Sjunkande förväntningarnas missnöje

Det är påskafton, de uträknades dag. De första kristna anade inte inte att Jesus skulle uppstå igen. De såg bara en livlös kropp framför sig, svept och lagd i graven, och därmed krossades allt de trott på. De som låtit sig ryckas med på torgmötena hukade nu på bakgator i rädsla att bli upptäckta. Påsken är därför eländets tid.

Petrus låter meddela, långt efteråt, att det är frågan om en prövning. Man ska bära detta oförtjänta lidande, för lidandet leder till nytt liv.

Tankegången har blivit vägledande också i andra typer av församlingar, politiska partier till exempel. Det gäller att stålsätta sig. Man skickar fram en partisekreterare att säga något om den senaste usla Sifon och hoppas på det bästa. Någon gång vänder det ju. Men påskaftonens sorg är speciell eftersom ingen förtröstan finns att få. Misären är meningslös.

Ungefär som för ett parti som vant sig vid att samla åtminstone 40 procent av landets väljare men plötsligt finner sig ha 25.

Att kunna uthärda nederlaget utan vetskap om att en uppståndelse är eller ens kan vara nära – det är den ursprungliga påskaftonens sensmoral.

Man ska så att säga inte ha några förväntningar.

Men denna påskafton sitter Jonas Sjöstedt i solen på farstubron och läser Sven-Eric Liedmans biografi över Marx. Fåglarna kvittrar. Marx, skriver Liedman, fastnade inte i enskilda konflikter utan blickade framåt och såg de omvälvande effekterna av industrialiseringen. Det är som med digitaliseringen och robotiseringen i dag.

Vad ska en spillra av en arbetarrörelse göra med det?

Jonas har läst morgontidningen. »Vi ser en renässans för den demokratiska socialismen«, skriver socialdemokraten Daniel Suhonen där. Det finns hopp. Suhonens argumentation inleds med Bernie Sanders framgångar i primärvalen i USA och slutar i en ljus ekvation:

Kommunismen kraschade med muren, nyliberalismen med Lehman Brothers och den marknadsanpassade svenska socialdemokratin med Jimmie Åkesson – alltså längtar folket efter demokratisk socialism.

Vilket, framhärdar Suhonen, ska utläsas som en önskan om mer gemensamt ägande eller styrande av produktionsmedlen (han tänker sig pensionsfonderna som en spjutspets här), höjt skattetryck i största allmänhet (han preciserar till mellan 48 och 51 procent av BNP), kollektivt kapital som i keynesiansk anda pumpas in i klimatomställningar samt en på det hela taget en mer optimistisk syn på framtiden. (Han undrar om vi inte kan äga robotarna gemensamt och få tid till rävjakt och essäskrivande istället för arbete.)

»Frågan är«, avslutar Suhonen, »inte om denna förnyelse kommer, utan om de svenska socialdemokraterna vågar vara med, när det händer.«

Det är ett löfte om uppståndelse.

Jonas Sjöstedt kopierar länken till artikeln och twittrar sedan:

»Gamla uppdelningar inom vänstern är borta, skiljelinjen i dag går mellan socialister och kapitalismens förvaltare.«

Solen skiner som sagt.

Rösten är varken uppjagad eller loj, den rapporterar »hej« i andra änden och låter väl som vanligt. Det finns upp- och nedsidor, säger den, tillvaron är inte så förbannat enkel. Ärligt talat vad vet egentligen jag?

Det är en socialdemokrat som blir uppringd, en tid efter påsken. Hen har mörkt hår, halvlångt sett till medianen för sitt kön, och så har det alltid varit. I övrigt är inte mycket sig likt. Jo, först är det samma visa som det brukar vara, de stora frågorna tar – om man nu ska angripa dem seriöst – form som ordinära bekymmer, det är något om ensamkommande hit och betyg dit, det vrids, fan vet hur man ska lösa det. Men så plötsligt. Skogen öppnar upp sig och ut på den öppna slätten hamnar hen och slipper ur sig en suck:

– Känslan som jag hade när jag gick med i partiet, att det som vi sa på en kongress blev genomförd verklighet dagen efter, den finns ju inte alls i dag.

Och sedan.

– Jag vet inte hur det kommer att se ut när Stefan Löfven lämnar in som partiledare om tre år.

Det är anmärkningsvärt.

