Sjätte veckan är redan här

»Finns det ingen som har haft en superbra semester och kan dela med sig lite tips?«, frågar mamman »Helena« på diskussionssajten Familjeliv.

»Jo!«, ropar sajtens läsare. »Västkusten!« »Kolmården kan man lägga två dagar på, så man hinner med lekområdena också.«

Alla har förslag.

På andra håll i medierna går solen upp för sommarens bantningstips och varningsflaggor: mygg, lådvin, släktnojor. Vad vi älskar vår semester. Och vad den oroar oss.

Den är ju så kort. Eller?

I semesterlagstiftningen har nästan ingenting hänt på 33 år. Den femte semesterveckan infördes 1978, efter förlängningar nästan varje decennium sedan 30-talet. De två nya semesterdagar som den socialdemokratiska regeringen införde 1991 som ett etappmål på väg mot sexveckorssemester togs bort under den ekonomiska krisen två år senare, och sedan dess har frågan om mer lagstadgad semester varit död.

Vi har härdat ut, i vetskap om att vi ändå ligger högt i internationell jämförelse. Frankrike har 30 dagars semester enligt lag – mest i världen – men Sverige, Finland och Norge delar på andraplatsen. Resten av Europa ligger lägre med 20 eller 22 dagar.

Men detta är inte hela bilden. I praktiken har många svenskar betydligt mer ledighet att ta ut. Statsanställda får 31 semesterdagar redan när de fyller 30 och hela 35 dagar – sju veckor- när de fyllt 40. De som sliter i vård och omsorg, offentlig eller privat, får liknande semesterförlängning. Dock tio år senare.

Mindre lediga är de privatanställda tjänstemännen, TCO- och Saco-medlemmar, men även där har det rört sig i avtalen. 1999 hade 30 procent av dem 30 semesterdagar eller mer, 2009 hade det stigit till 37,3 procent. Men här handlar det om inbyten av övertid. Och den 1 augusti kan bytandet öka ytterligare när en ny regel öppnar för mer övertid utan dispens.

– Medlemmarna uppskattar att kunna byta övertidsersättning mot semester, men för facken är det ett dilemma, sager Mats Essemyr, utredare på TCO.

Han misstänker, helt enkelt, att det har blivit vajsing med växelkursen.

Ökad realsemester för stora grupper borde ha satt avtryck i form av sjunkande antal arbetade timmar, men det har det inte gjort. Ett sådant mönster syntes däremot tydligt under 70-talet när normalarbetstiden sänktes och semestervecka nummer fem kom på plats. Om svenskarna hade fått »för mycket« semester borde det också ha hörts åtminstone något pip från finansdepartementet, även om politiken inte ska lägga sig i avtalen mellan arbetsmarknadens parter.

– Det finns ett semesterberg som ökar. Det hör vi från förbunden, säger Mats Essemyr bekymrat. Skräcken: att arbetsgivarna får ett antal arbetade timmar gratis och den anställde mindre vila. Risken tros gälla främst tjänstemannagrupperna. LO har inte samma problem med okontrollerad övertid.

Fackets rädsla för en orättvis deal ger ekon av 30-talet. När det blev lag om två veckors semester 1938 var det inte LO som drev på, utan arbetsgivarna. De fruktade att arbetskraften skulle jobba sig sönder och samman och bli oduglig. Det talades om risk för skador på »folkmaterialet«. Semesterlagen var att betrakta som en skyddslagstiftning mer än något annat. Enkel, lättadministrerad och förutsägbar för arbetsgivarna var den också.

– Arbetarrörelsen ville inte ha semester utan kortare arbetstid. Men det skulle ha blivit dyrare, säger Jenny Björkman, historiker vid Södertörns högskola som studerat ledigheten som samhällsfenomen.

Mycket snabbt blev semestern dock något mer än tidsallokering och vila. Den blev en pusselbit i konstruktionen av den moderne svensken, visar forskningen. Semestern skulle användas till något nyttigt, bildande, förkovrande eller i vart fall annorlunda aktiviteter, gärna fysiska.

Och det är ideal som har överlevt. I varje fall är det ingen på sajten Familjeliv som ger mamman Helena tipset att gå och småsåsa på semestern, trots att det finns hälsoargument för det.

Stressforskarna och stresskonsulterna – snart på löpen igen – ger däremot konsekvent råden att sänka ambitionerna för semestern, dra ner på takten, inte överplanera med aktiviteter och projekt av typen renoveringar – och våga säga nej till släkten. Faktum är att de lägger sig rätt nära 30-talets förespråkare av »total vila« under semestern.

Men de kämpar i uppförsbacke.

– Det är fortfarande viktigt för de flesta att göra något, det finns ett sånt samvete, konstaterar historikern Jenny Björkman.

LO mäter semestervärde enligt två parametrar. Reser man bort? Har man tillgång till fritidshus?

– Vi ser tydligt att det fortfarande är väldigt klassbundet, sager Mats Larsson, utredare på LO.

Och i det perspektivet är det förstås mindre intressant om någon renoverar ihjäl sig på sitt sommarställe.

Så den sjätte semesterveckan är kanske inte så mycket att hänga i midsommarstången, trots allt. Arbetare har sämre chanser att njuta av den och tjänstemän lyckas i praktiken inte ta ut den.

För att råda bot på det sistnämnda planerar TCO att återuppväcka ett förslag om timbank. Det utformades under under högkonjunkturen 2000 när det inte heller var så lätt för anställda att ta ut ledighet.

– I timbanken ska man kunna lägga sparad semester, komp och den femte semesterveckan. Sedan får man rätt att ta ut det timvis och med kort varsel – kanske tio dagar – och utan att ange orsak, säger Mats Essemyr.

Bakgrunden är uppenbar – fackets önskan att minska arbetsgivarnas inflytande över ledighetens förläggning. Precis som på 30-talet.

Men visst är det kluvet i landet Luther. Samtidigt som facken känner sig tvungna att fixa en mekanism för att ledigheterna faktiskt ska tas ut, så rasar några Haparandabor mot att två kommunala chefer har fått varsin sjätte semestervecka. Trots att det är praxis i många kollektivavtal.

Om nivån på aggressionerna är ett lackmustest för samhällspolitisk laddning så är semesterfrågan helt klart dynamit. En läsare slår tillbaka:

»Det är för många i Haparanda som är lediga 52 veckor per år. Då har man tid att kritisera dom som jobbar.«

Så funkar ­semestern

Anställda i kommun och landsting över 40 år har 31 dagars semester (drygt sex veckor), personer över 50 år har ytterligare en semesterdag. Gäller 1,1 miljon anställda. Anställda i staten har 28 dagars semester (upp till 29 år), 31 dagar (från 30 år), sju veckor (35 dagar) efter 40 år.

Hos privata arbetsgivare är det vanligt att övertid »byts bort« mot mer semester. Mer än var tredje privatanställd tjänsteman har på så vis sex veckors semester eller mer. För privat anställda arbetare är semester­lagens 25 dagar huvudregel. Extra semester kan också ges i individuella avtal. Brukligt bland chefer.