Skiftbyte i politikfabriken

»Äntligen!« ropade en av stämmodeltagarna och fnisset spred sig i bänkarna. Bo Lundgren hade just blivit omvald till Moderaternas partiordförande. Mot alla odds.

När Bo Lundgren aviserade en extrastämma direkt efter valförlusten den 15 september 2002 tolkades det av de flesta som att ett partiledarskifte väntade.

Extrastämma i november ute i en förort efter ett rekordlågt valresultat. Många kände igen tecknen från 1970. Då en öppen partiledarstrid i aulan på Farsta gymnasium mellan Yngve Holmberg och Gösta Bohman. Nu val av Fredrik Reinfeldt – eller i värsta fall en omröstning mellan honom och Bo Lundgren.

Men det blev inget partiledarskifte när de samlades på Hotell Star på Aniaraplatsen i Sollentuna den 8 november 2002. Det kom i stället drygt ett år senare. Fast vad som ofta glöms bort är att Bo Lundgren faktiskt banade väg för den moderata förnyelsen: samma höst kom Anders Borg in som chefsekonom och vid årsskiftet 2002 /2003 klev Sven Otto Littorin in som partisekreterare.

Veckan efter det här valet kommer liknande besked att tolkas och misstolkas. Vem ska avgå och vem sitter kvar?

Tre partier ser ut att göra valresultat på en betydligt högre nivå än förra valet: Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet. För de övriga fem kan valresultatet betyda att partiledaren avgår eller uppmanas att göra det.

Efter vinster i välfärden kan Ilmar Reepalu få hantera socialdemokratiska förluster i valet. Malmös tidigare starke man är ordförande i den valberedning som tillsattes 2015 och som verkar till mellanvalskongressen i mars nästa år. Med en punkt som lyder: »Val av partiordförande?«

Nej, troligen inte, menar Fokus källor.

Såväl externa bedömare som folk på insidan är tämligen överens om att det här inte blir sossarnas val. Det tisslas och tasslas redan om vem som ska ta över partiledarposten ifall Stefan Löfven tar partiet till ett valresultat på dagens opinionsnivå – strax över eller under 25 procent. Eller lägre än så.

Även efter ett bättre valresultat än så tror flera att Löfven, som motvilligt lät sig väljas, drar sig tillbaka men att det inte sker omedelbart efter valet. Oron i partiet är att samma sak ska hända som efter valet 2010 – att en partiledarlösning ska hastas fram vilket ledde till Håkan Juholts korta period. Mona Sahlin avgick efter förlustvalet 19 september 2010, 1 december utsågs valberedningen och Juholt fick frågan 9 mars och valdes på en extrakongress den 25 mars 2011.

Samtidigt finns det inte någon självklar efterträdare om Löfven väljer att avgå.

– Det är ju inte direkt så att en given Palme går bakom statsministern, säger en profilerad socialdemokrat.

I partileden noterar man att finansminister Magdalena Andersson, 51, matchas fram hårt av nuvarande valledning. Hon deltar i de flesta utspel – oavsett om det handlar om förskolor eller landets ekonomi. Hon får betraktas som partihögerns kandidat.

Vänstersidan kan samlas i Anders Ygeman, 48, som kandidat. Som inrikesminister knappast en vänsterprofil, men som kan skapa allianser mellan S i Stockholms stad och landet i övrigt. Att han fick gå i samband med Transportstyrelseskandalen kan snarast vara till hans fördel, och som gruppledare har han en stark position. Det som talar emot honom är att han av partivänstern anses ha varit lite för tyst i fördelningspolitiska frågor sedan han blev minister. Och tvärtom att han under sin tidiga politikkarriär stått väl långt ut åt vänster; till exempel som EU-motståndare, vilket enligt en del S-rävar skaver på ett partiledar-cv.

Som en mittenkandidat beskrivs Ardalan Shekarabi, 39, som skaffat sig många vänner inte minst i facket, genom att ta debatterna med SD om arbetsrätt och andra fackliga frågor. Shekarabi har även stått upp för Reepalus vinstförslag när få andra i regeringen trott på det.

Noterbart är att både Shekarabi och Ygeman är förankrade som ordförande i sina partidistrikt, i Uppsala respektive Stockholm. Det är Peter Hultqvist i Dalarna också, men han fyller 60 i år, bara halvåret yngre än Löfven. Fast skulle Löfven gå fortare än förväntat så behövs det en snabb övergångslösning. Och då kan dalmasen på försvarsdepartementet vara högst aktuell.