Det här är inte en person som har en massa makt, men inte heller en betydelselös betalare av medlemsavgiften. Det är en mellanmänniska, en som kan återfinnas på regeringens lönelista, i en kommun någonstans, i ett fackförbund. En svårbedömd röst. Vad den säger kan vara tecken på något stort men lika gärna lokalt präglat och därmed relativt meningslöst.

Så telefonen får arbeta vidare.

Och snart ligger där prydliga utskrifter med en massa olika människors teorier om hur nästa internstrid kommer ta form. Det krävs inte några specifika frågor, bara: Vad händer efter nästa val? Och de drar igång med efterträdarfrågan och falanger, vem som bygger stöd och var de börjat bråka internt om helt andra saker och därför inte har en chans att ena sig. Att Stefan Löfven kommer sluta efter nästa val är för dem – ett dussin mellanmänniskor – uppenbart, en självklarhet.

– Det här är en övergångslösning, säger en.

– Du måste ju se hur de positionerar sig nu, Gabriel och Ygeman och Ardalan och Kålle och Ylva, säger en annan.

– Damberg är körd.

Vänstern hoppas på Anders Ygeman. Som högern viftar bort som en tillfälligt irriterande fluga. Högern säger att Ardalan Shekarabi inte har gjort bort sig. Fast vänstern avskyr fortfarande honom.

Underskatta aldrig Gabriel Wikström, säger många.

Det är socialdemokratin som den gjort sig känd i vår tid. Det vilar något av de sena kejsarna i Rom över den. Är det ens värt att fördjupa sig i graden av realism i utsagorna, vilken eventuell kandidat som gör vad? Vem bryr sig efteråt om att Severus II mördades av Maximentus och efterträddes av Maximinus Daia? De jagade hjärtat ur varandra för att få ämbetet, som de trodde var betydelsefullt.

I efterhand ser man bara hur det ruttnade inifrån.

Mer viktig är nog känslan av att inte spela roll längre. Den hörs i tvekan. Vad gör man som politisk rörelse när man inte är lika relevant längre? De saknar svar. Det finns en fördröjningseffekt förstås, men vartefter stödet sjunkit ner mot 25 procent har upplevelsen kommit allt fler partister inpå kroppen.

På en middag nyligen, som refererats i såväl andra- som tredje hand och snart blivit en vandringssägen, dryftade i Stockholm ett antal vänsterpotentater om det fanns någon botten och kom fram till att det inte gjorde det. Partiet kunde bli hur litet som helst. Utraderas. Försvinna. Det var det realistiska, ansåg man.

Frågan är inte längre vad socialdemokraterna vill, utan om socialdemokraterna har någon framtid.

När Stefan Löfven blev partiledare vintern 2012 välkomnades han med ett uppsving, 36 procent av väljarna ville rösta på partiet, enligt Novus. Nu noterar samma institut 26 procent. I maj 2014 sa sig 45 procent ha förtroende för Stefan Löfven. I januari i år klarade han nätt och jämnt att nå upp till 24 procent.

Man kan åka störtlopp på sådana kurvor.

Demoskop, ett annat institut, har mätt socialdemokraterna till 23 procent. Ipsos ger dem 24,4 procent efter problemen med miljöpartiet.

Det finns förstås partister som menar sig ha svar. Det beror på flyktingkrisen, säger de, omständigheterna är extraordinära. Jovisst, men tappet inleddes innan de stora människoskarorna sökte sig till Sverige, det var konstant hela 2015.

Då säger den väluppfostrade – och för dennes egen skull förhoppningsvis välavlönade – socialdemokratiska tjänstemannen i Rosenbad att alla regeringar är impopulära det första året. Även det har bäring på sanningen. Men när slutar början? Nu är det alltså 1 maj 2016.

Det finns en rätt bra anekdot om Sten Andersson. Han var partisekreterare i socialdemokraterna i två decennier. Så också 1966, när partiet gjorde ett uselt val och förlorade fem procentenheter. Sam Nilsson, kollega i högerpartiet, stod på god fot med Andersson och ville trösta.

– Jag vet hur det känns Sten, sa Sam.

Varpå Sten vresigt fräste:

– Hur fan ska du kunna veta det? När fick högern senast 42,4 procent?

