Skogsimperiet slår tillbaka

Vi då? Den svenska basindustrins klagan kan sammanfattas i dessa två ord. Efter en lång debatt innanför och utanför Riksbanken om den svenska bostadsbubblan, är det storexportörerna som de senaste veckorna flyttat fram positionerna.

Skogsföretagen, gruvbolagen, ståltillverkarna, facken – alla vill de ha en svagare svensk krona. Alla vill de att Riksbanken sänker räntan vid sitt nästa möte den 16 december.

Industrialisternas härförare heter Sverker Martin-Löf, styrelseordförande i Handelsbankssfärens maktbolag Industrivärden och kanske mest förknippad med pappersjätten SCA. I alla tänkbara medier har han fört fram sitt budskap: Riksbanken, och även regeringen, hotar hela landets exportindustri när de blundar för de förändrade förutsättningarna. Martin-Löf lyckades till och med få in en släng mot de styrande i sin 70-årsintervju i Sundsvalls Tidning.

Det som framför allt oroar ute i bruksorterna är försämringen i konkurrenskraft jämfört med eurozonen. Ända sedan 2009 har kronan förstärkts mot euron, och det syns i kvartalsrapporterna från SSAB, SCA, LKAB och de andra akronymföretagen. Exporten till kontinenten är avgörande.

Budskapet är därför att Riksbanken ska sätta i gång det nationalekonomiska maskineri som leder till en sänkt krona: räntan sänks, marknadsräntorna följer efter, svenska tillgångar blir mindre attraktiva än placeringar i andra valutor, utflödet av kapital leder till sämre efterfrågan på kronor – och växelkursen går ner.

Men riksbanksmajoritetens ovilja att gå till handling är väl känd. Så även dess argument: svenskarna är oroväckande överbelånade och lockade till fördärvlig bostadsshopping genom de senaste årens låga räntor. Att ytterligare stimulera husköpande vore oansvarigt.

Mot detta finns en mängd argument. Ett är att regeringen – om den vill – kan hantera bostadsbubblan bättre, genom sänkta avdragsmöjligheter, amorteringstvång och andra verktyg. Ett annat är att reporäntan inte längre spelar lika stor roll för boräntorna. De senaste åren har den rörliga bostadsräntan fallit dubbelt så mycket som reporäntan. Det beror dels på att konkurrensen mellan bankerna har ökat, dels på att det har blivit billigare för de svenska bankerna att finansiera sig på obligationsmarknaden.

Men den som frågar Sverker Martin-Löf om bostadsbubblan får ett annat, lite mer känslomässigt, argument. Om regering, riksdag och riksbank fortsätter att behandla basindustrin styvmoderligt kommer de svenska småorterna att fortsätta dö ut. Vad händer då? Jo, ännu fler människor flyttar till storstäderna och bostadssituationen försämras ytterligare.

Hur stark är då den svenska kronan? Det beror på vad man jämför med. Under finanskrisen 2008 och 2009 fick man betala långt över elva kronor för en euro, men när valutan var som mest illa ute förra året kostade den knappt åtta kronor.

Den svenska basindustrin har sköna minnen som inte är så gamla. Under hela 2009 och halva 2010 låg euron konstant över tio kronor, men sedan eurokrisen kulminerade i augusti 2012 har situationen varit svårare. Inte en enda gång sedan dess har euron kostat mer än nio kronor.

Å andra sidan är dagens läge inte så långt från det normalläge som rådde före finanskrisen. Och i takt med att svenska företag förlägger allt mer av sin produktion utomlands har växelkursens betydelse för den svenska ekonomin minskat. Import av exempelvis olja, kemiprodukter och verkstadsvaror har också blivit billigare, vilket gynnar andra, ofta mindre, företag. Den senaste månaden har dessutom kronan försvagats markant. I förra veckan nådde den sin lägsta nivå mot euron i år. Låga inflationssiffror i både Sverige och eurozonen, tillsammans med Europeiska centralbankens oväntade räntesänkning, har satt press på Riksbanken.

– Just nu har marknaden satt en 60–65 procentig sannolikhet för en sänkning den närmaste tiden. Många som har köpt på sig svenska kronor har fått omvärdera sin placering, säger Anders Söderberg, valutastrateg på SEB.

Sverker Martin-Löf kanske ändå får sin efterlängtade räntesänkning. Men hans lobbying verkar ha haft lite med det att göra. För en svensk riksbankschef låter gnisslet från teppanyakihällarna fortfarande högre än gnället från skogen.