Siffror visar: Befolkningen på den svenska landsbygden ökar

»By og land – hand i hand« hette en film som norska Arbeiderpartiet spelade in 1937 inför lokalvalen i Norge. Parollen från filmens titel slog an något, både i vårt grannland och här, och importerades av Socialdemokratiska ungdomsförbundet i Sverige. De gjorde det nästan övertydliga pappersmärket att bära på rockslaget: En ung man spänner ut sina armar och bakom dem ser man bonden på åkern och de bolmande industrierna. Stad och land skulle gå hand i hand.

Kanske fungerade det då, men flera decennier senare beskrevs Norge som landet som lyckats med sin »distriktspolitikk«, där landsbygden kunde fortsätta leva och växa, medan Sverige slagit in på en väg där »alla« skulle flytta till städerna. Norrlandsförbundet hörde på 70-talet till de som reagerade på utflyttningen från Norrland och deras knapp med texten »Vi flytt’ int’« såldes i 130 000 exemplar.

På SVT hade serien »Hem till byn« premiär 1971, skriven av Bengt Bratt. Den skulle bli svensk tv:s mest långlivade, med sin sista och åttonde säsong 2006.

Serien handlade om landsbygdens utarmning och det liv som mötte många av dem som flyttade till de nya miljonprogramsområdena i storstäderna.

De senaste åren har det återigen funnits en debatt om skillnaderna mellan landsbygden och städerna. Om skillnaderna i kommunalskatt mellan rika och fattiga kommuner och vad invånarna får för kommunal service. Om att staten och andra offentliga aktörer drar sig undan från landsbygden och de mindre kommunerna, nu senast om nedläggningen av Arbetsförmedlingens lokalkontor.

Men, »Hem till byn«-perspektivet är inte helt entydigt. Under de senaste 60 åren har koncentrationen till städerna förstärkts. I dag bor 87 procent av Sveriges befolkning i en tätort.

Men en annan sida av myntet är att de tre storstadskommunerna inte är den folkmagnet de utmålats som. Ser man bara till inrikes flyttnetto tappar alla tre storstäderna i dag och har negativa flyttnetton jämfört med övriga landet. Och Stockholm hade 2019 ett negativt inrikes flyttnetto för både Stockholms stad och länet.

Höga födelseöverskott, ökande livslängd och inflyttning från utlandet är förklaringen till att storstäderna ändå i huvudsak ökat sin befolkning under senare år.

LÄS OCKSÅ: Kulturen – ett måste för Åsele för invånarna ska trivas

Den stora inflyttningen utifrån och från storstäderna gick under ett antal år i hög grad till kranskommuner. Till exempel till Värmdö eller Ekerö för Stockholms del. Till Lomma eller Staffanstorp för Malmös, och till Kungsbacka eller Mölndal för Göteborgs.

Men det som kallas regionförstoring blir också alltmer sant om man ser till utflyttning av storstadsbor, eller inflyttning av människor från andra län, till kommunerna som åtminstone tidigare betraktades som utanför »kransen«.

Bland de kommuner som hade högst inrikes flyttnetto 2019 fanns bland annat Trosa, Gnesta, Strängnäs, Håbo och Båstad. Inte så långt bort från storstäderna eller starka regionala centra, men inga typiska kranskommuner enligt det gamla mönstret.

I IVA-rapporten »Framtidens goda stad – Den urbana utvecklingens drivkrafter och konsekvenser« från 2017 pekar Iva på en missvisande beskrivning av hur urbaniseringen påverkar landsbygden:

»Om man delar upp landsbygden i ›tätortsnära‹ och ›icke tätortsnära‹ landsbygd, så framträder en annan bild. Överlag har visserligen befolkningen i den icke tätortsnära landsbygden krympt under de senaste decennierna. Men i den tätorts­nära landsbygden, där en klar majoritet av alla landsbygdsbor bor, har befolkningen i genomsnitt ökat kraftigt under samma period.«

LÄS OCKSÅ: Så blev Örebro en kommun där studenterna vill stanna

Mellan 2000 och 2010 ökade tätorternas befolkning med 550 000 invånare. Under denna period flyttade 453 000 människor från landsbygd till tätort. Samtidigt flyttade nästan lika många (395 000 människor) i andra riktningen – från tätort till landsbygd. Bara drygt 10 procent av tätorternas befolkningsökning skedde alltså via inflyttning från den svenska landsbygden, konstaterar man i Iva-rapporten.

Man konstaterar också att sett till antalet öppet arbetslösa är de betydligt fler i de folkrikaste tätortskommunerna, än de är på landsbygden som helhet.

När Statistiska centralbyrån (SCB) gjorde en jämförelse av landsbygdsbefolkningen mellan 2010 och 2016 fann man en svag ökning på landsbygden – plus 16 000 invånare.

Men även om SCB med större exakthet mäter detta bara vart femte år tycks en vändning ha skett i mitten av 2010-talet. I Fokus jämförelse av förändringen av antalet boende utanför tätort tycks förändringen bestå. Landsbygdsborna ökar med 0,86 procent mellan 2015 och 2018.

Starkast är ökningen utanför tätort i Västmanland med 6,1 procent. Mest i Kungsör med 16,2 procent, med Fagersta som tvåa på 11,2 procent. Men alla kommuner i Västmanland utom Hallstahammar ökar sin landsbygdsbefolkning.

Där befolkningen bor tätast i hela Sverige, Sundbyberg, har antalet boende utanför tätort ökat mest i hela landet – med 100 procent. Riktigt dramatiskt ända tills man konstaterar att Sundbyberg 2015 bara hade en (1) boende utanför tätort. Men nu är det plötsligt två. Vem vet, han eller hon kanske har hittat en sambo? Stad och land kanske äntligen har hittat varandra?