Den sista striden

Det var ovanligt milt i Stockholm den fjärde fredagen i november. På eftermiddagen, när de socialdemokratiska ombuden hade minglat och druckit kaffe och skulle gå in i Aula Magna för att lyssna på sin partiordförande, hade himmelen klarnat upp och temperaturen passerat sju plusgrader.

I aulans bänkrader, formade som en amfiteater, satte sig bland socialdemokraterna en folkpartist som hade kommit förberedd på drabbning, men som skulle gå därifrån som en vinnare utan att ha behövt slåss.

Han var ingen inkräktare, Håkan Tenelius. Förtroenderådet höll öppet för allmänheten, och dessutom hade han en monter i hallen utanför. Han var väl egentligen inte folkpartist heller, i första hand. Han betalade fortfarande medlemsavgiften, men hade lämnat politiken för att han tyckte att han kunde påverka mer på andra håll. De senaste två åren i branschorganisationen Vårdföretagarna.

Knappt en månad före förtroenderådet – i oktober förra året – hade socialdemokraterna presenterat sin utredning om vinster i välfärden. Den som föreslog kvalitetskrav i stället för vinstförbud. Många i partiet såg det som lamt. Därför hade Håkan Tenelius kommit till socialdemokraternas möte med sina starkaste argument för varför privata vårdföretag måste få gå med vinst.

Men så var det ju också ovanligt milt i Stockholm den fredagen.

Stefan Löfven talade om regeringens låglönepolitik. Om Jan Björklunds brist på ambitioner i skolpolitiken. Om socialdemokraterna som framtidspartiet. Innovationer. Forskning. Utbildning. Jobb.

Håkan Tenelius satt kvar genom talets alla 39 minuter, men det ämne han kommit för att lyssna på klarades av redan i den första, i en bisats.

– Det nya normala kan bli en skola där våra barn lämnas bakom redan innan de har gått ut skolan, det kan vara en välfärd som är drabbad av kortsiktighet och spekulation, sa statsministerkandidaten.

Sedan, inget mer. Vid Vårdföretagarnas monter ute i hallen var det dött. Den där jättedebatten om vinster i välfärden som Håkan Tenelius visste att ombuden hade skrivit kongressmotioner om, och som han trodde att de skulle vilja föra på förtroenderådet – ett år efter att alla Sveriges medier hade rapporterat om Caremaskandalen – märkte han inte av alls.

Stefan Löfven använde inte ens tillfället till att förklara sin position. Håkan Tenelius hade vunnit utan strid.

Eller hade han verkligen det?

Egentligen är det egendomligt, att bråket om vinsterna i välfärden överhuvudtaget ska avgöras på en socialdemokratisk kongress, den som börjat i veckan. Grälet har ju pågått samtidigt som Sverige har haft en borgerlig regering. Fast med välfärdsdebatten har det alltid varit lite speciellt.

I trettio år eller så har en brokig skara politiker och opinionsbildare drivit på liberaliseringar av den sektor som ett starkt socialdemokratiskt parti byggde upp i mitten av förra seklet. Vi kan kalla dem valfrihetsförespråkarna eller kanske privatiseringsivrarna. Håkan Tenelius är en av dem. Oftast har de vunnit. De har föreslagit förändringar, reformer, framtidsanda.

Inom socialdemokraterna har det där alltid varit en källa till konflikt. Välfärden, har många i partiet ansett, är alldeles för viktig för att någon annan än det offentliga ska få ta hand om den. Men steg för steg har privatiseringsivrarna malt ner motståndet. Valfrihet och mångfald har accepterats.

Fast, för några år sedan började något hända.

Ta kongressen i Älvsjö till exempel, 2009. På den tiden var Mona Sahlin partiledare och tillhörde socialdemokraternas privatiseringsivrare. Mot hennes linje ställde partiets klassiska motståndare – vi kan kalla dem privatiseringsskeptiker – upp sig. Fast i stället för att skälla på välfärdsföretagens existens, började de prata om villkoren och framför allt – vinsterna. Det där som Ibrahim Baylan hade tillsatt en utredning om på skolområdet 2006, strax innan Fredrik Reinfeldt bildade regering.

