Skolpolitik som går igen
Förra gången Sverige hade en skolkommission var på fyrtiotalet. Tage Erlander ledde den, det var strax före statsministerämbetet, och han tyckte mest att det var en massa tjafs.
»Jag blev alldeles förbluffad över hennes tvärsäkerhet i påståendena och diffushet när det gällde att precisera anmärkningarnas innebörd«, skrev han till exempel i sin dagbok om partikollegan Alva Myrdal efter ett av mötena.
Ändå ledde kommissionen fram till stora förändringar i skolan. Systemet med olika skolformer skulle avskaffas, först i högstadiet skulle eleverna delas in i olika linjer. Självständighet och samverkan skulle ersätta den auktoritära undervisningen. Det blev grunden för den svenska grundskola som nu, femtioett år efter sitt införande, faller fritt i OECD:s Pisa-mätningar.
Sedan fyrtiotalets kommission har den svenska skolan sett många utredningar och reformer. Men nu ställs återigen krav på en övergripande kommission. Det började på de liberala ledarsidorna och har sedan gått via forskare, fackförbund och gamla generaldirektörer på Skolverket till oppositionens politiker. Hela systemet behöver utredas, menar de. Kommunaliseringen, det fria skolvalet, friskolesystemet, alla de nittiotalsreformer som olika debattörer framhåller som anledningen till Sveriges allt sämre skolresultat.
Men utbildningsministern vill inte ha någon kommission. Han hänvisar till den nylanserade myndigheten i form av ett skolforskningsinstitut. Dess syfte är att sprida undervisningsforskning till lärare, inte att utreda om politiker behöver ompröva hela systemet.
Jan Björklund vill visserligen göra om hela systemet, men han vill inte dela med sig av ansvaret i en kommission. Han har redan svaret på vad som behöver göras: skolan ska återförstatligas.
En utredning som ser över nittiotalets kommunalisering är tillsatt. Ordförande för det nya Skolforskningsinstitutet blir tidigare generaldirektören Per Thullberg, som i en utredning nyligen kom fram till att Jan Björklunds reformer inte kommer att slå igenom förrän i mitten av den kommande mandatperioden, och nu hörs i debatten som en av återförstatligandets förespråkare.
Nu väntar utbildningsministern bara på resten av regeringen.
Frågan om vem som ska vara huvudman för skolan är långt ifrån ny. En rörelse mot kommunalisering pågick redan under fyrtiotalets skolkommission. Man resonerade att en stark lokal förankring var nödvändig för att skolan skulle vara en medborgerlig angelägenhet. Men kostnaderna skulle ligga hos staten för att garantera likvärdig standard. Redan då var folkpartiet och lärarorganisationerna mot kommunala anställningar. Den gamla tidens reallärare hade varit anställda av staten och folkskollärarna av kommunerna, och skillnaden i prestige var stor.
På sjuttiotalet rekommenderade olika utredningar mer decentralisering och större lokal frihet i hur resurserna skulle fördelas och skolan organiseras.
I slutet av åttitoalet kom propositionen om kommunalt huvudmannaskap för lärare och annan personal. Det vi i dag kallar kommunaliseringen. Kommunerna fick också större inflytande över pengarna, tidigare var statsbidragen öronmärkta, nu fick kommunen en summa pengar att lägga in i sin budget. Samtidigt försvann regler gällande klassers storlek, läromedel, hur undervisningen skulle bedrivas och andra detaljkrav.
– Jag brukar hävda att endast Sovjetunionen hade mer reglerat än vi hade, säger Ulf P Lundgren, Skolverkets första generaldirektör som både var med och tog fram Pisa-undersökningen och deltog i åttiotalets kommunaliseringsutredning.
Den nya målstyrda skolan gav kommunerna stora friheter.
I dag har staten genom den nya skollagen fått tillbaka en del inflytande. Och nu svänger pendeln, fler politiker öppnar för statlig styrning och opinionsundersökningar visar att även befolkningen vill se en förändring.
De högljuddaste förespråkarna är Jan Björklund och Lärarnas Riksförbund. Men ingen av dem vill precisera vad ett återförstatligande skulle innebära.
– Vi har tagit fram förslag på hur modellen ska kunna se ut men vill inte släppa dem. Vi vill få i gång en dialog, inte presentera ett färdigt förslag, säger Zoran Alagic, presschef på Lärarnas Riksförbund, som har ställt sig bakom en kommission.
Folkpartiet har inte tagit fram något konkret förslag om vad som egentligen ska återförstatligas. Jan Björklund vill inte höra talas om en skolkommission, utan hänvisar till pågående utredningar och den nya myndigheten.
Tvärsäkerhet i påståendena och diffushet när det gäller att precisera. Det är mer än kommissionstanken som går igen i det skolpolitiska Sverige.
Läs mer: