivalen kan ses som ett uttryck för att kulturen faktiskt har andra gränser än nationerna.

I många länder, som Sverige, är det också en helt annan miljö för schlagern i dag än på 70-talet när kommersialism i många sammanhang – inte minst inom den akademiska världen – betraktades mer kritiskt.

Alf Björnberg, som är professor i musikvetenskap och började intressera sig för schlagerfenomenet redan för 20 år sedan, tror att det ökade intresset delvis beror på att det handlar om ett europeiskt projekt som inte förknippas med invecklad byråkrati och ekonomi.

– Schlager-EM är ett av få europeiska arrangemang där man förhåller sig till europeisk samhörighet på ett mer spännande, intressant och lustfyllt sätt, säger han.

Tävlingen har vuxit kraftigt sedan starten 1956, då endast 7 länder tävlade jämfört med årets rekord på 43 länder. På plats i Belgrad finns i år inte mindre än 4 500 medierepresentanter som slåss om artisternas uppmärksamhet och schlagerstjärnorna drar sig inte för att ge allt och lite till för att få sin stund i strålkastarljuset. Att synas är viktigt. Det gäller att göra sin egen, och sitt lands röst hörd – även om det bara handlar om tre minuter i tv-rutan.