Slutspurtat

Jan Björklund såg nöjd ut.

– Det finns partier som går till val på att de inte gillar bilar, sa han.

– Vi tänker inte ta ifrån människor möjligheten att förflytta sig själva. Hela Sverige ser inte ut som Söder, fyllde Göran Hägglund i och möttes av applåder och hurrarop från åskådare klädda i orangea t-tröjor.

Det var på Stortorget i Sundsvall i måndags. De borgerliga partiledarna presenterade förslag ur sitt gemensamma valmanifest. Om bara Fredrik Reinfeldt får fortsätta vara statsminister efter valet kommer det byggas 10 000 laddstolpar för elbilar i Sverige, var budskapet. Det dröjde inte ens ett dygn innan socialdemokraterna kontrade. På tisdagsförmiddagen meddelade Stefan Löfven att partiet vill satsa en miljard på att utveckla biobränslen med hjälp av skogsråvara.

– Bilen kommer finnas där. Bara med grönare drivmedel, försäkrade Löfven.

Ungefär såhär kommer det se ut den närmsta veckan. För den som inte går i gång på laddstolpar kan ett björklundskt ordningsbetyg vara skäl nog att rösta på alliansen, tycks de borgerliga tro. Och någon väljare finns det väl som hela livet har gått och längtat efter en industrikansler, hoppas socialdemokraterna. Löfven lovade i veckan att inrätta en sådan. Utspelen regnar över väljarna.

Men är det mödan värt? Hur mycket kan man egentligen påverka i en valspurt, när det är tre-fyra veckor kvar till valet?

Partierna blickar gärna tillbaka när de ska motivera sina insatser. Som för tolv år sedan, när folkpartiet lyckades spurta så pass bra att de fick valet uppkallat efter sig, språktestsvalet. I åtta år hade partiet balanserat på fyraprocentsspärren, men så den 3 augusti 2002, under sitt sommartal i Västervik, krävde Lars Leijonborg ett språktest för bättre integration. Han fick mothugg av socialdemokraterna och mycken plats i medierna. Siffrorna sköt i höjden. På valnatten blev folkpartiet tredje största parti. De hade spurtat hem 4,1 procentenheter på bara några veckor.

Eller som när socialdemokraterna den 21 augusti 1998, en knapp månad före valet, lanserade sänkta barnomsorgsavgifter, den så kallade maxtaxan, i sitt valmanifest. Inget av oppositionspartierna stödde idén och socialdemokraterna gjorde inget särskilt bra val. Men många väljare med små barn röstade på partiet. Utan maxtaxan hade partiet troligen inte kunnat hålla sig kvar vid makten.

Sådant drömmer partisterna om att upprepa 2014. Moderaternas och alliansens hopp om fortsatt makt kräver en rekordspurt.

Oddsen för en framgångsrik valspurt handlar bland annat om hur många som kan tänka sig att byta parti. Och en av samtidens mest upprepade sanningar är att väljarna blir allt rörligare. Det borde öka möjligheter till storspurt. Fast det där stämmer inte riktigt. I valet 2010 bröts trenden, andelen rörliga väljare var mindre än 2006. Väljarna blir inte alls rörligare längre.

Dessutom är långt ifrån alla rörliga väljare intressanta i en valspurt. De flesta som byter parti, en fjärdedel av alla väljare ungefär enligt senaste forskningen, gör det långt tidigare. Många som nu bytt från ett blått parti till ett rödgrönt bestämde sig alltså redan för ett par år sedan. Valforskaren Henrik Ekengren Oscarsson delade efter valet 2010 in väljarna i fem grupper, efter när de bestämde sig. Bara tre av dem är intressanta i spurtskedet.

Först är det de sena bytarna. De röstade på ett parti 2006, stod fast vid det under mandatperioden, men bytte strax före valet 2010. Den andra gruppen är de som fick kalla fötter. De röstade på ett parti 2006, övervägde inför 2010 att välja ett annat, men vände tillbaka och röstade som de gjort 2006. Slutligen är det den grupp som kallas rörliga väljare. De röstade på ett parti 2006, tänkte under mandatperioden välja ett annat, men röstade till slut på ett tredje parti. Tillsammans utgör de här tre grupperna inte mer än ungefär 16 procent av valmanskåren, enligt Oscarssons forskning. Så många är det alltså som partierna kan tänkas kunna påverka i en spurt. Siffrorna tyder visserligen på att alliansen har en del potentiella väljare att locka tillbaka, men att man skulle lyckas vända opinionen till sin fördel tror inte Oscarsson:

– De osäkra väljarna flaxar inte omkring hur som helst. Ofta byter man till närmsta granne.

Utrymmet för scenförändringar under valspurten är alltså inte särskilt stort. Vilket kan framstå som en festdödare när medierna vill ha spänning och jagande politiker vill se möjligheter snarare än svårigheter.

