Skrotpremien som försvann: Därför nekas allt fler bilar sin sista vila

Svenskarna återvinner och sopsorterar som aldrig förr. Med ett undantag: bilen.

Den står kvar där vi ställer den. 1 486 200 avställda bilar står och dräller står runt om i landet, enligt Transportstyrelsen. Det är en dryg fjärdedel av Sveriges totala bilpark. Och de avställda bilarna blir allt fler.

1995 fanns drygt 3,6 miljoner registrerade bilar i Sverige, enligt SCB. 15 procent av dem var avställda. 2018 var antalet bilar 4,9 miljoner, varav drygt 1,3 miljoner – 28 procent – avställda.

Andelen bilar som skrotas ökar däremot inte i samma takt. På dessa 23 år har den gått upp från 3 till 4 procent av den totala bilparken i drift; som i sig vuxit med 1,2 miljoner bilar, det vill säga 75 procent, under samma tid.

Vart tar alla gamla bilar vägen? Och varför hittar de inte fram till skroten?

I slutet av 90-talet infördes producentansvaret för bilåtervinning i Sverige. Bilbranschen har sedan dess byggt upp en omfattande återvinningskedja som ska göra ny metall av karosser och chassin samt värme och deponimaterial av plast och textilier.

Problemet är bara att allt färre bilägare kör sin gamle trotjänare från garageuppfarten till sista vilan på skroten, eller bildeponeringen som det numera heter.

Med EU:s ELV-direktivet (end of life-vehicle) 2007 skrotades nämligen skrotningspremien, och för ägaren förvandlades en skrotbil från några hundralappar i plånboken till ett besvär som kostade pengar.

Antalet skrotade bilar föll direkt från 228 000 bilar till 150 000 året därpå. I fjol utfärdades 187 000 skrotningsintyg. Folk ids inte forsla sina gamla trotjänare till återvinning. I stället blir de stående där de ställs, och förfaller. Kanske i skogen, kanske på en undanskymd parkering, kanske dumpas de i en sjö, kanske säljs de utomlands – som bil eller som sopor. Kanske står de i vägen och blir en fara för andra. I slutändan drabbas miljön när bilarna rostar sönder och gummi, textilier, kemikalier och vätskor läcker ut i mark och vattendrag.

Ingen räknar med att alla de 1 486 200 bilarna är dumpade, många är förstås riktigt avställda, eller förvandlade till folkrace-bilar och andra sportfordon som inte kräver registrering. Det tar också två år innan en stulen bil avregistreras. Sveriges Bilåtervinnares riksförbund (SBR) uppskattar att antalet korrekta avställningar är under miljonen och att en halv miljon bilar lämnats år sitt öde och orsakar problem för kommuner och markägare.

Frågan har utretts flera gånger, senast av Naturvårdsverket som fick uppdraget av miljödepartementet 2014 och lämnade sitt arbete till departementet 2015. Sedan dess har den rört sig lika fort som en avställd bil i skogen. »Frågan bereds«, hälsar miljöministerns pressekreterare. Under tiden har konsumenter och producenter tvistat om vems ansvaret är.

– Producenterna har ett producentansvar för uttjänta bilar. Bilägarna har ansvaret att ta sin bil till återvinning, säger Michael Abraham, vd för SBR.

Riksförbundet föreslår att Transportstyrelsen höjer den för alla bilägare obligatoriska vägtrafikregisteravgiften med 20 kronor för att bekosta bärgning av dumpade fordon till en certifierad bildemonterare.

– Det är lite pengar för den enskilde och enklaste sättet att hantera det. Transportstyrelsen har redan systemet färdigt, säger Michael Abraham.

Det ser konsumentorganisationen M som en kollektiv bestraffning av bilister och att industrin smiter från sitt ansvar. Man vill hellre se morot än piska och föreslår att staten återinför skrotningspremien som en pant på några tusenlappar till bilens sista ägare. En del av panten kan gå till gratis bortforsling av bilar till skrotanläggningar. Men Carl-­Erik Stjernvall, hållbarhetsanvarig på riksorganisationen M (som tidigare hette Motormännen) anser att det ockås behövs ett ekonomiskt incitament för konsumenter att skrota uttjänta bilar. Bland annat för att sätta en botten på andrahandsmarknaden. Han pratar om »det flytande gränsland för när en bil blir ett avfall«. Oavsett är den nämligen en vara som är värd pengar för ägaren, om så bara några hundralappar.

– Man säljer den till mindre nogräknade personer som tar den vidare utomlands. Det är också ett problem för bilföretagen eftersom de är återvinningsansvariga för sina bilar var de än är, säger han.

Just säkerhetsfrågan har väckt nytt liv i ställningskriget om transporten till skroten. I somras konstaterade Trafiksäkerhetsverket i en rapport att en utskrotning av bilar från 1900-talet kan rädda både liv och miljö. Därmed har frågan även hamnat på infrastrukturminister Tomas Eneroths bord. Det gör både organisationen M och SBR mer hoppfulla om ökad styrfart i processen. Men även där ligger den rätt still.

Kanske kan Transportstyrelsens lågmälda men konkreta kliv in i debatten få fart på konsumenterna.

Den som ställer av sin bil slipper betala skatt. Men inte den vägtrafikregisteravgift på 65 kronor som producenterna vill höja för att finansiera kommunens eller polisens bortforsling av bilvrak. Väldigt många betalar den inte, inte heller när de får påminnelseavgiften på 50 kronor. Kanske anses 115 kronor som en struntsumma. Det är i alla fall därför Transportstyrelsen inte drivit in pengarna. Förrän nu.

Det som är lite pengar för en enskild blir mycket för en myndighet: 30 miljoner kronor för 2018, räknar Transportstyrelsen med. Nu i februari skickade myndigheten krav på obetalda vägtrafikregisteravgifter i december vidare till Kronofogden.

– Tyvärr finns det fordonsägare som struntar i att göra rätt för sig, och sådant riskerar att underminera allmänhetens förtroende för systemet. Därför anser vi att det är rimligt att vi agerar i frågan, säger Mats Einarsson, verksamhetsutvecklare på myndigheten.

LÄS OCKSÅ: Så gick Sverige från en bilutopi till bilfria stadsdelar