Segraren skriver historien

Historiska institutionen vid Uppsala universitet väntade spänt på sin nya forskarassistent, underbarnet från Lund. Det var 1997. Ryktet hade föregått fil dr Dick Harrison.

Enligt hörsägen hade han fotografiskt minne och var arbetsnarkoman. Han steg upp i gryningen varje morgon och skrev texter, fräsch som en nyponros, arbetade oförtrutet i sexton timmar, och gick till sängs med en foliant. Han skulle vara »helt galet intelligent«.

Förvåningen – och förtjusningen – blev stor i Uppsala när det visade sig att alltsammans stämde! Dessutom, säger källorna, var han trevlig och kul. Kaxig, ungefär som Lisbeth Salander. Lite knasig, men helt crazy smart. Och han var inte bara expert på longobarder och bondeuppror i 1400-talets Sverige. Han skrev spännande om verklighetens Robin Hood, som veterligt legat i bakhåll i Sherwoodskogen, men aldrig träffat vare sig broder Tuck eller den sköna jungfru Marion.

Dessutom odlade dr Harrison en vetenskap som var närmast okänd på Uppsalas breddgrader. Han var passionerad ankist.

Den intresserade kan gå till källorna, nämligen NAFS-kuriren från åttiotalet, och konstatera att redan den unge ankisten visar en imponerande, ja, rentav utmanande bredd i sin forskning. Han backar inte för någon epok, inga problem är honom främmande. Harrison bidrar med initierade studier i Alexander Lukas personlighet och anor, han skriver om De dimhöljda borgarnas ankor från Disneyansk medeltid och »Arbetets brorsöner«, om den sociala hierarkin i Ankeborg. Ofta omsatte han sina artiklar i uppskattade föredrag för B.A.R.K.S -kretsen (Besatta Ankister Regionalt Kvackande Skåningar) i Malmö:

– Dick räddade oss ur knipan flera gånger, berättar Stefan Diös, den mest meriterade av alla Kalle Ankas svenska översättare.

I ett historiskt Kalle Anka-äventyr, signerat Don Rosa, besöker ankorna Egypten. Där förekommer det berömda biblioteket i Alexandria, enligt ryktet nedbränt av araberna år 642. Protesterande läsare hörde av sig och anklagade Kalle Ankas redaktion för islamofobi.

Dick Harrison kunde bekräfta att uppgifterna byggde på en välkänd lögn som hade spritts för att misskreditera islam och kalifen Omar. När serien senare gick i repris rättades pratbubborna.

Harrison stannade bara ett år i Uppsala. Efter ett mellanspel i Linköping var han tillbaka i Lund, och blev professor i historia 2003. Då var han redan Sveriges mest kände historiker vid sidan av Peter Englund, och mest hyllade folkbildare, i hälarna på Herman Lindqvist.

På våren det året fick han ta emot Studenternas pedagogiska pris med motiveringen att han »experimenterar med olika former av utlärande, exempelvis genom att klä sig i epokens klädedräkt, spela epokens musik och visa diabilder från historiska platser, inte enbart med underhållande syfte utan för att väcka studenternas intresse för historia och historiska problem«.

I dag har studenternas kärlek förbytts i förvåning.

Deras omtyckte professor kom nyligen tillbaka efter ett år av föräldraledighet, och föreföll ha vaknat på fel sida. Han ska ha använt verbalt våld i undervisningen och skällt ut studentkåren för ohemula maktanspråk. I en debattartikel i Svenska Dagbladet i början på året talar han om universitetsutbildningens haveri och lärarnas slaveri.

Studenterna reagerade med trots, och Harrison kontrade med att underkänna 67 procent av kursen. Det bekymrade institutionen, som alltid fått goda vitsord i Universitets- och högskoleämbetets kvalitetsutvärderingar. Lundensarna kunde slå sig för bröstet. Harrisons betyg hade aldrig skiljt ut sig från kollegornas förut, vad var det som hade hänt?

Tydligen att Dick Harrison ville statuera exempel. Och han fick medhåll av kuvade universitetslärare över hela landet.