På kongressen i Älvsjö blev det hård diskussion, och allt landade i ett kompromissförslag som var så tvetydigt att ingen blev riktigt nöjd. Utåt lät det ungefär som vanligt: att privatiseringsskeptikerna var bakåtsträvare, nostalgiker, orealister. Men inne i partiet var något annorlunda. Skeptikerna hade tröttnat på att bli överkörda.

Två år senare – 2011 – hände tre saker som fick frågan om vinster i välfärden att bli landets största samtalsämne. Det började med att socialdemokraterna valde Håkan Juholt till partiledare. Under sitt installationstal pekade han ut den linje som han skulle hålla fast vid under sina tio månader som partiledare:

– När skolkoncerner och vårdbolag delar ut skattebetalarnas pengar till sina ägare, i stället för att använda dem till en lärarlön. Detta är inte vad vi socialdemokrater vill.

Håkan Juholt gav privatiseringsskeptikerna ny näring. Gräsrötterna älskade honom.

Det var i mars, ett debattens första vårtecken.

Det gick en sommar och blev en helt vanlig onsdag i september. Den dagen presenterades rapporten »Konkurrensens konsekvenser« av Studieförbundet Näringsliv och Samhälles forskningschef Laura Hartman på Dagens Nyheters debattsida. Slutsatsen i kartläggningen av den privata välfärden var att det inte gick att belägga att konkurrensen hade lett till ökad kvalitet och minskade kostnader.

Från vänster tolkades det som att man lika gärna kunde säga att privat välfärd inte hade lett till några förbättringar.

Från höger blev det raseri.

Det värsta, tyckte privatiseringsivrarna, var att påståendena kom från en tankesmedja finansierad av Svenskt Näringsliv.

Peje Emilsson, grundare av Kunskapsskolan och svensk privatiseringslegendar, rasade, liksom Svenskt Näringslivs Urban Bäckström.

SNS försökte dämpa debatten och satte munkavle på Laura Hartman, som avgick i protest och tog med sig fler forskare. Efter några veckors följetong fick tankesmedjans vd sparken.

Rapporten blev ett kraftigt vapen för privatiseringsskeptikerna, men det var ju ändå en ganska liten krets som lyssnade på det där.

Den elfte oktober 2011 drogs resten av landet in. Då publicerade Dagens Nyheters nya Stockholmsredaktion sin första artikel om att personalen på Caremas vårdboende Koppargården slog larm om missförhållanden.

De andra tidningarna skrev. Riksdagen debatterade. Dagens Nyheter fortsatte:

»Caremas ökande vinster hamnar i skatteparadis«; »Kissblöjorna vägs – för att spara pengar«;  »Anställda uppmanas tävla i att spara pengar«; »Caremas ägare tjänar halv miljard på räntorna«.

Ironiskt nog, nu när frågan verkligen fått fart, satt Håkan Juholt fast i ett av sina mediedrev. Hans dubbla bostadsersättning drev honom ut på en förlåt-mig-turné samtidigt som Dagens Nyheter skrev nya Caremarubriker. Landet runt fanns det en sak de ville prata om, medlemmarna. Det var välfärden. Vinsten. Välfärdsföretagen. I lokaltidning efter lokaltidning upprepade Håkan Juholt att vinsterna skulle bort. Till våren skulle han tillsätta en utredning för att komma på hur det skulle gå till, det skrevs till och med in i budgetmotionen.

Skeptikernas förändring fullbordades under de här tre händelserna. Motståndet mot företagen i sig försvann, och man fann en kritik som faktiskt fäste i folkdjupet. De blev vinstskeptiker.

I Stockholm sa allianspolitikerna upp avtalet med Carema Care. Ingen ville förknippas med företaget. Vårdföretagarna talade om uteslutning och tillsatte en egen utredning.

Privatiseringsivrarna verkade helt yrvakna. Det var som om de inte förstod vad som hände.

Vinstrik lobbyist. Håkan Tenelius är folkpartisten som började jobba åt Vårdföretagarna.