Vad som har varit fantasiresultat för andra partier har framtvingat skräckupplevelser hos socialdemokrater. De har inte bara lärt sig att det som de beslutar vid en kongress ska vara genomfört dagen efter i regering och kommuner; de förväntar sig också att stå för de goda utvecklingarnas politik.

Eller förväntade sig.

Nu säger 64 procent av väljarna till Skop att landet går åt fel håll. Nivåerna skulle skrämma skiten ur vilken regering som helst, men sättet på vilket det hemsöker socialdemokrater är egenartat.

Hur ska ett parti som påstår sig företräda allas bästa men bara samlar en fjärdedel av väljarna agera? Det är ju det som är den nya verkligheten.

Många socialdemokrater närde, det säger de även nu, en förhoppning om att den här regeringen kunde återskapa normalläget. Men snarare har den blivit en sista ställningarnas samling. Nya moderaterna erövrade först trovärdigheten om jobbpolitiken och därefter om ekonomin och etablerade därmed en ny jämvikt mellan högern och vänstern. Nu är det regeringsdugligheten som vittrar sönder. Den har varit arbetarrörelsens definitiva trumfkort i över ett halvsekel.

I den meningen har den borgerliga oppositionen förstått precis vad den här mandatperioden går ut på. De ägnar varenda vaken minut åt att slå sönder socialdemokratins trovärdighet som makthavare. Vill inte samarbeta ens när det gynnar egna sakpreferenser, ägnar kraft åt negativa kampanjer som vore det valrörelse, lämnar hellre en bränd lada efter sig än en som arbetarrörelsen kan få ta ära för. De borgerliga anser det vara värt risken att på detta själva tappa något i anseende eftersom motståndaren förlorar något mycket större.

Detta ser också socialdemokrater. De tänker på insatserna, hur långt förfallet har gått, och suckar i andra änden av luren:

– Det är ett jävla omöjligt läge det här, vi skulle aldrig varit så angelägna om att ta på oss regeringsansvaret den här gången.

– Vi är ju dömda till att förlora med de här förutsättningarna.

– Det bästa som kan hända är om de galna borgarna tvingar fram en regeringskris. Då kan Kinberg Batra få försöka ta sig fram i Rosenbad ihop med sverigedemokraterna och se hur bra det går. Och vi får ladda om. Det är faktiskt vår bästa chans.

Mellanmänniskor, alltså. Som inte förväntar sig något men uthärdar utan trovärdigt löfte om ljusning.

Det är nog den nya 25-procentsidentiteten.

I evangelieboken har andra helgen efter påsk temat »Den gode herden«. Stefan Löfven kliver in genom dörren en kvart i elva. Sörmlands socialdemokrater håller kongress i en skolaula i Katrineholm. En herre i kostym sträcker ut näven, dunkar Stefan om ryggen, sedan vågar sig två tjejer i övre tonåren fram. Stefan fångar situationen kvickt, drar inte in kinderna som tjejerna, men ler mot den uppsträckta mobilen. Så är selfiebonanzan igång och den har ingen ände. Alla ska fota sig med partiledaren. Det är en ljudlös dans, där massan med jämna mellanrum öppnar upp sig för att ett nytt par ska kliva fram till huvudpersonen för en privat stund.

Han verkar uppskattad.

Det har många nämnt över telefon också. Församlingen gillar sin herde.

– Så här bra har ju inte partiet mått på tio år, uppger en man från ett län där det växer mycket skog.

– Stämningen är faktiskt på topp, flåsar en kvinna som för konversation joggandes längs en gata i Stockholm.

Hur ska man förstå det?

Självförtroende har de inte i det här partiet – snarare en märklig blandning av övermod och självförakt. Många har ändå tagit in det omvälvande i utvecklingen – vi är inte så mäktiga längre och har väl inte många gamla illusioner kvar – men det är också roligare att gå på mötena nu. Faktiskt.

Regeringskvarteren överraskar med samma goda stämning. Där har de lön för att vara optimister, men vem som helst hade unnat dem att hänga lite med huvudena. Förnedrade av ett nytt pyttigt nationalistiskt parti. Regera på de borgerligas budget. Harva fram som något ullstenskt i riksdagsvoteringarna. Sitta och tjata med miljöpartister om några träd i Ojnare. Vem orkar sådant?

Vi är stridslystna, påstår de, och låter märkvärdigt nog trovärdiga.

– Jag hämtar all min energi i de två första meningarna i vårt partiprogram, säger Stefan Löfven i Katrineholm.