Alla var trötta på New Public Management, och på att pengarna fick styra på bildningens bekostnad. Dick Harrison eldade massorna:

»Att höja rösten är tabu. Det gäller att sitta stilla i båten, gilla läget och – framför allt – sätta högre betyg på tentorna.«

Men Dick Harrison har aldrig »gillat läget«. I vår konsensuskultur känner han sig inte hemma alls. Tidigt tog han strid med världen. I intervjuer och Sommarprogram har han gripande beskrivit sin barndom, hur han blev mobbad av skolkamraterna och misstrodd för sitt läsintresse, också av pappa:

»Det ansågs skadligt att läsa för mycket, man kunde bli dum och rubbad. De tyckte att jag sysslade med dumheter. Att sitta och läsa romaner eller isländska sagor var sådant som kunde blockera riktiga kunskaper.«

Kamraterna i skånska Staffanstorp hade inte heller förståelse för hans särart:

»Jag blev väldigt mobbad i skolan. Jag fick vara hemma flera dagar för att jag skulle bli ihjälslagen annars. En gång fick jag mitt huvud dunkat mot ett pingisbord utan att någon ingrep.«

För Dick Harrison gäller det fortfarande strid och kamp. Han använder en närmast militär vokabulär för att beskriva sina upplevelser av det akademiska livet. Efter meningsskiljaktigheter med rektor förklarade han en gång att »hade detta varit på medeltiden hade jag utmanat rektor på duell«. Nästan med ömhet talar han om sin »kära ärkefiende« sedan åttiotalet, Historiska institutionens prefekt, Lars Edgren.

Konflikterna mellan Historiska institutionen och Dick Harrison har varit många. 2002 fick han en varning för att ha utnyttjat sin ställning visavi en doktorand, som han tidigare haft ett förhållande med. Han anklagades även för trakasserier, men friades.

Universitetet har flera gånger tillsatt medlare mellan Harrison och hans kollegor. För närvarande har Harrison och studierektorn formellt umgängesstopp. De får inte träffas och prata med varandra.

Verkar det konstigt? Äsch, en vanlig dag på jobbet i den akademiska världen. »Den galne professorn« må vara en stereotyp nidbild, men visst existerar hen. Det går att plocka fram professorer som sliter av sig kläderna efter ett par öl, och streakar nakna inför häpna studenter. Det finns professorer som får ledas iväg med jämna mellanrum. Det finns professorer som kan liknas vid sektledare. Det finns professorer som snor sina doktoranders rön. En del professorer är elaka. De kvicknar till först efter ett par koppar etter till frukost.

I detta sällskap är Dick Harrison långtifrån värst, men han är mest känd. Och världen struntar blankt i om Harrison har samarbetssvårigheter. Den uppskattar honom för hans många böcker, om Robin Hood, Birger jarl, digerdöden och slaveriet. Drygt femtio titlar hittills. Han är också omtyckt för sina medryckande föreläsningar och sin alerta blogg i Svenska Dagbladet. Därtill har han vunnit Sveriges Televisions »På spåret« två gånger, med gott eldunderstöd av Ellinor Persson.

Det är inte så konstigt att Dick Harrison har retat upp det samlade historikerskrået.

– Harrison sänker ackordet, suckar en professorskollega. Han skriver för mycket, för snabbt.

En annan grupp som borde frukta för ackordet är kulturjournalisterna. Kay Glans var i många år redaktör på Svenska Dagbladet:

– På fredagkvällen gav man 500 sidor om medeltiden till Dick Harrison, och på måndag morgon hade vi en recension. Och han säger aldrig nej!

Dick Harrison har själv beskrivit sitt »klisterminne«. Nästan allt han läser minns han, hans receptivitet är gränslös. Han är gediget kunnig, inte bara på medeltiden, utan på de flesta epoker. Allt intresserar honom, och allt verkar kunna omsättas i böcker. Ofta blir han beskylld för att sno andras rön, rent av för plagiat. Men ingen har beslagit honom med att medvetet plagiera, trots att många har försökt.

Paradoxalt nog paras avundsjukan ofta med förakt för hans inriktning. Han bedriver ingen »riktig forskning«. Han sitter inte i arkivet och gräver bland gamla pergament, utan använder andrahandskällor. Nu hör det till pjäsen att man visst kan forska med hjälp av andras forskning. Man läser på, gör synteser och i lyckliga fall kan man dra nya slutsatser av materialet.

Men då uppstår frågan: Gör Harrison några synteser, eller kompilerar han bara?! Kompilera, det kan översättas med att klippa och klistra.

Jag har frågat ett dussin svenska historieprofessorer, som alla vill vara anonyma. De är inte överens om något annat än att Harrison är mycket, för att inte säga misstänkt, produktiv. De är också överens om att gränsen mellan att kompilera och syntetisera är hopplöst svår att dra.

Lars Amréus är chef för Riksantikvarieämbetet, och tidigare chef för Historiska museet. Han tillhör Dick Harrisons oreserverade fans. 2008 storsatsade Historiska med utställningen Sveriges historia. Harrison var då huvudredaktör för en bokserie med samma namn, och en programserie för TV4.

– Utställningen omfattade tusen år i Sverige, och jag behövde någon som skrev korta introduktioner till varje epok. Dick har en enorm bredd, och det mod som krävs. Mod att våga närma sig en bred publik på dess egna villkor, och inte nervöst snegla på forskarsamhället.

Själv arkeolog fascineras Lars Amréus också av att Harrison vågar dra slutsatser av arkeologernas arbete, och koppla det till historiska källor.

– Ur museiperspektiv har Dick varit oerhört betydelsefull. Han sticker förstås ut hakan, och då borde han vara beredd på att få mothugg också. Kanske har han ibland reagerat starkare än nödvändigt.

Om Dick Harrison väcker avund för att han är för produktiv fick den lika maniskt produktive Herman Lindqvist på sin tid skäll för att han var för anekdotisk och oakademisk. Han kunde ju också ha fel ibland. Det har inte Harrison. Å andra sidan sitter nog Dick Harrison någon gång i gryningen och funderar över vad det är som Peter Englund har, som alla andra saknar? Det hindrade förstås inte Harrison att djärvt kasta sig in i trettioåriga kriget, han också.

Både Dick Harrison och Peter Englund är sällsynta i svensk kultur. De representerar en forskartyp som är vanligare i England och USA, där det är fullt accepterat att både syntetisera och skriva populärvetenskapligt. Det är ju vad de gör allesammans: Tony Judt, Ian Buruma, Anne Appelbaum, Antony Beevor, Timothy Snyder och Simon Sebag Montefiore.

Ett halvt dussin storsäljande historiker som har gett oss ovärderliga nycklar till förståelsen av historia och samtid.

Att Sverige haft en njugg attityd mot populärvetenskap kan dels bero på gammalt grundligt tyskt inflytande från artonhundratalet, dels på en överdriven vördnad för positivismen, det »mätbara«. Kanske har det att göra med att ingenjören är folkhjälte i Sverige. Vi väger, mäter och räknar hellre än kastar oss ut i osäkra spekulationer.

Arvet förpliktar förstås. Sverige har världens bästa folkbokföringssystem, med fantastiska kyrkböcker. Statistiska studier kring stora material, födelsetal, epidemier, folkförflyttningar och demografiska kurvor ligger alltså bra till. Politiska trender styr också forskningen. Under sjuttiotalet dominerade arbetar- och agrarstudier. Under åttiotalet sneglade man på de fascinerande mentalitetsforskarna från Frankrike, med kättarbyn Montaillou som ouppnåeligt ideal. De kvinnohistoriska studierna blev fler. Postmodernismen släppte in nytt syre – eller ny förvirring – och på nittiotalet hamnade etnicitet, postkolonialism och genus på dagordningen. Fortfarande återstår mer tvärvetenskap att skriva.

2007 stegade Dick Harrison upp till Norstedts förlag med en djärv idé. Han ville skriva Sveriges historia i åtta delar, ett mastodontverk med många författare. Själv skulle han vara huvudredaktör.