Håkan Tenelius hade blivit orolig för en sak när han börjat som näringspolitisk chef på Vårdföretagarna i april 2011. Han hade tittat på opionionsmätningar, och både i förbundets egna och sådana utifrån såg han en alarmerande stor tveksamhet till vinster. Äsch, sa företagare och kollegor, sådär har det alltid varit. De hade vant sig. Håkan Tenelius såg ett potentiellt hot. Vad skulle hända om den slumrande opinionen väcktes till liv?

När det faktiskt skedde senare det året blev privatiseringsivrarna helt paffa. Så uppfattar nästan alla det. Borgerliga opinionsbildare, privatiseringspositiva socialdemokrater och miljöpartister, näringlivsrepresentanter och forskare. Konstigt, eftersom privatiseringsivrarna alltid legat i framkant, satt agendan för debatten och redan för trettio år sedan vunnit det stora slaget om valfriheten.

De började i mitten av åttiotalet med förskolan Pysslingen, en idé som föddes i Saf-finansierade Mgruppen. Den sysslade egentligen med ledarskapsutbildningar, men fick vid sidan av ett uppdraget att underlätta för privata företag att få konkurrera i välfärden. Flera med politisk bakgrund rekryterades, bland annat den folkpartistiske statssekreteraren Bengt Levin och talskrivaren Thomas Berglund. För att utmana det offentliga ville de inte fortsätta skriva rapporter och utredningar, de ville testa välfärdsstatens gränser praktiskt.

Om detta har Karin Svanborg-Sjövall, välfärdsansvarig på Timbro, skrivit i boken »Kentucky Fried Children«.

De valde det mest kontroversiella de kunde tänka sig. Barnen. De som inte bara befann sig på dagis för att mammorna skulle få arbeta, utan också för att fostras av samhället. För att finansiera företaget vände de sig till Electrolux, Sveriges på den tiden största privata företag. Det spädde på kontroversen. Dammsugarförsäljare! Som har hand om våra barn!

Pysslingens grundare försökte resonera om att de skulle ta barn ur den kommunala kön, ha samma avgifter och bara etablera sig där det fanns en kommunal efterfrågan på deras verksamhet. Det spelade ingen roll.

Socialdemokraterna drev igenom en motlag 1985, Lex Pysslingen, men förskoleföretaget hade privatiseringspionjärerna i Nacka kommun på sin sida. De kom på ett sätt att kringgå lagen. Förskolan öppnades enligt Pysslingens modell, men kommunen anställde personalen och bara chefen jobbade för Pysslingen, genom arbetsledarentreprenad.

Opinionsundersökningar visade att svenskarna var positiva till försöket, men biträdande socialminister Bengt Lindqvist varnade för att Pysslingen var ett led i en nyliberal offensiv.

Det hade han väl rätt i.

Carl Bildt gick till val, och vann, på en valfrihetsrevolution i välfärden. Opinionen svängde privatiseringsivrarnas väg. På åttiotalet ville omkring hälften behålla staten och den offentliga sektorn som den var, hälften ville minska. Så hade det sett ut länge. Men 1990 ville tre gånger så många minska den offentliga sektorn som behålla den.

1985 kunde socialdemokraterna fortfarande vinna val på att göra reklamfilmer om högerspökenas systemskiften. 1991 gick det inte längre. Den första propositionen från det borgerligt styrda socialdepartementet rev upp Lex Pysslingen.

Bildtregeringen införde skolpengen och den stora friskolereformen, ovanligt nog för Sverige utan att göra en utredning först. I propositionen tänkte man ungefär som privatiseringsivrarna inom socialdemokratin också gjorde på den tiden, på små skolor på landet, engagerade föräldrar och lärare som ville testa sina idéer utanför statens stelbenta system. Det talas varken om koncerner eller riskkapital.

Det där har forskare på Institutet för näringslivsforskning pekat på. De politiker och opinionsbildare som drev fram och beslutade om förändringar förutsåg inte utvecklingen med internationella koncerner som växer i hastig takt.

Nästan trettio år senare finns Pysslingen fortfarande kvar. 2011 köptes företaget av Sveriges största friskolekoncern Academedia, som ägs av EQT, ett riskkapitalbolag, den ägarform som pekades ut som det största problemet av vinstskeptikerna.