Den interna S-oppositionen vid en valförlust väntas blåsa från vänster. Redan för någon vecka sedan, när Stefan Löfven placerade Socialdemokraterna bara strax till vänster om mitten i SVT:s partiledarutfrågning, drog en del socialdemokrater efter andan. Sådant där kan utgöra jordmån för en ilsken vänster i partiet. Som ideologisk ledare för den fungerar Daniel Suhonen, som genom tankesmedjan Katalys även har goda relationer in i LO-facken.En nyckelroll ges också till Magnus Manhammar från Karlskrona som kryssades in i riksdagen 2014 efter att ha stått en bit ner på listan. Han har ett förflutet på Expo och söker precis som Ardalan Shekarabi debatt mot SD.

– Han är från Blekinge och har en djup förankring i anti-SD-sfären och kan vinna en debatt mot dem när som helst. Så ska partiet vinna tillbaka väljare från dem kan han få en viktig roll, säger en socialdemokrat med insyn.

När Daniel Suhonen och flera andra vänstersossar talar om framtiden för svensk socialdemokrati vänder de blicken mot Demokraterna i USA och Labour i Storbritannien. Flera svenska sossar har besökt London och Jeremy Corbyn och studerat hans framgångar, ändå syns ännu inga riktiga framryckningar på vänsterkanten. Det görs försök att organisera en svensk Momentumrörelse, den brittiska Labourvänsterns påtryckargrupp, men stödet från de verkligt tunga personerna i partiet uteblir. Anledningen är att organiserade grupper inom partiet lätt leder tankarna till försöken att få inflytande över partiet på 70- och 80-talet genom Offensiv, en trotskistisk fraktionsverksamhet.

– De inser nog att det är bättre att spela spelet långsamt och föra fram en bra kandidat när en sådan uppstår, säger en S-källa.

***

Om Socialdemokraterna går mot ett katastrofval lär utgången på valdagen inte riktigt bli den rysare för Miljöpartiet som vårens opinionssiffror förebådade. Men partiets stadgar säger att Gustav Fridolin, 35, måste lämna sin post 2019. Isabella Lövin, 55, har enligt samma regelbok tid kvar – även om hon vid en valförlust måste packa ihop sitt pick och pack på UD och flytta till riksdagen. En del miljöpartister tippar på att språkröret då kommer att göra något annat. Före politikerkarriären jobbade hon som journalist och skrev en hyllad bok om överfisket i världshaven. Första politiska uppdraget var i Bryssel som Europaparlamentariker, dit hon valdes 2009. Hon fick förnyat förtroende att åka till Bryssel 2014, innan Stefan Löfven plockade in henne i regeringen.

– Isabella trivs bäst i Bryssel eller New York, säger en källa.

Lövin sägs ha en bra relation till FN:s generalsekreterare António Guterres och kanske blir det som en del i partiet tror, att han fiskar, ursäkta, fixar ett jobb åt henne som har med världshavens välmående att göra.

Frågan är vilka som i så fall skulle ta över de två språkrörsplatserna. I dessa tider då partiet alltmer dras mot mitten talas det om Per Bolund, 47, en förhållandevis ung och trygg mittenkandidat. Biolog i grunden med sinne för siffror. Men på den andra stolen är det lite mer osäkert. Kanske skåningen Maria Ferm, 32, före detta språkrör för Grön Ungdom; hon som satsat hela sitt politiska kapital i migrationsfrågan? Nej, säger folk på insidan. Ferm har starkt förtroende bland de som sätter asylrätt och flyktingfrågor högst på agendan, men har ingen chans mot strålglansen hos Alice Bah Kuhnke, 46.

Som en källa uttrycker det: »Om Alice vill så får hon jobbet.«

***

Kvar vid riksdagsspärren finns Kristdemokraterna. Ebba Busch Thor har fått förtroende att leda partiet genom valrörelsen och hålla partiet kvar i riksdagen. Skulle hon misslyckas har hon emellertid lovat att lämna sin post.

Många kristdemokrater blickar redan mot den profil i partiet som är det närmaste man kommer Alf Svensson i dag: en äldre man med pondus som kan förena KD:s spretiga partikropp, Lars Adaktusson, 63. Men, frågar sig kritikerna, har han vad som krävs för att bli partiledare? Han som varken gjort sig känd för sin »budskapsdiciplin« eller policyförmåga. Och som dessutom sitter i Bryssel ett tag till.