Där står: »Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratiska ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.«

Han tar om den sista meningen och hänger på orden och låter dem klinga: … »fria och jämlika« … »solidariskt« … »demokratiska socialismens mål«.

– Är det inte vackert!

Applåder.

Han berättar om de 67 rikaste människorna i världen. Han säger att de får plats i en buss om man knör lite, och att de äger lika mycket som de fattigaste 3,5 miljarderna.

– Mönstret går igen i Sverige.

Medlemmarna klappar tills de får ont i händerna när han lovar att vinstjakten i välfärden ska stoppas.

– Sällan har socialdemokratin behövts så mycket som nu! Vi ska genomföra ett samhällsbygge igen!

Och där är han alltså framme vid sin strategi. Den de har tänkt ut uppe i korridoren i Rosenbad. Han ska ta kontroll. Nu ska de säga – och de gör de också överallt – att det var kaos i höstas, men bara tillfälligt eftersom Stefan tog kommandot och bommade igen gränsen. Och detta tänker de sig att folk ska visa tacksamhet för, när det väl har sjunkit in, att socialdemokratin kan regera; detta kommer utgöra en bottenplatta inför valet. Lyder teorin.

På scen i Katrineholm lovar statsministern:

– Den svenska modellen kräver en ordnad och reglerad invandring. Det som hände i höstas får inte hända igen. Dit ska vi aldrig.

Därefter återstår framtiden. Och det är den, tänker de sig, som »den svenska modellen« ska stå för. När väl inflödet av människor är begränsat kommer andra frågor att ta sig upp på den politiska dagordningen. Skolan, till exempel, som tog dem till Rosenbad 2014.

Tillbaka till den egna trygghetszonen, kort sagt.

Den självklara invändningen är att migrationen – eller integrationen – inte kommer att försvinna. Det kan vara svårt att ta in hur stor frågan har blivit. När Ipsos undersökte saken i februari svarade 40 procent att den var allra viktigast. Nivån är häpnadsväckande, tvåa kom skolan, med futtiga 18 procent. I de aktuella SOM-mätningarna får man gå tillbaka till nittiotalskrisen eller säldöden på åttiotalet för att finna situationer där ett enda spörsmål fångar så stort intresse.

Mycket är förändrat – antagligen för lång tid. Och i sex år har svensk politik bestått av tre block, inte som under många decennier tidigare två. Hjälper »den svenska modellen« då?

Ja, svarar strategerna. För i mätningarna säger också folk att den svenska modellen är samma sak som vård, skola och omsorg – områden där partiet ännu har förtroende.

En socialdemokratisk modell, tänker väljarna.

En chans att resa sig, tänker strategerna.

Det märkliga är snarare att aktivisterna i detta parti blir så positivt överraskade av att partiledaren tar glosan i sin mun.

De förväntar sig inte så mycket.

– Vi ska investera igen! ropar Stefan Löfven i Katrineholm.

Publiken jublar.

Det är nog en illustration så god som någon av vad 25-procentssyndromet är. Socialdemokratin finns till för att förverkliga vissa idéer – låt oss kalla det den svenska modellen för enkelhets skull – men medlemmarna tvivlar så pass på möjligheterna att lyckas med detta att de blir överraskade när partiledningen säger sig vara trofast dessa ideal.

De räknar inte ens med sådana ambitioner. De är så vana att bara försöka härda ut.

I foajén delar ABF ut flyers i fyrfärg. Göran Persson ska föreläsa i Eskilstuna och de har hyrt in sig på Royal Biograf för att få plats. 50 spänn i entré kostar det. Persson drar ju folk, men Stora Salongen rymmer bara 260 personer, han måste ha accepterat att lågt arvode. Det är kanske också en del av den nya identiteten? Tage Erlander flyttade ut till en liten villa på partiets kursgård sedan han pensionerats och ägnade resten av sina dagar åt att strosa runt och strö visdomsord bland kursande ombudsmän och ungdomar. Tiderna ändras. Nu är nog ett rabatterat gage den starkaste lojalitetshandling som en framgångsrik socialdemokrat kan utföra.

– Vi måste börja prata om att det går åt rätt håll! ropar Stefan Löfven där inifrån scenen. Det får inte vara så att folk tror att det går bakåt när det går framåt!