Då drev privatiseringsmurbräckan 109 skolor och förskolor i 29 kommuner. Och hade blivit lika provocerande som på åttiotalet, igen. Efter ett tag började även privatiseringsivrarna inse det.

I januari 2012 publicerade Dagens Nyheter en debattartikel som fick politiknördar att höja på ögonbrynen. Stefan Stern – Mona Sahlins högerhand, socialdemokraternas strateg i valet 2010 – skrev att pratet om vinstförbud var ett uppbrott från tjugo års pragmatisk politik. Socialdemokraterna riskerade att förlora valet på det.

Att gamla socialdemokrater skriver debattartiklar är i sig inget konstigt, men Stefan Stern var känd för att verka i det dolda. Varenda journalist hade hans mobilnummer och ringde honom för bakgrundssamtal, men han gav aldrig intervjuer för citat. Han förekom knappt i bildarkiven. Nu skrev han på Sveriges mest publika debattsida och registrerade ett twitterkonto där han började tjafsa med Lars Ohly om privat välfärd.

Tre veckor senare kom förklaringen. Han hade blivit rekryterad till Magnora, Peje Emilssons företag som äger friskolekoncernen Kunskapsskolan, och höll på att bygga upp äldrevårdsbolaget Silver Life.

De gillar att jobba så, företagen. De är helt och hållet beroende av politiska beslut. Därför knyter de till sig personer som kan det politiska beslutsfattandet inifrån och har kontakter. Några månader tidigare hade Peje anställt Mikaela Valtersson, miljöpartiets tidigare gruppledare och ekonomisk-politiske talesperson, bland annat med uppdraget att sköta samhällskontakter. Innan dem var det andra.

Men Stefan Stern provocerar lite mer än andra. Det handlar bland annat om att socialdemokratiska vinstskeptiker ser honom som regissören bakom kongresskompromissen 2009. När det talas om köpta politiker och lobbyister, är Stefan Stern ofta det första exemplet som nämns.

– Om jag nu är den superlobbyist som ibland beskrivs, så är jag väl Sveriges mest öppna i sådana fall. Det finns ingenting jag säger som jag inte stått för länge. Vi uppmuntrade entreprenörskap i välfärden också i regeringsställning. Jag tror att samverkan mellan privat och offentligt behöver fortsätta.

Också andra ivrare började vakna. Den vintern satte de till slut i gång att försöka svara på allt som hänt under 2011. Carema slopade bonusarna, slutade med räntesnurror, anställde nya pr-personer, och ägarna Ambea anlitade Stockholmsmoderaten Henry Stenson som krisrådgivare till ledningen.

– Det stora misstaget vi gjorde var att vi inte gick ut och tog debatten direkt. På grund av att vi var så hemliga var det många som trodde att vi hade något att dölja, sa Ambeas ägare Tritons Nordenchef Magnus Lindquist till Dagens Industri i februari.

Carema startade också en blogg – Carema Care Dokument Inifrån, en blinkning till det SVT-program som gjorde en dokumentär strax efter Dagens Nyheters granskning – där varenda artikel och inslag bemöttes med företagets version. Även andra företag och branschorganisationerna använde bloggar för att bemöta medieuppgifter och forskares negativa påståenden. Kritiker fick trevligt formulerade mejl med invändningar i sakfrågor, och inbjudningar till möten och besök på företagen.

Vårdföretagarnas utredning av Caremas Koppargården blev klar i mars 2012. Förbundet kritiserade på några punkter – bristande genomslag i kvalitetsarbetet, bristande handledning av personal och bristande läkarkontinuitet – men tyckte att företaget visade vilja att förändra felen och leva upp till de etiska riktlinjerna.

Håkan Tenelius, som satt på Vårdföretagarnas kontor och skulle hantera den opinion han varit så orolig för, ägnade flera blogginlägg åt att förklara att blöjor inte vägs av besparingsskäl utan för att prova ut rätt inkontinensskydd, det mest seglivade minnet från Dagens Nyheters granskning.

