Sista striden?
Gråblöt december och temperaturen ville inte gå under nollan. Men det var inte klimatet som bekymrade Folkpartiet, som det fortfarande hette 2014. Det var Stefan Löfven. Han stod i tv och utlyste extraval. I mars 2015 skulle det vara dags igen.
Folkpartiet hade just gjort sitt näst sämsta val någonsin, 5,42 procent. En andra chans kändes mest som en chans att få ännu ett kok stryk. Men vad skulle man göra? Det var bara att samla trupperna.
Någon kom på idén att kalla ihop ett gäng erfarna sympatisörer, för att få återkoppling på valstrategin. Sagt och gjort.
Det blev ett fasligt liv.
Inför valrörelsen 2014 hade partistyrelsen meddelat organisationen att Folkpartiet inte skulle tala integrationsfrågor. Det trots att partiet hade haft just den ministerposten sedan 2006. Att tala integration skulle bara gynna Sverigedemokraterna, var beskedet.
Sverigedemokraterna fick 12,86 procent i valet.
Nu, med alumnerna samlade, drogs listan över de ämnen partiet skulle skjuta in sig på till extravalet. Den andra chansen. Skolan, förstås. Europa. Men inte en rad om integrationen, nu heller.
Då sprack det för en del av de inkallade. Varför skulle samma misslyckade strategi ge ett annat resultat? Men innan december var slut tog Löfven tillbaka sitt val. Folkpartiet fick respit.
Ett år senare beslutade partiet att det skulle heta Liberalerna och ha en ny, potent logotyp, som i ett par veckor roade medierna. »Vår förnyelse är på riktigt«, sade Jan Björklund i sitt tal till landsmötet i riksdagshuset i Stockholm:
»Det är dags för liberal kraftsamling.«
Landsmötet i Västerås, nu i november:
»FRAMTIDEN ÄR LIBERAL« stod det med versaler överst på Jan Björklunds talmanus. Och det lät lite annorlunda än 2014:
»Det måste finnas åtminstone ett parti i Sveriges riksdag som klarar av att både ta ett tydligt avstånd från Sverigedemokraterna och samtidigt törs tala klartext om integrationsproblemen i våra förorter.«
Men det verkligt ödesmättade fanns i talets andra huvudstycke:
»Inte sedan kampen mot kommunismen och för Europas befrielse har vårt politiska engagemang känts viktigare än i dag. Detta är den största värderingsstrid som liberaler har stått inför i modern tid.«
Björklund syftade på populisterna och nazisterna. Islamisterna och antisemiterna. Orbán och Putin. Den största striden i modern tid. Men mobiliseringen?
I november visade SCB:s stora mätning 5,0 procent. Sifos senaste ger samma stöd, Demoskop en tiondel mer. Novus ger Liberalerna 4,6 procent och Inizio har i flera månader haft Liberalerna under 4 procent. Just nu 3,6. Man kan diskutera mätningar och deras trovärdighet, men det här är inte betryggande.
Förstår inte folk att den största värderingsstriden i modern tid har inletts? Eller tror de inte på Liberalerna?
En rapport från en middagsbjudning, någonstans i landet: en av gästerna kandiderar till kommunfullmäktige. För Liberalerna. Men då, efter ett par glas vin – nykterhetsrörelsen har inte klorna i partiet längre – kommer avslöjandet: Jag kandiderar för Liberalerna lokalt, men jag tänker rösta på Centern i riksdagsvalet.
Att dela sin röst i kommunal- och riksdagsval är inte konstigt. Men att kandidera för ett parti och rösta på ett annat?
Prövar man historien på liberaler är det en sak som förvånar: de blir inte förvånade. Ett par har liknande berättelser. Det är något som är väldigt märkligt här.
Förresten är det flera saker.
Borde inte en viss panik prägla ett parti som pendlar mellan 3 och 5 procent? Eller åtminstone en viss energi? Men intrycket är snarare lojt. Ljummet. Det finns öar av självförtroende där det finns framgångsrika kommunalråd. Men det sträcker sig bara till den egna kommungränsen. Det når aldrig Stockholm.
Det är som om inte ens de aktiva liberalerna egentligen bryr sig om sitt parti.
Förra årets partiledarutmaning spökar förstås. Inte bara så att Birgitta Ohlssons anhängare, som alltid var mer lojala med henne än med partiet, har tappat sugen. Det var dessutom många av dem som verkligen inte ville ledas av Birgitta Ohlsson, som samtidigt, efter tio år och allt sämre valresultat, var trötta på att ledas av Jan Björklund. Men det var där de hamnade ändå. Och nu är det valrörelse.
