Skolan smäller högre än jobb

Som vanligt vandrade finansministern längs scenkanten när han talade. Åt vänster, snurr, åt höger, snurr; något steg fram, något bak. Han dansar när han har något viktigt att säga.

Det här var på moderaternas kommunmöte uppe i Karlstad i början av maj . Han vankade fram och åter och kramade luften med fingrarna för att accentuera sina poänger, vilka dock inte var de vanliga. Han pratade om kunskap. Om skolorna.

Till exempel sa han att ekonomiska kriser egentligen handlar om svårigheten att hålla samman samhället, och att lösningen på den utmaningen framför allt är en fungerande skola. Han sa att kunskapsuppdraget är lika viktigt som jobbuppdraget.

– Vi måste ha kraft och mod att prioritera det viktigaste: skolan och utbildningen.

Sa han också.

Ömsom lät han som utbildningsminister, ömsom som moderat partiledare. För när han hamrat in betydelsen av utbildning började han ålägga kommunpolitikerna i publiken uppgifter fram till nästa val:

– Kunskap i skolan är vårt uppdrag och ni har lika stort ansvar för det som Jan Björklund. Det är bara om ni som kommunpolitiker ute i varje kommun står upp för kunskapsskolan som detta kommer lyckas. Där har ni ett viktigt uppdrag!

Och som en partiledare blottlade han konflikten med huvudmotståndaren:

– En socialdemokrati som inte har en kunskapspolitik har självfallet inte heller en politik för rättvisa. Vår uppgift är att bygga det här samhället som präglas av sammanhållning, genom kunskapspolitik, genom jobbpolitik.

Veckorna efteråt tisslades det en del om just detta – att han pratat som vore han Fredrik Reinfeldt. Är han på väg att ta över? formulerades frågan. Utan att svar gavs. Av bland annat det skälet talades det mindre om vad han faktiskt hade sagt och menat: att skolpolitik kan bli lika viktigt som sunda statsfinanser och arbetslinje när tredje söndagen i september 2014 nalkas. Eller viktigare.

Det vilar en gåta i den här vårterminens uppeldade seminarium om skolan. Om nu journalister, politiker och övriga förståsigpåare anser att problemen i skolorna är så akuta, varför har ingen slagit på stortrumman förr?

Väljarna, eller medborgarna om ni så vill, har nämligen tyckt så länge.

Valet förra hösten har gått till historien som ett val om statsministerkandidater eller ekonomisk trovärdighet eller möjligen arbetslöshet. Så kanske det var också. Väljarna däremot hävdade att skolan var det centrala.

I den stora vallokalsundersökningen svarade 54 procent av de tillfrågade att skolan var viktigaste frågan. 53 procent sa sysselsättningen, 53 pekade ut ekonomin.

Nuförtiden förväntar man sig att politiska val ska handla om det som väljarna i opinionsmätningar säger är viktigast, att politiker ska följa opinionen snarare än att forma den. Så har de framgångsrika partierna agerat på senare år; om välfärd varit viktigare än skatter i väljarnas ögon har politikern också sett till att det har låtit så när de formulerat sig. Det gåtfulla är alltså att skolans politiska potential ännu inte har exploaterats.

Kanske beror det på Jan Björklund. Som onekligen har kapitaliserat på människors oro för skolan. Men det har inte bara gjort folkpartiet till ett enfrågeparti utan paradoxalt nog också bidragit till att hålla fråga nere på dagordningen. Hur ska man annars förstå att ett parti som nästan bara talade om det som väljarna tyckte var viktigast inte ökade kraftigt i valet, till exempel?

Situationen säger kanske mer om hur det är att leda ett mindre borgerligt parti än om Jan Björklund.

Det som hände den här vårterminen var att skolfrågan slog sig lös ur Björklunds grepp. Folkpartiet tappade initiativet. Björklunds namn nämndes ideligen, men det var inte han som satte agendan. Den här gången handlade diskussionen om något mer än flum mot ordning och reda. Debatten vreds från det lilla partiet till de två stora.

När Anders Borg och de nya moderaterna upptäcker att det kanske inte räcker med ett nytt jobbskatteavdrag, då blir skolpolitiken plötsligt viktig.

Vilket också mustaschen har förstått.

Redan när Håkan Juholt höll sitt installationstal i mars var skolan ett centralt tema. Sedan dess tycks det ha blivit viktigare och viktigare i hans strategi. Talar man runt med socialdemokrater nu när blomstertiden kommer säger de att Juholt pekar ut skolan som nästa vals stora fråga, att skolpolitiken kommer att avgöra socialdemokratins framtid.

Det ena argumentet för att skolorna verkligen blir det avgörande i nästa val är konjunkturen. Minskar arbetslösheten åtminstone i närheten av det finansdepartementet spår och Sverige klarar sig jämförelsevis smärtfritt från eurokrisen så sjunker också jobben och ekonomin ytterligare på medborgarnas dagordning över samhällsproblem.

– Vi har goda år nu, 2011, 2012, 2013, som Anders Borg uttryckte saken i Karlstad.

Det andra argumentet handlar om att svensk politiks huvudaktörer tycks vilja ge sig i kast med frågan på ett annat sätt än tidigare. Ska någonting bli viktigt krävs nämligen det – och att det finns konflikter. Exakt var de konfliktlinjerna kommer att gå är ännu oklart.

När Anders Borg höll sin skolplädering lät han som Jan Björklund light.

– När har man själv lärt sig någonting? När man har pluggat ordentligt till ett prov. Det är vad skola handlar om. Det måste bli mer av studier i de tunga ämnena. Vem kan hjälpa eleverna med det? Lärarna. Vi måste ha bättre lärare. Mer studier, bättre lärare.

Frågan är om pluggskola mot flumskola är konfliktlinjen 2014.

Håkan Juholt å andra sidan ägnade stor del av sitt installationstal till att kritisera vinsterna i friskolorna. Frågan är om ett vinstförbud överlever ens i hans eget parti.

Men de stora partiernas nyvunna intresse öppnar upp för andra konflikter. Hur kan man ändra i etableringsrätten för friskolorna? Hur ställer man högre krav på lärarna? Hur höjer man skolans status? Till exempel. Ur en sådan debatt kan valet 2014 komma att formas.

Den här terminen har bara varit uppvärmning. Politikerna har en bit kvar till examen.