Stefan Stern fortsatte twitterdebattera.

Problemet för privatiseringsivrarna var att när de nu fått i gång sin motoffensiv, då tappade de sin äldsta allierade. Mitt i den snöiga vintern 2012 tillsatte moderaterna en arbetsgrupp som skulle se över välfärdspolitiken. Och de hade uppenbarligen lyssnat på den vinstskeptiska opinionen. Valfriheten, sa moderaterna, är till för medborgarna och personalen, inte för att berika personer och företag. Det förbättrade inte direkt stämningen mellan maktpartiet och det näringsliv Fredrik Reinfeldt gillar att kalla särintresse.

I april det året höll Vårdföretagarna årsstämma och beslutade att intensifiera sina politikerbesök. Företagarna uppmanades att bjuda in sina lokala riksdagsledamöter. Peka på kvalitet, förklara varför vinst behövdes – och vad som skulle hända om den förbjöds. Det har gjorts hundratals sådana besök. Bra, tyckte många. Andra såg det som ett sätt att binda politikerna känslomässigt till lokala företag, vilket gjorde det svårare för dem att förhålla sig till välfärden på en mer övergripande systemnivå. Som att döpa sitt lamm innan det ska slaktas.

Inte bara politiker bjöds in. Opinionsbildare, fackliga utredare, människor på tankesmedjor – framför allt de som har uttryckt kritik mot vinster eller privata bolag – fick inbjudningar i sina mejlkorgar. Välkomna hit och se hur bra det är! Vi spelar gärna Caremaspelet med dig!

De tyckte det började vända. Håkan Juholt hade ju försvunnit. Stefan Löfven hette den nya socialdemokratiska partiledaren. Han snackade inte så mycket om välfärd. Han sa bara att de skulle utreda saken. Carin Jämtin, partisekreteraren, höll i det där.

Men vinstskeptikerna nöjde sig inte med det. När LO samlades i maj 2012 körde kongressen över styrelsen och drev igenom en non profit-princip. Med det uttalade syftet att sätta press på socialdemokraterna. Det talades om rosornas krig, ja, det talades faktiskt om LO igen.

Fast centralorganisationen, hur mycket genomslag den än fick i medierna, kunde inte svara på hur en non profit-princip skulle gå till. Det skulle en utredning komma fram till.

Ett drygt år efter att vinstskeptikerna hade dragit i gång den stora debatten hade de alltså fått de två stora partierna i Sverige att ifrågasätta sina egna ståndpunkter i välfärdsfrågan. Frågan var bara: Vilket innehåll skulle alla dessa utredningar fyllas med?

Privatiseringsivrarna såg sin chans till klassisk lobbyism. Moderaternas utredning, socialdemokraternas utredning, LO:s utredning – överallt försökte de få in sina argument. LO initierade egna möten med oliktänkande, men utredaren Kjell Rautio beskriver också hur han fick samtal nästan varje dag från välfärdsföretag, deras olika organisationer och olika konsulter, som ibland inte ville berätta vem de företrädde.

– Det var ett oerhört starkt organiserat intresse. Varje gång de satte tryck och ställde kritiska frågor försökte de medvetet påverka oss. De kunde lägga fram påkostade rapporter och analyser, jag förstod att det lades stora resurser på det här.

Förutom direkt påverkan gick strategin ut på att skapa en motbild. Slå hål på tanken om att vinst och kvalitet stod i kontrast. Svenskt Näringsliv, Almega, Friskolornas Riksförbund och Vårdföretagarna tillsatte ett gemensamt kvalitetsprojekt som skulle pågå under flera år. De skulle utveckla sätt att mäta kvalitet och ranka verksamheterna, dels för att kunna bevisa att vinstsyftet inte gjorde verksamheterna sämre, dels för att hjälpa människor att välja bort dåliga företag.

Fler bidrog till motbilden. I juni släppte Timbro en mediegranskning som beskrev bevakningen av Carema som ensidig, överdriven och full av missförstånd. Dagens Samhälle publicerade flera artiklar med samma budskap och chefredaktören Mats Edman kritiserade allt från socialdemokraternas utgångspunkt i vinstfrågan till föreningen Grävande Journalister för att dela ut pris till Dagens Nyheters Caremagranskning.