Desperation, det är effekten av meningslös misär. Men hur fungerar det i ett parti där människorna är på alldeles olika humör? Mellanskiktet deppar, toppfolket peppar. Och så mitt i allt – en optimistisk vänster artikulerad av Aftonbladets ledarsida ena dagen eller Daniel Suhonen den andra – men egentligen aldrig i linje med partiledningens idéer. De få som tror på en uppståndelse är alltså inte samspelta med varandra, medan de som tvivlar saknar någon som lyssnar på dem.

Man kan fråga sig om de överhuvudtaget talar med varandra i det här partiet.

Samtidigt, lyssnar man noggrant ger de allra flesta kanske uttryck för samma känsla: desperation. Stefan Löfven är ju också missmodig. Ett par dagar efter talet i Katrineholm utvecklar han sig i Financial Times:

– Det än mer surrealistiska är att alla siffror går i rätt riktning men att folk har bilden av att landet går åt fel håll, säger han.

Problemet är alltså att folk inte förstår hur bra de har det!

I sak må det vara sant eller falskt, men om man företräder ett parti med anspråk på att »alla ska med« ska man väl inte behöva stå och läxa upp folket?

Då saknar man helt enkelt kontakt med det.

Ja, det går att, som den optimistiska vänstern, tolka tecknen i tiden som en längtan efter radikalitet, en rörelse bort från mitten mot kanterna, längtan efter polarisering. Bernie Sanders vresiga utfall kan sägas vara ett exempel på det, eller Donald Trumps för den delen. Massan som samlats vid alltinget på Island för att kräva nyval efter pappren från Panama ger väl också uttryck för det? Den hälft av britterna som tänker lämna den krackelerande europeiska unionen? Den femtedel av svenskarna som vill rösta på sverigedemokraterna? Och arbetarrörelsekamraterna Sjöstedt och Suhonen?

Är de inte alla extremer av olika kulör?

Kanske.

Vänsterns tillförsikt till en ny grogrund för radikala idéer efter Lehman Brothers har oavsett hörts rätt länge nu. Utan att någon annat folklig rörelse tagit form.

Ett helt annat sätt att se saken är i ljuset av en relation.

Man säger att Sanders och Trump och sverigedemokraterna är populister, och det är kanske precis vad de är, i den ursprungliga meningen. Kraven som nu framförs är mycket skilda, men utgångspunkten förenar: föreställningen att det finns en elit och det finns ett folk – och att eliten har slutat lyssna på -folket.

Det är populismens gamla grundtes. Det existerar en klyfta som är orättfärdig, hävdar man, och den måste överbryggas. Några däruppe måste börja lyssna.

Den socialdemokratiska journalisten Katrine Marçal har fångat stämningen i något hon kallar Goldman Sachs-testet. Nuförtiden, hävdar hon, går måttet på en politikers trovärdighet i väljarnas ögon att avgöra genom att svara på frågan om det är sannolikt att politikern efter uträttat ärende i demokratins tjänst kommer att låta sig värvas av en bank. Om ja, då uteblir rösterna. Om nej, då strömmar de till.

Testet är trubbigt, men stämmer förvånansvärt bra. Bernie Sanders skulle aldrig välja elitens – alltså bankens – sida och därför växer hans politiska projekt. Precis som Marine Le Pens. För svenska förhållanden går det inte ens visualisera bilden av Jimmie Åkesson som vd på Bankföreningen. Men när Thomas Östros, socialdemokraten, fick det jobbet höjdes knappt ett ögonbryn.

Stefan Löfven är otvivelaktigt en gammal svetsare, han skulle kanske kunna klara testet, men nu är det som om något annat väger över, han är ju gammal fackpamp och elitsosse; står han därmed inte på fabrikörens sida – alltså bankernas?

En gång i tiden var socialdemokraterna ett av världens mest framgångsrika populistiska partier. Författaren Per Wirtén har skrivit vackert om det i sin bok »Populisterna«, om de svenska folkrörelsernas krav på demokrati och elitens rädsla för demokratin. För det är vad framgångsrik populism handlar om, ett underförstått hot om uppror. Några krävde upprättelse.

Det var den ilskan som arbetarrörelsen och socialdemokraterna kanaliserade och byggde sitt politiska projekt på. Var är den i dag?