– Att styra ett parti från Bryssel är inte praktiskt, och frågan är om man i ett läge där man åker ur riksdagen har råd att matcha hans lön, säger en källa, och hävdar att det är mer troligt att partiet samlas kring ett kommunalråd, som redan har lönen betald.

Andra som skulle kunna bli aktuella är riksdagsledamöterna Caroline Szyber, 36, även om hon besväras av att ha låtit riksdagen betala privata resekostnader, och Andreas Carlson, 31.

***

I Liberalerna har Jan Björklund, 56, styrt i mer än ett decennium. Han sägs vara i sitt esse. En partiveteran imponerades när L-ledaren i SVT:s Aktuellt nyligen kavlade upp ärmarna och gjorde debatt-slarvsylta av vänsterledaren Jonas Sjöstedt.

– Det var som när Camilla Thulin stylade om Leijonborg i valrörelsen 2002. Han brinner av entusiasm!

Jan Björklund är onekligen taggad den här valrörelsen, men hur länge ska han orka axla posten som partiledare? En del av hans partivänner frågar sig om han verkligen har ytterligare en mandatperiod i sig. Vanligtvis får sådana frågeställningar det liberala partiet att svettas; det är ju inte så att det direkt kryllar av ersättare. Tills nu.

Skulle Liberalerna göra ett så pass dåligt val att de åker ur riksdagen, eller om Björklund väljer att lägga partiledarskapet på hyllan, finns det för närvarande flera kandidater på valberedningens lista. En av dem är Gulan Avci, 41. Hon är tydlig i sin paradfråga – hedersproblematik – och sägs vara »on point« varje gång hon får en mikrofon instucken under näsan. Men konkurrensen är hård. På valberedningens önskelista finns även såväl Mats Persson, 37 som Christer Nylander, 49. Och framför allt Nyamko Sabuni, 49. När alla i politiken i dessa dagar talar om språktest och hårdare krav på nyanlända frustar de liberaler som minns valrörelsen 2002: »Det där var ju Nyamkos grej!«

Kravliberalen Sabuni är minst sagt en het kandidat till partiledarjobbet. Men hetast är ändå hon som alltid säger nej: Liberalernas starkast lysande stjärna, EU-kommissionären Cecilia Malmström, 50. Problemet är bara just detta, att hon alltid säger nej.

***

Det mesta tyder på att Moderaterna gör sitt sämsta val på 16 år. Men förloraren kan ändå bli vinnare. Förhoppningarna på Ulf Kristersson, 54, när han tillträdde var att han skulle ta Moderaterna över 20 procent.

I de senaste elva valen har Moderaterna kommit över 20 procent i alla val utom två – 1988 och 2002. I dag ser det målet desto tuffare ut. Men frågan är om det innebär att Ulf Kristerssons jobb är hotat. Utanför Clarion Sign i Stockholm efter förra höstens extrastämma pratade moderata rävar om Kristerssons förmåga att samla partiet. Partivännerna sa att hans uppgift lika mycket handlade om att gjuta mod i en stukad organisation som att vinna val; Moderaterna skulle tillbaka till att vara ett seriöst parti, långt ifrån nätattacker och tomt ekande pressmeddelanden.

Och kanske är det de förväntningarna – med den kuppartade avsättningen av Anna Kinberg Batra färskt i minnet – som lever vidare i Moderaterna även efter valet. Redan nu mumlar partifolk att det minsann är SD, inte Kristersson, som är ansvariga för de låga opinionssiffrorna.

Mycket tyder på att Ulf Kristersson får bilda regering efter valet, antingen genom att ta Jimmie Åkesson i hand eller tvingas till något annat han helst sluppit. Timbros Andreas Johansson Heinö har uttryckt den moderata paradoxen i en artikelserie om partiernas själ i Borås Tidning: »Moderaterna kan göra sitt sämsta val sedan Bo Lundgren och reduceras till riksdagens tredje största parti samtidigt som man vinner större makt än någonsin tidigare.«

Skulle Ulf Kristersson överleva mandatperioden och prövas i ytterligare ett riksdagsval så blir han, till skillnad från Lundgren, upplyft i historieböckerna. Då är det nämligen bara han och Carl Bildt som lett Moderaterna till ett sämre valresultat än föregående – och ändå fått fortsätta. Men innan jämförelser med Moderaternas »grand old man« är på sin plats så ska väl rimligen det här valet avgöras.