Anders Björnsson hade länge haft samma plan. Han hade fått Atlantis på kroken, och samlat ihop ett bra skribentgäng med Peter Englund i stallet. Det föll på att Atlantis inte kunde ordna extern finansiering. Björnsson hade försökt med de stora forskningsfonderna, men fått kalla handen.

Norstedts var inte heller så entusiastiska mot Harrison först. Men han hade ett trumfkort; kontrakt på en jätteserie i TV 4 i samband med lanseringen. Sveriges historia i flera kanaler samtidigt! Då nappade Norstedts, som hade egna ekonomiska muskler. Förläggare var Stefan Hilding.

Man samlade femtio av Sveriges främsta historiker, arkeologer, idé- och litteraturhistoriker för att spåna idéer. Det blev ett bedrövligt möte, enligt Hilding:

– De var som en stor dagisgrupp. Alla bjäbbade om sina särintressen. Arkeologerna ville ha mer arkeologi, lärdomshistorikerna mer lärdom, men ingen ville skriva om Sverige. Vad är egentligen svenskt? Ska vi vara nationalister och älta den där gamla historien igen? Vad ska det tjäna till?

– Skäms! ropade till slut den finlandssvenske historikern Nils-Erik Villstrand.

– I Norge, Finland och Danmark skriver vi landets historia vart tionde år, men här har inget hänt sedan Grimberg. Sätt i gång, bara.

Då räknas inte Herman Lindqvist, för han räknas aldrig bland akademiker. Någon borde skriva en avhandling om den paradoxen.

Forskarna satte alltså i gång, utom de som gick hem för att de vägrade samarbeta med Dick Harrison. Norstedts fick sina fiskar varma. Hur kunde man vara så dum så man samarbetade med Harrison om ett så viktigt projekt?

Stefan Hilding:

– Sveriges historia är Dick Harrisons storverk. Han var ödmjuk, lyssnande, stödjande och proffsig. Han tog fram alla sina bästa sidor, både som redaktör och skribent.

Han lyckades till och med trassla ut det erkänt hopplösa fjortonhundratalet. Många historiker har gått vilse mellan Kalmarunionen och Gustav Vasa. Det är för många tyska furstar att hålla reda på, Albrekt av Mecklenburg, Erik av Pommern och Christian, vad han nu hette. För att inte tala om deras griniga fogdar! Och så Engelbrekt, som var tysk han också, så upprorisk han var. Och den envetne Karl Knutsson som tillsätts och avsätts på tronen, som en annan metronom. Tre gånger var han kung. Puh!

Kjell Östberg är expert på Olof Palme, en rörig epok det också, som han reder ut i Sveriges historia. Östberg är professor vid Södertörns högskola:

– Dicks envishet höll ihop projektet med alla egotrippade historiker. Vi blev förvånade, för han var ju känd för att stöta sig med folk. Dick Harrison har en beundransvärd inbyggd drift att föra ut kunskaper till folk, en stark passion för folkbildning.

Vasa i Finland.

Det är den 18 maj 2016, och tidningen Vasabladet firar sin 160-årsdag med offentlig föreläsning. Stora hörsalen på Åbo Akademi är fylld till sista plats, i väntan på Dick Harrison. I Österbotten är han hjälte, sedan han drog en lans för svenskans ställning i Finland.

Det var 2011 som radiokåsören Kirsi Virtanen i riksradion YLE skapade lyssnarstorm genom att likna finlandssvenskarna vid »en huggorm vid finnarnas barm«. Svenskarna hade ägnat sig åt kolonialism och folkmord, tyckte Virtanen, och sa också att hon »fick kräkreflexer vid talet om nyttosvenska«.

Dick Harrison, och många med honom, reagerade kraftigt. Rena rasismen, ansåg den rikssvenske historikern, och varnade för att använda så sjaskiga metaforer. Att tala om svensk kolonialism är rätt och slätt historieförfalskning.

Svenskfinland har förstås tagit Harrison till sitt hjärta medan Sannfinnländarna grumsar.

»Fördumningen av samhället« är rubriken i Vasa. Publiken ryggar baklänges av alla avskräckande exempel på lättkränkta korkskallar i de rikssvenska seminariesalarna, särskilt vid Lunds universitet. Studenterna är lata och vill inte läsa läxor. De vill ha tentafrågorna i förväg, men kan ingenting ändå. De placerar antikens Rom i grannskapet av Inkariket.

Värst, menar Harrison, är att åsikter förväxlas med fakta. Detta beror förstås på det postteoretiska paradigm som enligt somliga gör en »berättelse« så god som en ann.

– Det står var och en fritt att uttrycka sin egen sanning. Du kan påstå att nazisterna var »the good guys«, och att det var synd att inte Tyskland vann kriget! Om du skriver så i en uppsats vid Lunds universitet i dag, så skulle det inte gå att underkänna den. Det är bara en tidsfråga innan vi får sådana uppsatser.

Han har en slående samling exempel på hur folk har blivit »kränkta av fakta«. Harrison lyckas ofta skickligt reta upp båda sidor i en befintlig konflikt. Hans stora verk om slaveriets historia hyllades allmänt av kritikerna, men Afrosvenskarnas Riksförbund protesterade mot att Harrison förmedlat – den historiskt korrekta – bilden av att såväl afrikaner som araber ägnat sig åt slavhandel långt innan européerna satte i gång. Detta faktum applåderades av SD-följare, som däremot inte alls blev glada när Harrison uttryckt deciderat anti-rasistiska åsikter, och dessutom hävdat att »alla svenskar är invandrare« efter att Inlandsisen smält 13 000 före Kristus.

Detta borde inte vara så kontroversiellt, men representanter för Sapmi, det samiska samhället, flög i taket:

– Jag blev kallad ursprungsfolksförnekare – en titel som reserverats bara för mig, säger Dick Harrison i Vasa.

Pedagogiskt listar han de krav på källkritik som en historiker alltid bör beakta: Bygg på sanna, någorlunda samtida, källor. Är källan oberoende? Vilken tendens har källan, har den månne en egen agenda? Och till slut, beakta genren. En ballad har annat kunskapsvärde än en krönika, en avhandling annat värde än ett kåseri.

En man i publiken frågar vad som händer med svensk högre utbildning; han har läst i svenska tidningar att alla som vill studera medicin blir antagna.

Dick Harrison säger att är ett jätteproblem att svenska studenter undviker de svåra utbildningarna till förmån för de lätta och kravlösa:

– Vi får importera läkare till Sverige. Man har försökt hitta den kompetens som behövs, även mot bakgrund av att det fuskas inom utbildningen!

Som källa anger Dick Harrison sin svärfar, en pensionerad läkare. I hans stab hade man minsann fått importera både polacker och sydeuropéer:

– Man saknar denna kompetens i Sverige, och det syns i det minskade söktrycket!

Ingen i publiken reagerar, för av rikssvenskar kan man vid det här laget vänta sig vad som helst.

Men den som tittar på antagningsstatistiken till svenska högskolor 2015 finner förstås samma höga söktryck som vanligt till prestigeutbildningarna i medicin och psykologi. Det krävs högsta betyg, eller näst intill, på alla läkarlinjer.

Den entusiastiske Harrison blev i Vasa sitt eget pedagogiska exempel på hur en tes eller en tendens kan färga framställningen för mycket. Dick Harrison var redan uppfylld av att bevisa hur New Public Management i den högre utbildningen ledde till att studenterna valde urvattnade kurser, för att få högre betyg för lägre insatser, vilket systemet premierar. Det är nog helt riktigt, men mysteriet med de importerade läkarna har sin lösning någon helt annanstans.

Samtidshistoria är en komplex vetenskap.

Trots Dick Harrisons glupande aptit på gångna tider, när han ska utnämna sin favoritepok i historien svarar han alltid: framtiden. Det är en klok syntes. Det är inte nostalgi som styr hans passion för det förflutna. Och han vet att segraren skriver historien.