Sjösjukan

– Miljögifter är ett minst lika stort problem i dag som för 40 år sedan. Vi använder mycket mer kemikalier i dag än vad vi gjorde då.

Det säger forskaren Lars Forlin, professor i zoofysiologi, i inledningen av filmaren och journalisten Folke Rydéns nya dokumentär, »Den andra vågen« som sänds i SVT nästa vecka. Då handlade det om DDT, PCB, hormoslyr och kvicksilver – ämnen som använts frikostigt innan det stått klart hur de faktiskt påverkar människa och djur.

Nu är Östersjön utsatt för en ny flod av kemikalier och miljögifter.

Östersjön är ett innanhav som rent geografiskt har dåliga förutsättningar. Vattenutbytet i Öresund är för litet. I de intilliggande länderna bedrivs omfattande jordbruk som lämnar smutsiga spår efter sig. Det finns stora och tunga industrier, avgaser och utsläpp i, ovanför och runt Östersjön. Dessutom bidrar livsstilen hos de 85 miljoner människorna till att det dagligen konsumeras en mängd produkter som innehåller mer eller mindre skadliga kemiska ämnen. Det handlar om alltifrån plastartiklar och elektronik, till teflonprodukter, UV-filter i solglasögon och kosmetika.

Det nya är graden av moderna gifter. Långlivade miljögifter är ofta hormonstörande. Och det är inte bara Östersjöns sälar, abborrar, havsörnar och ejdrar som drabbas av de nya kemikalierna. Antalet människor som drabbas av välfärdssjukdomar, som diabetes och olika störningar i reproduktionssystemet liksom bröst- och testikelcancer, har ökat. En av forskarnas hypoteser är att kemikalier kan vara en del av förklaringen.

I SVT-dokumentären får vi möta Cecilia, tredje generationens boende i Stockholms skärgård. Hon väntar sitt tredje barn och har gått med på att lämna blodprov som analyseras för att ta reda på vilka miljögifter hon bär på. Det visar sig vara 35 stycken. En del är gamla och förbjudna sedan många år tillbaka och har lagrats i kroppen. Andra är ännu tillåtna att användas i olika produkter. Det handlar om så kallade perfluorerade ämnen, som inte finns naturligt i miljön och som använts sedan 1950-talet i konsumentprodukter som rengöringsmedel, impregneringsmedel och matförpackningar. De är vatten-, smuts- och fettavvisande och är extremt motståndskraftiga mot nedbrytning.

Två av ämnena som återfanns i Cecilias blod är PFOS och PFOA. Det förra är sedan 2008 förbjudet att använda inom EU vid tillverkning av konsumentprodukter. Däremot saknas det reglering för PFOA. Det är en vanlig hjälpkemikalie vid tillverkningen av teflon, och är ett organiskt miljögift som överförs från mamma till barn genom blodet och bröstmjölken. Det visar sig när provresultaten från Cecilias lille son Alfred är klara. När han var tolv veckor gammal genomgick han samma blodtester som sin mamma. Resultatet visar att han har samma giftiga ämnen i blodet.

Forskarna konstaterar att PFOA därmed skiljer sig från många andra miljögifter. Det är inte fettlösligt utan binds till proteiner, vilket gör att det stannar kvar många år i kroppen. I naturen har PFOA en halveringstid på omkring 100 år, vilket gör att vi fortsätter att få i oss ämnet om vi till exempel äter fisk.

Bo A Jönsson, professor i miljö-medicinsk kemi vid Lunds universitet, påpekar att det dessutom finns nya perfluorerade substanser som är närbesläktade med PFOA och som blir allt vanligare i blodprov som tas från svenskar. Kemiföretagen är nämligen snabba på att utveckla nya, till förvillelse lika medel, så snart ett giftigt ämne uppmärksammas och förbjuds.

– När vi är klara med våra toxikologiska studier har de redan producerat ett nästan identiskt ämne genom att lägga till en kolgrupp i kedjan. På så vis kommer de undan lagstiftningen, säger Bo A Jönsson.

PFNA och PFDA är två exempel på substanser som är nästintill identiska med PFOA och som enligt Jönsson blir allt vanligare. Så länge lagstiftningen saknar ett helhetsgrepp är det svårt att komma åt problemet. Ingen bot i sikte för det sjuka innanhavet Östersjön, alltså.