Sill, blodpudding och liberaler

När det år som nu hunnit halva sin levnad ringde in dvaldes landet i regeringsförhandlingar. De tycktes eviga. Speglade ett helt nytt politiskt läge, sa man. Politiska kartor höll på att ritas om. När några till slut kom överens var det nytt läge igen. Splittrad borgerlighet. Upprörd vänster. Liberalernas partiledare meddelade sin avgång. En efterträdare var informellt korad, sa man. Då hoppade en utmanare in, som sa sig sakna förtroende för den andra kandidaten. En tredje dök också upp. Den öppna liberala partistriden var något nytt, fick vi veta. Den dominerade vårens nyhetsrapportering.  Tillsammans med frågan om hur Sverige ska göra med återvändande barn till IS-krigare. Situationen var helt ny.

Under årets första halva framstod alla lägen som dramatiskt nya. Det trygga var att det nya i tidningarna var allt snabbare digitala arkiv.  Där kunde man se hur det lät i landet när allt inte var lika nytt.

För på veckan femtio år sedan läste man på DN:s förstasida om en strid. Den härjade i – Folkpartiet.  Sven Wedén sa att den nyvalde FPU-ordföranden Per Gahrton i »viktiga frågor« som »Israelproblemet och om nymarxismen« inte  följde »Folkpartiets liberala värderingar.«

I Stockholms city öppnade samma dag det hypermoderna Sverigehuset. DN:s matskribent »Pernilla« skrev: »Det svenskaste med det nya Sverigehuset är att det knappast finns något svenskt i matväg. Rostade gräshoppor, rostade silkesmaskar, friterade bläckfiskringar, musslor på Nizzavis, iransk kaviar«  … »Men ingen sill, ingen midsommarmat. Inte för att vi måste tvinga på våra turister blodpudding«, skrev Pernilla, – men något inhemskt att vara stolta över kunde man väl begära av ett modernt Sverigehus?

Visst är allt nytt i år.  Likväl får man en känsla av att vi ändå alltid bara grubblar över två saker: vad som är på väg hit från världen utanför, och folkpartistiska partistrider.