Privatiseringsivrarna slutade tala om Caremaskandalen, den döptes om till Caremadrevet. Medierna blev plötsligt osäkra och vissa började sätta ett »den så kallade« framför »Caremaskandalen«. Vinstskeptikerna, som i ett och ett halvt års tid haft vind i seglen, fick det allt svårare. Privatiseringsivrarna hade hittat sitt mål och ett sätt att nå dit.

Det är märkvärdigt, verkligen, att socialdemokraterna anses vara viktigare än det styrande regeringspartiet när det kommer till välfärden, men det är så svensk politik fungerar. Privatiseringsivrarna tyckte att socialdemokraternas utredning var viktigare än moderaternas, trots att Fredrik Reinfeldt hade haft en lika kritisk – eller okritisk – ton mot välfärdsföretagen som Stefan Löfven.

Alla stred för att få in sina beslut i det rum där socialdemokraterna till slut skulle fatta sitt beslut. Ordnades det en demonstration mot vinster i välfärden? Då pekade Svenskt Näringsliv och Vårdföretagarna ut arrangörerna som trotskister. Använde någon exemplet med kissblöjor på en våg? Då kom en föreläsning om metoder i inkontinensvård. Pratade en utredare om att vinstintresset skapade fel drivkrafter i skolan? Då twittrade Stefan Stern om olika mätningar som visade att friskolorna var bättre än de kommunala.

I september 2012 publicerade SCB sin vanliga statistik om privata företag i välfärden. Den visade precis som föregående år att avkastningen på totalt kapital var omkring dubbelt så hög som genomsnittet för samtliga företag i det privata näringslivet. Privatiseringsivrarna ifrågasatte hela undersökningen och publicerade egna, där lönsamheten inte alls var lika stor. Det hade effekt. Myndigheten meddelade att den övervägde att ändra sitt sätt att räkna.

Under hösten fortsatte privatiseringsivrarna att argumentera: Det behövs investeringar i välfärden. 14 000 jobb kommer att försvinna. 200 000 elever går i friskolor. Kom ihåg Maktutredningen! Det är en jämställdhetsfråga eftersom många kvinnor driver välfärdsföretag, varför tycker man att det är okej att lägga ut manliga saker på entreprenad men inte kvinnliga. Opinonen vill ha valfrihet. Hela den svenska modellen – offentlig finansiering men valfrihet för medborgarna – är hotad.

Den dagen socialdemokraternas utredning om vinster i välfärden väl var färdig, den 26 oktober 2012, och Stefan Löfven och Carin Jämtin ställde sig på ABF på Sveavägen i Stockholm för att presentera resultatet, blev det uppenbart att de hade lyssnat.

Partistyrelsen, enig efter press från partiledaren, ville inte ha något förbud. I stället skulle krav på kvalitet, bemanning och bättre insyn i företagens ekonomi pressa ner vinsterna. Det var ett klassiskt pragmatiskt socialdemokratiskt vägval: Nu ska vi strama upp det här lite.

Efter nästan två års debatt visade det sig att ett argument hade fått större betydelse än alla de andra: socialdemokraternas potentiella väljarkår. Vem man än ringer och frågar – vinstskeptiker eller privatiseringsivrare – de beskriver samma process inne i det socialdemokratiska partiet. Välfärdsföretagen hade ett skrämselargument som fick fäste: Antalet människor som finns i den privata välfärden i dag.

Kraften som näringslivet visade sig ha när den väl vaknade gjorde socialdemokraterna nervösa. Vad skulle hända när den användes för att skicka brev till föräldrar eller tapetsera vårdcentraler med budskapet: Socialdemokraterna vill förbjuda vinst och lägga ner vår verksamhet. Sådana kampanjer har förberetts, har det sagts bland socialdemokrater. Uppgifter som verifieras av källor inom näringslivet.