»Den största värderingsstrid som liberaler har stått inför i modern tid.«
Ungefär hälften av de partiaktiva jag talar med glömmer sig och börjar tala om »Folkpartiet«. Det kommer att stå på valsedlarna också, »Liberalerna (tidigare Folkpartiet)«, för säkerhets skull.
Det nya har inte hunnit sätta sig. Frågan är vad som är nytt.
»Tänker Jan Björklund gå till val på gammal skåpmat?«, frågade Ann-Charlotte Marteus i Expressen i måndags. Hon hade grävt fram åtta år gamla citat av Jan Björklund, som var nästan identiska med hans senaste intervju i Rapport.
Fler än Marteus går på Björklund. I Göteborgs-Posten skrev Jenny Sonesson, tidigare hos dåvarande EU-minister Birgitta Ohlsson, redan i november om »svensk politiks i särklass mest förvirrade parti«:
»Det lilla partiet är kluvet och olika falanger kräver sina köttben. Björklund delar ut dem och sitter kvar.« Vad blev det av förnyelsen undrar Sonesson. Ett namnbyte, en logotyp och ett antal halvmesyrer om religiösa friskolor och gårdsförsäljning av alkohol: »Den enda fråga där partiet sticker ut är den frustande EU-entusiasmen.«
– Partiet saknar en sammanhängande samhällssyn, säger en tidigare centralt placerad folkpartist bekymrat.
Och sedan på Björklund igen. Från alla håll. De som gillar honom är trötta på att han inte vågar kliva fram, förrän alla andra gjort det. »Han var för ett nationellt förbud för tiggeri redan inför extravalet 2015«, säger en förtrogen. De som inte gillar Björklund litar inte på hans mjuka sida: »Ingen tror på honom ändå, när han säger att han tycker att de afghanska flyktingarna ska få stanna«.
Hade Björklund fått vara Björklund hade Liberalerna legat i vinnarhålet som det pålitliga alternativet, när Moderaterna spelade bort sin trovärdighet, är en tanke som återkommer. Nu blev det Centern i stället. Från partidistriktets årsmöte i Göteborg refererar en deltagare vad just Jenny Sonesson sagt, som inbjuden talare: »Hade ni hållit fast vid Leijonborgs linje och Rojas integrationspolitik hade ni varit största parti.«
– Jan Björklunds övergripande mål har varit att hålla samman partiet, säger en källa:
– Risken för partisplittring har varit markant under hans tid och Björklund har varit skicklig, men priset är att partiet förlorat sin profil.
Det är tyst ett tag. Sedan:
– Har man 40 procent är det förstås värt att hålla ihop partiet. Har man fem och är på väg ner …
– För dem är man antingen Raoul Wallenberg eller Hitler.
Det är en representant för den tuffare liberalismen som beskriver de mer idealistiska liberalerna, som delvis samlades kring Birgitta Ohlsson:
– Det går inte att diskutera med dem. De är besatta av andra världskriget. Folke Bernadotte eller Bollhusmötet.
Falangerna igen. De är många och komplexa. De frisinnade, som stod för mycket av den organisatoriska stadgan i Folkpartiet genom sin folkrörelsegrund, är nästan borta. Partiet, som brukade vara starkt i frisinnade Västerbotten, har ingen riksdagsledamot norr om Uppsala. Det som finns är ett lapptäcke av aktiva: De som kom till partiet 1985 lockade av Bengt Westerberg och de sociala frågorna. De som följde med i kampanjen för EU 1994. De som föll för Leijonborg och språktesterna 2002. De som ansluter nu, skrämda av Trump och Putin. Det är inte så konstigt om det är svårt att göra alla nöjda.
– Man straffas inte för att vara illojal i Liberalerna. Det anses tvärtom fint att baissa partiet, särskilt på moraliska grunder.
Å andra sidan återkommer flera till kotterierna.
– En del trodde att själva namnbytet skulle få folk att strömma till partiet. När rekryteringsbasen är så liten skapas det falska bilder.
En annan röst:
– Det är lite som Nokia. En homogen krets som ryggdunkar varandra, medan världen går förbi.
Det råder ingen panik i Liberalerna. Det finns ett institutionellt minne av räddningar i sista minuten: av Westerberg-effekten och Leijonkungen. Det finns, trots allt, en tro på Jan Björklunds förmåga att »gå igenom rutan« när det verkligen gäller.
»It ain’t over ’til the fat lady votes.«
Men, ärligt talat, det här är inte ett parti som mår alldeles bra.
Läs mer om Liberalerna:
