»Sovjet-tv:n« är bra för demokratin

I sommar firar den politiska veckan i Almedalen 50 år. Många som läser detta kommer säkert att vara där i år, igen. Men det är ju inte alltid det varit en vecka. Från början var det bara en ensam partiledare på ett litet lastbilsflak.

Jubilaren uppvaktas nu med bland annat en jubileumsskrift av en stor grupp författare: »Almedalen – Makt, magi och möten«. I mitt bidrag berättar jag den sanna historien om kampen om de tv-sända talen. Min hypotes är att direktsändningarna i tv och på nätet inneburit en nytändning för den politiska veckan.

Det som var Olof Palmes ursprungsidé med det där talet en sommardag för 50 år sedan har vuxit till en offentlighet där våra politiska ledare får tala fritt till hela folket på egna villkor i nästan en hel timme. Det är lysande demokrati. Talen är viktiga. Partiledarna med medarbetare förbereder sig länge och minutiöst. Vilket fantastiskt tillfälle för väljarna att själva få bilda sig en uppfattning om de politiska ledarna, vad de vill och hur de säger det.

Men det var ingalunda en självklarhet att talen skulle tv-sändas. Kampen om journalistisk inriktning och prioritering var hård.

Min första sommar som Aktuellt-reporter var valåret 1994. Självklart skulle jag bevaka Almedalen, och jag bestämde mig för att satsa på att bevaka talen, som alls inte direktsändes någonstans. Talen började klockan 19, alldeles för sent för att morgontidningarna skulle hinna med utförliga referat. Därför höll partiledarna en presskonferens klockan 15 så att tidningarna fick möjlighet att få med det som skulle sägas. Rapport sände klockan 19.30, mitt under talet, så i den sändningen fick man bara höra vad KG Bergström tyckte om talet, inte så mycket om vad talaren hade sagt. Vilken chans för 21-Aktuellt!

Jag bad fotografen spela in hela talet, och såg till att det fanns klippbilder på publiken. Jag gjorde noteringar om särskilt intressanta delar av det som sagts, och hann till klockan 21 göra ett inslag på 4–5 minuter som huvudsakligen innehöll utsnitt av talet. Jag kände en viss stolthet över att Aktuellt var den enda nyhetsredaktion som kunde visa publiken vad som faktiskt sagts från scenen.

Vad är det för jävla vremja-tv du ägnar dig åt!

Det tog tre dagar innan hemmaredaktionen upptäckte vad jag höll på med.

– Vad är det för jävla vremja-tv du ägnar dig åt! röt en arg redaktör från Stockholm. Ut och intervjua gotländska bönder i stället!

Vremja var namnet på den sovjetiska televisionens nyhetsprogram med långa talarreferat av partikoryféerna. Och det vanliga sättet att bevaka Almedalen var då att tillresta reportrar passade på att göra allmänreportage om Gotland. Det var helt enkelt en föraktlig »mikrofonhållarjournalistik« att sända långa talarreferat.

Detta är nästan 25 år sedan. Men striden de kommande åren om att utvidga dessa referat till fullskaliga sändningar av alla talen blev lång och hård. Det är ju vi reportrar som ska tolka det som händer, inte bara hålla fram en kamera eller mikrofon. Det ena utesluter inte det andra, hävdade jag med argumentet att om folket valt företrädare kan vi väl lyssna på vad de har att säga.

Foto: Janerik Henriksson/TT.

Det dröjde ytterligare tio år, men numera står minst tio parallellsändande tv-team nedanför Almedalens scen och sänder när det är partiledartal. SVT med bra ljud och tre kameror, TT med två kameror till sina abonnenter och kvällstidningarna med lättare mobil och lite skakigare en-kamera-teknik. Men talen sänds i sin helhet till hela folket. På nätet och till och med på bästa sändningstid i en av de största tv-kanalerna.

SVT kom i gång med detta när vi startade 24 Direkt 2003, och inledde då, med minimala resurser,  direktsändningar av alla partiledartalen. Efter några år försökte dåvarande ledning lägga ner talarsändningarna, men tvingades backa efter protester. Numera känns det som helt nödvändigt att talen sänds direkt, och det är alltså flera medier som erbjuder publiken denna helhet, inte bara av talen, utan också av många seminarier.

Det är bra för demokratin.