Det är också så det har argumenterats inför kongressen i Göteborg. Ombuden har fått höra att det här handlar om att vinna valet. Om de viktiga medelklassväljarna som är mest vana vid valfriheten av alla, på flest områden. De väljare som kommer tycka att just deras friskola är bra, det var ju inte den som skulle lida av att man ville bli av med vinster på skattepengar. Det handlar om Stefan Löfvens trovärdighet som partiledare. Fick kongressombuden höra, och gav till slut upp den stora striden och satsade på möjligheten att göra lokala undantag från vinstdrivande företag.

Därför behövde Håkan Tenelius aldrig debattera med vinstskeptiker i Aula Magna i höstas när socialdemokraterna hade förtroenderåd. Frågan var redan död.

Privatiseringsivrarna hade vunnit den tvååriga debatten på ett argument om hur ett oroligt parti skulle kunna göra sig valbart.

Det intressanta är att nästan ingen av dem betraktar sig som vinnare. De tycker snarare att de har förlorat.

Vilket de nog har rätt i.

Visst, frånvaron av ett socialdemokratiskt vinstförbud är en seger för näringslivet, men också en vinst som skymmer de verkliga förändringarna.

Urban Bäckström har kallat även socialdemokraternas förslag för det största hotet mot det fria näringslivet på decennier, trots att vinsten får vara kvar. Han är sur på att det kommer krav på personaltäthet. Och att Lov, lagen om valfrihetssystem, inte ska göras obligatorisk. Det ger lokalpolitikerna större makt att bestämma över om välfärden ska drivas privat eller inte.

Så kan det bli även om en borgerlig regering får förnyat förtroende. Inte heller moderaterna vill längre göra Lov obligatorisk. Det gamla privatiseringsivrarpartiet har också aviserat hårdare lämplighetsprövningar och inspektioner av välfärdsföretagare.

I sakpolitiken förlorar ivrarna.

Ändå är tuffare villkor inte deras största problem.

Den riktiga förlusten är att de har tappat sin position. När välfärdsdebatten drog i gång på riktigt 2011 betraktades privatiseringsivrarna fortfarande som de realistiska, pragmatiska och framtidsinriktade. Sedan hamnade de i försvarsställning. Nu är det de som ses som rabiata. Lika fast i det gamla som socialdemokraternas privatiseringsskeptiker en gång var på nittiotalet.

Det gör att de inte kan föra striden där de egentligen skulle vilja. Urban Bäckström, till exempel, ser framför sig ett framtida välfärdssystem där en mindre del bekostas av skatter och större av privata avgifter. Arbetsgivarorganisationen Almega och vårdbolaget Attendo vill ha utmaningsrätt, att kommuner måste upphandla om ett företag kan visa hur en verksamhet kan drivas billigare eller bättre.

Privatiseringsivrarna vill alltså fortsätta utvecklingen, men det där vill ingen prata med dem om. I stället får de ägna sin tid åt att försvara en seger de trodde de hade vunnit för trettio år sedan.

Det vi ser nu är kanske inte bara en paus i utvecklingen utan också början på en reträtt för privatiseringsivrarna. Det finns tendenser till det. Ta friskolorna till exempel. Under många år har de lockat en större andel gymnasieelever än de kommunala skolorna. I höstas, efter ett och ett halvt års vinstförbudsdebatt, bröts den trenden. Det har skett en attitydförändring till privata alternativ, det erkänner vissa privatiseringsivrare också att de ser i opinionsmätningar. Samtidigt som socialdemokraternas kongress kompromissar ihop sig om vinstförbudet håller den tre decennier långa liberala utvecklingen i välfärdspolitiken på att vända.

Så hur ser egentligen vinnaren ut?

Ja, inte som Håkan Tenelius i alla fall. Eller Urban Bäckström. Eller för den delen, Stefan Stern.

Vinnare är snarare de människor – det går faktiskt räkna ganska många högersossar och en del borgerliga politiker dit också – som inte vill utrota varenda privat alternativ men svänga om utvecklingen. Den rörelsen har nu vänstern satt i gång. Ungefär som när näringslivets politiska pionjärer inledde liberaliseringen för trettio år sedan.

Läs mer: Här är lobbyisterna, journalisterna och näringslivstopparna som verkar mot ett vinstförbud.