Hoppet, brukar både statsvetare och partistrateger säga, handlar om att förändra agendan. Har man inte under mandatperioden kunnat stärka sitt förtroende i en viss sakfråga får man hoppas eller försöka se till att valet handlar om de frågor som man har förtroende i. Så gynnades till exempel socialdemokraterna i spurten 2010, när den cancersjuka utförsäkrade Annica fick stor uppmärksamhet i medierna. Frågan om sjukförsäkringen bidrog till att moderaterna i slutskedet tappade 3,6 procentenheter.

Spelar ut kanslerkortet. Stefan Löfven inledde veckan med ett uppmärksammat löfte om att tillsätta en industrikansler om socialdemokraterna vinner valet.

En som lyckades förändra agendan i årets valspurt var Fredrik Reinfeldt. Hans sommartal om att kostnaderna för fler flyktingar sätter stopp för nästan alla andra nya reformer fick stor uppmärksamhet. I medierna har utspelet debatterats flitigt. När det gäller vad som diskuteras har det verkligen förändrat valrörelsen. Men har det haft någon effekt på opinionsläget?

Nej, inte än i alla fall. Två institut, Demoskop och Sifo, var först ut med undersökningar som mätt läget dagarna efter sommartalet. »Reinfeldts jättelyft – ökar med fyra procentenheter«, löd Expressens löpsedel. Det som egentligen hade hänt var att Demoskop visat ovanligt låga siffror för moderaterna i en tidigare mätning. Det var de procentenheterna man nu hämtade hem. Tittar man i stället på nivåerna visade de båda nya mätningarna ungefär samma sak. Att förändringarna är små. Skillnaden mellan blocken minskar något, moderaterna ökar lite, sverigedemokraterna likaså, miljöpartiet tappar. En Ipsos-mätning i veckan hade samma tendens. Det finns förstås en invändning – att för få mätningar har hunnit göras – men att döma av de tre första efter talet tyder inget på att flyktingkostnadsutspelet har vänt uppochner på valrörelsen.

Ser man till forskningen borde heller inte flyktingkostnadsutspelet gynna moderaterna. I alla fall inte i ett förstaläge. Eftersom det satte migrationsfrågor i fokus torde sverigedemokraterna öka. Enligt SOM-institutet skiljer sig dock väljarna som potentiellt skulle rösta på sverigedemokraterna något. De som sympatiserar med ett borgerligt parti men kan tänka sig att rösta på sverigedemokraterna tycker att den viktigaste sakfrågan av alla är invandring och integration. De som sympatiserar med ett rödgrönt parti men har sverigedemokraterna som andraval tycker att sjukvård och äldrefrågor är de viktigaste sakfrågorna. Är det något parti som riskerar att tappa väljare till sverigedemokraterna i en diskussion om migration så är det alltså moderaterna. Om forskarnas teorier nu stämmer. Och förutsatt att den typen av väljare finns bland de där 16 procenten av väljarkåren som nu står på spel.

Om debatten om flyktingkostnaderna i stället skulle handla om den ekonomiska oron kan man tänka sig att moderaterna skulle kunna gynnas, eftersom det är ett av få områden där partiet ännu har högt förtroende. Fast någon sådan effekt syns alltså inte.

Så slutsatsen blir att valspurtens hittills största händelse inte har spelat någon avgörande roll för den regeringsallians som försöker jaga ifatt oppositionens försprång. Kan valarbetarna ta semester då? Åka och golfa eller fiska kräftor i stället för att stå i valstugor? Kanske. Men en faktor finns kvar – mobiliseringen.

När Henrik Oscarsson efter förra valet försökte kategorisera de väljare som bestämmer sig sent pekade han också ut två andra grupper. Dels de som aldrig ändrar sig, dels de som ändrat sig under mandatperioden. För partierna kan en valspurt också handla om att få de här väljarna att faktiskt gå och rösta.

En faktor som historiskt har bidragit till mobilisering för en svag regering är yttre oro, som när Sovjet gick in i Tjeckoslovakien två veckor före valet 1968. Det hjälpte socialdemokraterna till en storseger. I årets val skulle ju det som låg bakom flyktingkostnadsutspelet – stora konflikter på flera håll i världen – kunna bli en sådan faktor.

Bland de fånigare utspelen som partierna sprutar ut finns också de som just är till för att mobilisera. De som ska locka kärnväljarna. Centerpartiet trycker på grön energi och förbättringar för småföretagare. Folkpartiets förslag handlar mest om skolan, kristdemokraternas om barnsomsorgen och äldrevården. Men frågan för en alliansväljare är om det räcker. Talar man med moderater låter många uppgivna. Nu går partiet till val på att Sverige ska ta emot fler flyktingar och höja skatterna. Vilka moderata kärnväljare mobiliseras av det?

I början av nästa vecka kommer både alliansen och socialdemokraterna med sina valmanifest. I dem ska alla veckans utportionerade nyheter samlas. Och efter det återstår i valspurten egentligen bara sådant som inte handlar om den egna attraktionskraften. Har partierna inte vunnit väljare redan för två år sedan, lyckats locka nya i början av valspurten eller har svårt att mobilisera de redan övertygade får de övergå till en aktivitet som präglar nästan alla valspurtar. Att sänka motståndaren. Det är, det är faktiskt både forskare och partistrateger ganska överens om, lättare att skrämma väljare än att locka dem.