Skandalmyndigheten

Hedemora. Mångårig flyktingkommun och säte för Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd, FARR, en paraplyorganisation som prisats för sina insatser för en rättssäker asylprövning.

– Michael, Michael, vill du hjälpa mig?

Michael Williams, ordförande i FARR och flyktingansvarig i Västerås stift, är på väg ut genom korridoren när han ­stoppas för fjärde gången, nu av en amputerad man från Irak. Här på Gussarvsgården i Hedemora bor asylsökande med funktions­hinder, många krigsskadade. Den sjukvård och det stöd som erbjuds funktions­hindrade svenskar har de ingen rätt till så länge de är utan permanent ­uppehållstillstånd. De vill veta hur de kan få hjälp med sina fysiska skador, om ­Michael Williams kan ringa deras handläggare, om han kan förklara vad som stod i brevet från advokaten, säga hur man tar reda på om familjen fanns med bland dem som omkom i den senaste bomben i Bagdad.

Michael Williams svarar tålmodigt. I många fall är hans svar nyckeln till en begriplig värld.

– Nej, jag kan inte komma hit i morgon. Jag hjälper dig nu genom att ge dig råd om hur du ska göra.

Det har gått en vecka sedan enhetschefen vid Migrationsverket i Hedemora, Majvor Skoglund, varnats av verkets personalansvarsnämnd. En smyginspelning som spelades upp i SVT hade avslöjat att hon skrikit åt en synskadad asylsökande att han skulle se henne i ögonen. Politikerna i verkets styrelse förfasade sig.

– En enhetschef som i direktkontakt med en klient grovt kränkt honom kan inte accepteras, ansåg Tobias Billström (m).

Även verksledningen bedömde Hedemora-fallet som allvarligt. Det var något helt annat än det medialt omskrivna firandet av avvisningar med tårta och champagne. Nu skulle ledning och arbetsmiljö utredas, personalen skulle få utbildning i verkets värdegrunder och etiken ses över på verkets samtliga mottagningsenheter.

Men för Svenska kyrkan, Röda korset och FARR i Hedemora var enhetschefens kränkande beteende en mindre företeelse. De långt fler vittnesmål om kränkningar som frivilligorganisationerna lämnade in i höstas, avskrevs för en månad sedan helt av verket. Klagomålen gäller enhetschefens närmaste medarbetare, Rose-Marie Klemo Karlsson, som så sent som 2004 var föremål för en liknande utredning. Då liksom nu stod ord mot ord och anmälan blev verkningslös.

En stor del av uppgifterna är tagna ur medicinska journalanteckningar. Där rapporteras bland annat om en man med totalförlamning från midjan och neråt som tvingats ligga ett dygn i sin egen avföring. En Röda korset-medarbetare vittnar om hur hon sagt åt en amputerad man som sitter i rullstol att han visst kan gå.  Enligt Ablah Alasaly, psykoterapeut på Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade, är samtliga asylsökande på Gussarvsgården så upprörda över hur de blir bemötta av den kvinnliga handläggaren att »det är svårt att gå vidare med samtal och terapi«.

I Migrationsverkets internutredning från den 24 mars framstår de asylsökande som krävande och besvärliga. Att handläggarens arbetsuppgift är att verkställa avvisningsbeslut, förklarar hennes impopularitet. Beslutsfattare Anneli Westerling skriver: »Jag får den uppfattningen om Handläggare X att hon är en person som har ett stort engagemang i sitt arbete och som kan sätta gränser.«

– Men hur kan så många personer ha känt sig rädda och kränkta för samma person under så lång tid? undrar Michael Williams.

Rose-Marie Klemo Karlsson är en kort kvinna i 50-årsåldern med mörkt kort hår, glasögon och en avvaktande min.

– Jag vet inte någon som är rädd för mig. Det krävs enormt mycket empati och inlevelseförmåga för det här jobbet och jag tycker att jag är ovanligt medkännande med de flesta.

Bakom sitt skrivbord på Migrationsverkets kontor, säger hon att hon själv bad att få bli utredd. Behovet av att bli rentvådd var stort. Rose-Marie Klemo Karlssons bestämda uppfattning är att medierna har felvinklat skandalerna på verket. Pressen lyssnar bara på frivilligorganisationerna.

– Självklart firar man inte någons olycka, det ligger i generna om man arbetar med något sådant här. Ett avslag är en katastrof. Då är alla deras drömmar krossade.

Hon säger att hon har talat med de asylsökande som lämnat vittnesmål om kränkningar och enligt henne känner de inte igen sig. Hon anser att frivilligorganisationerna blir det enda halmstrået som finns kvar när de asylsökande får nej. Hon önskar att verket och flyktinggrupperna kunde dra åt samma håll.

– Men jag tror inte de har något intresse av att ha en god relation med oss.

Förra året JO-anmäldes verket 113 gånger, en ökning med 35 procent på fyra år. Samtidigt har antalet ärenden som tagits upp av verkets egen personalansvarsnämnd legat tämligen konstant de senaste tio åren, med en handfull ärenden per år. Ytterst få gäller kränkningar av asylsökande. De varningar som har utfärdats gäller rattonykterhet i tjänsten och brott mot ordningsregler, avsked har krävt brott mot sekretessbestämmelser eller mutor.  Fallet med Rose-Marie Klemo Karlsson är i linje med Migrationsverkets statistik – anmälda kränkningar av asylsökande leder sällan till påföljder.

–  Problemet är bevisföringen, det är svårt att hitta sakliga grunder, säger Mats Åkerlund, tidigare personalansvarig för verkets enhet i Hedemora.

Michael Williams tror inte att funnits ett cyniskt förhållningssätt i hela Migrationsverket. Men det är en organisation där individer som har konstiga värderingar och förhållningssätt till asylsökande lätt kan få stort inflytande, anser han.

Den mer restriktiva flyktingpolitiken har också förändrat arbetet på mottagningsenheterna. Från integrerande verksamhet för ett stort antal flyktingar som fick uppehållstillstånd, till att skicka människor tillbaka till sina hemländer.

– Den stora utmaningen är i dag hur man ska verkställa alla avvisningsbeslut med bibehållen syn på värdighet och integritet, säger Michael Williams.

Ett tufft jobb, enligt Rose-Marie Klemo Karlsson, som håller med om det ökade antalet avvisningar lett till en kärvare relation med de asylsökande. Själv har hon en gymnasieexamen med internutbildning på högskolenivå. En gång i månaden går personalen i gruppterapi.

– Jag får det stöd jag behöver, säger hon.

Hela Hedemoraenheten har också under våren utbildats i verkets värdegrunder. Där står att de i sitt bemötande ska vara »ett föredöme i svensk statsförvaltning«.

– Det var inget nytt precis, men det kan väl vara bra att bli påmind, säger Rose-Marie Klemo Karlsson och stänger dörren till sitt kontor.

På vägen ut berättar hon att familjen haft två ugandiska flickor som fosterbarn och att hon har många utländska vänner. Hon lägger handflatan mot sitt bröst.

– Mitt hjärta brinner ju för de här människorna.

Både för Migrationsverket och JO är Rose-Marie Klemo Karlsson ännu ett avskrivet ärende. Oficiellt har det fortfarande bara skett en kränkning i Hedemora  – den som sändes på tv.