Självmål

De fyratusen som följer AIK-mittfältaren Martin Mutumba på mobilappen Instagram brukar få se bilder på sonen, lagkamraterna och en och annan hiphop-stjärna. I tisdags fick de se något annat. En tecknad bild på en flicka som höll sin pappa i handen och frågade hur invandrare stavas.

S-y-n-d-a-b-o-c-k, bokstaverade pappan.

Under bilden gav Martin Mutumba sin enda kommentar till att förre sportjournalisten Bosse Hansson hade kallat AIK-spelare för svartingar i radiosportens sändning.

Det är synd om Hansson och hans ­dinosaurievänner, skrev Martin Mutumba, eftersom de inte förstår att det är alla de olika färgerna i AIK som gör klubben stor.

Under veckan har dinosaurieförklaringen hörts flera gånger. En lång rad sportjournalister i samma ålder och med samma hudfärg som Bosse Hansson har försvarat honom. Så pratade vi på vår tid, förklarar kollegor.

Generationstolkningen ligger nära till hands. Men den är för enkel, tycker Martin Mutumba. »Det finns många på Råsunda som varje gång jag förlorar bollen eller gör något dåligt säger värre saker än svarting«, skriver han på Instagram.

Rasistiska ord och föreställningar i sporten handlar inte om ålder. Dagens unga fotbollsspelare tenderar att växa upp i en liknande tradition med rasistisk jargong, menar etnologen Jesper Fundberg, som forskar på etnicitet och idrott. Han har följt ett fotbollslag med svenska medelklasspojkar på träningar, matcher och cupresor under fyra år. I lagets och tränarnas prat och beteende hittade Jesper Fundberg tre återkommande schablonbilder.

– Det var kärringen, bögen och invandraren, säger han.

Alla var något man skulle distansera sig ifrån. Man skulle inte spela som en kärring. Man skulle hålla koll på allt som singalerade homosexualitet. Man använde invandrare som ett skällsord.

Det intressanta, tycker Jesper Fundberg, var att när två pojkar med invandrarbakgrund kom med i laget så ändrades inte jargongen. Inom laget uppfattades den inte som rasistisk, och man såg inte de två pojkarna som en del av schablonbilden.

– De blev människor och individer, men det de kom ifrån representerade något annat. Jag var förundrad över att det var så. Vi har så mycket lagar och nedskriva handlingsplaner att vi tror att det räcker. Vi ser inte rasismen hos oss själva, säger Jesper Fundberg.

Samma okunskap inom idrotten har han sett när han tittat på mångfald inom olika sporter. Framför allt bland flickor är utländsk bakgrund mycket ovanligare på elitnivå. Men även mellan sporterna skilde det sig. Inom basketen fanns ett medvetet mångfaldsarbete och där var utländsk bakgrund mer vanligt bland flickorna.

– Generellt är man medveten om sådant som vem som är tränare, vem som sitter i styrelsen, hur man jobbar med bemötande och jargong och hur allt det påverkar när det gäller hur många flickor som överhuvudtaget är med. Men när det gäller etnisk bakgrund förklarar man orsaker till liten mångfald med de aktiva och deras familjer.

Men det finns ett aktivt arbete med anti­rasism inom idrottsrörelsen. Riksidrottsförbundet har en grupp som arbetar med mångfald. Organisationen »Fotboll mot rasism« ordnar seminarier och turneringar. Andra liknande organisationer jobbar med diskriminering, både i Sverige och internationellt.

– Idrotten har också en förmåga till ett integrerande arbete. Många ungdomar jag intervjuar upplever sporten som en frizon, där det inte handlar om hur man ser ut eller pratar, utan bara om prestation, säger Jesper Fundberg.

Så som Martin Mutumba vill att det ska vara:

»Det var ändå en match som spelades och jag skäms fortfarande över resultatet.«