Solidariska marknadshyror

I början av 2000-talet var Lars Birve orolig. Från sin skånska horisont såg han hur hyresmarknaden i Stockholm hotades av svartköp, skumraskaffärer och omvandlingar till bostadsrätter. Som vd för Malmös kommunala bostadsbolag MKB ville han hindra samma utveckling i sin hemstad.

Hyresgästföreningen var med på noterna och tillsammans bestämde de sig för att rädda hyresrätten genom att modernisera och återupprätta bruksvärdessystemet.

– Vi såg Stockholm som ett skräckexempel – det fick inte hända här, säger han.

Sedan dess har ungefär 12 000 av stadens 21 000 lägenheter värderats. Drygt hälften har fått höjda hyror – i regel mellan ett par och femhundra kronor. Några enstaka har fått upp till 30 procents hyreshöjning. Höjningarna har skett successivt med högst två procent per år. Knappt hälften har fått sänkta hyror – som mest med 20–25 procent.

Lars Birve gick i pension förra året men kan konstatera att Malmö i dag har en mer balanserad marknad med bättre rörlighet och större omsättning. Trycket är nu ungefär detsamma i hela staden – i eftertraktade kvarter håller högre hyror tillbaka efterfrågan medan lägre hyror lockar i andra områden. Han tycker att den upprörda diskussionen om allmännyttans framtid är överdriven.

– Det är så märkvärdigt. Jag skulle säga att samtliga hyresrättsinnehavare har gynnats av den här reformen som har gett ett rättvisare och mer hållbart system.

Och Peter Olsén vid Hyresgästföreningen i Södra Skåne är inne på samma spår.

– De flesta har tyckt att det har varit bra – de har insett att det här var nödvändigt för att komma tillrätta med skevheter i systemet.

Men den utredning som förra veckan landade på Mats Odells bord – och i Mona Sahlins papperskorg – har väckt heta känslor. För när hyresrätten som upplåtelseform diskuteras i media och politik är det i regel Stockholms dysfunktionella bostadsmarknad som avses. Obalansen mellan vad man betalar i hyra och vad man får för pengarna finns förvisso i hela Hyressverige, men i huvudstaden är den störst. I Storstockholm finns det runt 400 000 hyresrätter, men bara 80 000 av dem ligger i innerstaden.

Och där kan en lägenhet på exklusiva Strandvägen ha samma hyra som en nyproducerad i miljonprogrammets Hallonbergen.

– I Stockholms innerstad bor man förhållandevis billigt, säger Stellan Lundström, professor i fastighetsekonomi vid KTH i Stockholm.

Här har också rikspolitikerna haft sina väljare att ta hänsyn till. På moderaternas stämma för ett par år sedan lär Mikael Odenberg ha förespråkat marknadshyror, varefter en parant dam i publiken reste sig och förklarade att »Ja Mikael, det förstår du väl, att det här budskapet kan jag omöjligt kommunicera till mina väljare på Östermalm.«

Förlorarna på systemet är de som betalar relativt höga hyror i mindre attraktiva områden. Det är de som vill flytta till Stockholm men inte kan hitta bostad. Och de som tvingas köpa bostadsrätter till överpris för att så många hyresrätter är uppbundna och inte tillgängliga på en öppen marknad. Stellan Lundström bedömer att marknadshyror skulle skapa fler vinnare i förorterna än förlorare i Stockholms innerstad. Men på grund av politikers och journalisters egenintresse har frågan blivit politiserad och laddad.

– Det har blivit för politiskt känsligt att tala om marknadshyror – även om alla inser att det är enda möjligheten för hyresrätterna att överleva som upplåtelseform i framtiden, säger han.

I huvudstaden bor dessutom landets mer tongivande journalister som varnat för risken att »vanligt folk« (som de själva) inte ska ha råd att bo i innerstan om de skulle tvingas betala vad hyresrätten är värd. Kristina Widestedt är forskare i medie­etik vid Stockholms universitet och hon är övertygad om att det finns journalister som skriver i egen sak.

– Tittar man på var journalisterna bor och vilken samhällsgrupp de tillhör i Stockholm är det självklart att frågan om hyresrätter angår många mediemänniskor personligen, säger hon.