Stefan Löfvens strateger skulle nog svara att man tidigt gjorde upp med och rensade ut det arvet. Fast det är inte riktigt sant. Historikern Jens Ljunggren visar i sin färska studie »Den uppskjutna vreden« att partiet under lång tid och med stor framgång använt populismens verktyg. Han talar om en vredesbank. Agitatorerna reste runt och spädde på ilskan, som partiet sedan samlade in och la på lager, för att sedan portionera ut och använda när den kunde ge mesta möjliga politiska resultat. Man lovade folket att upprättelse fanns och eliten att folket inte skulle gå bärsärk.

Ganska snart, visar Ljunggren, fick ursinnet en ny verbal form. Folket var »oroligt« eller »otryggt«. Man måste ta folks oro på allvar, sa Per Albin Hansson och ännu oftare Gustav Möller. Nöd och arbetslöshet var farliga saker. Därför krävdes ett rättvisare samhälle. När oron så småningom minskade för att folket fick det materiellt lite bättre fann Tage Erlander nya intäkter till vredesbanken. Det blev ett populismens självspelande piano. Eftersom utvecklingen gått framåt så snabbt, sa Erlander, blev folket otryggt, varpå kraven på rättvisa trissades upp. Eliten borde ta sig i akt. De stigande förväntningarna kunde slå över i missnöje, varför ett starkare samhälle var nödvändigt. Staten behövde få växa.

Man kan kalla det för den svenska modellen.

Eftersom folk trodde på politiken skulle de bli sura om den inte levererade.

Statsvetaren Margaret Canovan definierar i det brittiska standardverkert »Populism« det som en alldeles särskild sorts populistisk praktik när ett parti överger delar av sin ideologiska grund för att kunna bygga en så bred väljarkoalition som möjligt. Man vill fånga alla väljare, catch-all. Och det var vad socialdemokraterna gjorde.

Det gav dem deras 40 procent.

Kan de ha sådana ambitioner nu? Nu när partiet är för stort för att fungera som ett enfrågeparti av säg centerpartiets karaktär, men för litet för att med trovärdighet upprätthålla löftet om allt gott åt merparten av folket. Nej, är väl det rimliga svaret. Man har fortfarande populismen i sitt dna, men tycks helt oförmögen att använda den. Därför hyser man inga större ambitioner än att visa att man har någon slags kontroll – inte över folket, men över sig själva. Man ska visa sig regeringsduglig. Så man stänger gränsen och sparkar Mehmet Kaplan och säger att ordning råder. Och en samlad bedömning är väl att det räcker till en 28 procent eller så i ett val.

Det är inte så pjåkigt.

Men det förblir en minimalistisk strategi. Där man förr gjort dygd av nödvändigheten, gör man nu nödvändighet av nödvändigheten. Man byter migrationspolitik inte för att man är på väg någonstans, utan för att man är nödd och tvungen. Och därmed har man förlorat en möjlighet att tala till – och med – folket. På riktigt visa att man lyssnar. Och då blir det inga insättningar på den där banken av vrede och oro, och socialdemokratin kan inte lova särskilt mycket till någon – vare sig till folket eller eliten.

I dag är det andra politiker som talar om människors »oro« och »otrygghet«. Och man kan inte med bästa vilja kalla det för några »stigande förväntningars missnöje«. Staten har blivit bortföst, misslyckats eller kapitulerat – välj verb efter politisk preferens – och människor tvivlar därför på politikens förmåga. Det är de sjunkande förväntningarnas missnöje.

Och den vreden klarar socialdemokraterna inte av att hantera.

Det är det riktiga 25-procentssyndromet.

Man förstår inte längre folket.

Det finns en intressant parallell med den tidiga kristenheten här. Sedan alla lärjungar insett att Jesus på påskdagen uppstått kanaliserades deras upplevelse av orättvisa på jorden i gudomliga termer. På domedagen skulle världen ställas tillrätta. Socialisterna, påpekar den tyska filosofen Peter Sloterdijk i sin stora studie över vänsterns vredeshistoria – krävde istället en jordisk domstol där de förtryckta kunde vinna rättvisa. Eftersom ingen uppståndelse fanns, fick man själva skapa uppståndelse.

Ordet har ju också den betydelsen.

Därför gick man ut på gatorna och demonstrerade och levde fan. 1 maj var på det sättet den demokratiska socialismens löfte om att ett liv efter detta existerar, ett annat liv här på jorden.

Åtminstone var det så på den tiden det fortfarande gick människor i tågen.