Spelbara divor

De är rika, mäktiga och har just nu hela världens ögon på sig. Varje steg de tar, varje kommentar, nyans i kroppsspråk och val av kläder bedöms och kommenteras. De behandlas med vördnad och dyrkas som superstjärnor.

Så länge det går bra för deras lag, vill säga. Vid motgångar är det förbundskaptenen som får skulden för lagets tillkortakommanden. Som får ta kon­sekven­serna och sluta sitt jobb. Det är trots allt betydligt enklare att sparka tränaren än själva laget.

Den förnäma flocken av framgångsrika fotbollstränare är en brokig blandning. Bland de VM-aktuella finns Argentinas skandalomsusade Diego Maradona, den havererade franske förbundskaptenen Raymond Domenech, den hårt ansatte Fabio Capello som inte levt upp till engels­männens skyhöga krav, och så de bägge svensk-afrikanerna; Sven-Göran Eriksson som coachat Elfenbenskusten och Lars Lagerbäck, som gått från det svenska landslaget till det nigerianska.

Vilka är då dessa män?

– Adrenalinjunkies med enorma kontrollbehov, säger Henrik Ystén, chefredaktör på fotbollsmagasinet Offside.

Han får medhåll av idrottspsykologen Johan Plate, som under åren 1998–2004 följde det svenska landslaget inifrån, som mental rådgivare.

– De är barnsligt besatta av uppmärksamhet. De söker kickar och gillar när det hettar till. Är högpresterande, gillar att planera och att befinna sig i stormens öga. Det är en förutsättning, annars klarar man inte av den oerhörda pressen från fans, medier och de nationella fotbollsförbunden.

Paradoxalt nog får världens främsta förbundskaptener nya chanser, gång på gång. Att få sparken från ett uppdrag innebär inte slutet på karriären. Det rör sig om en exklusiv skara på ett tiotal personer, som alla fotbollsklubbar och landslag tävlar om att skriva kontrakt med.

I dag är det hetaste namnet José Mourinho, den portugisiske mirakelmakaren som nyligen bytt från Inter till Real Madrid. Han, med det självbetitlade smeknamnet »The Special One«, är en slipad taktiker för vilken vinst går före ett vackert spel.

– Han jobbar mycket med psykologi för att ständigt hålla spelarna på tårna. De snabba väx­lingarna mellan utskällningar och att höja dem till skyarna angränsar ibland till ren psykopati, säger Henrik Ystén.

José Mourinho är en person som man antingen älskar eller hatar. Detsamma gäller för många av världens främsta tränare, som Maradona och Sven-Göran Eriksson. Dessa uppfyller även ett annat av de viktigaste kraven på en framgångsrik fotbollsledare: att kunna hantera stjärnspelarnas stora egon. En av de stora utmaningarna för en förbundskapten är att få alla i laget att dra åt samma håll. Det är inte en helt enkel uppgift i ett stjärnspäckat landslag, bestående av individualister som till vardags är kungar i sina respektive klubblag. Öppna motsättningar och antipatier bubblar ofta upp till ytan under ett stort mästerskap.

Det mest aktuel­la exemplet på ett misslyckat lagarbete är förstås det franska VM-debaclet. Förbundskapten Raymond Domenech utgör enligt idrottspsykologerna själva sinnebilden för dåligt ledarskap. Han har misslyckats med att få divorna i det franska laget att samsas och de har uppenbarligen ingen som helst respekt eller förtroende för sin tränare. Vilket märktes tydligt när Nicolas Anelka skrek »Dra åt helvete, horunge!« till honom. I stället för att ha högt i tak inom gruppen och hålla en gemensam linje utåt har lagets konflikter ventilerats i medierna och genom en spelarstrejk. Den usla franska spelinsatsen har hanterats med arrogans och en ovilja från Domenechs sida att ta på sig någon form av ansvar. Hans ledarstil kan i bästa fall beskrivas som lynnig.

Att ha blivit stormrik på sin tränarkarriär är i ett sådant läge en klen tröst. För de flesta förbundskaptener är deras fantasilöner främst ett mått på hur viktiga och åtråvärda de är i förhållande till sina konkurrenter. Nya mål och meriter uppkommer ständigt, allt från att vara den förste som tar Ghana till ett VM-slutspel till att vara den med flest segrar på raken i bagaget.

– De har stora och kompetenta staber omkring sig som gör mycket av jobbet. Ofta imponeras jag mer av deras sätt att bygga sina egna varumärken, säger Johan Plate.

En förbundskapten med stjärnglans kan nämligen locka större publik till matcherna och öka ett lags popularitet.

Vilket är då det mest prestigefyllda jobbet man kan ha som tränare på absolut elitnivå?

– För tio år sedan var det finast av allt att leda Brasiliens landslag. I dag smäller det högre att leda något av Europas stora klubblag, som Barcelona och Inter, säger Johan Plate.

Henrik Ystén tror ändå att det i många tränares ögon är finast att leda den egna nationens landslag, även om det kanske inte är det mest stimulerande uppdraget. Dels träffar man spelarna väldigt sällan när det inte är något stort mästerskap på gång, dels är det kanske inte det mest attraktiva uppdraget för en renodlad karriärist. De som söker de stora pengarna och kändisskapet gör klokast i att söka sig till någon av de tio största klubbarna i världen. Kontakter är avgörande för hur karriären utvecklas.

– Det är mycket politik och vänskapskorruption som styr valet av tränare, säger prestationspsykologen Per Eisele.

Många förbundskaptener och tränare har själva en bakgrund som fotbollsspelare på elitnivå. Det kan både ha sina fördelar och nackdelar. Å ena sidan finns förmodligen en känsla för spelarnas situation, å andra sidan saknas ofta ledaregenskaper och en gedigen kunskap om taktik, planering och hur man bäst hanterar en grupp. Per Eisele berättar att det finns en term för detta att vara en bra spelare men dålig coach: »Kevin Keegan Syndrome«, efter den framgångsrike landslagsspelaren som var mindre bra på att leda det engelska landslaget.
Janne Ferner har i sitt färska examensarbete på Idrottshögskolan GIH undersökt hur svenska fotbollstränare på elitnivå använder sig av mental träning för egen del, som ett sätt att hantera den press som uppstår i samband med matcher. Vid intervjuerna framkom det att tränarna upplever en enorm press från både supportrar, den egna klubben och medierna.

– De är noga med att spelarna förbereder sig ordentligt och sedan återhämtar sig. Men själva kör de bara på. Motgångar kan nästan göra dem folkskygga, säger Janne Ferner.

Ingenstans är medierna lika skoningslösa som i Storbritannien. Nu väntar Fabio Capello, som hånats inte bara för Englands VM-fiasko utan även för sin knaggliga engelska, på domen från fotbollsförbundet. Ska han få behålla sitt välbetalda jobb med en årslön på sex miljoner pund, eller får han kicken? Det senare alternativet skulle kosta det engelska fotbollsförbundet omkring 10 miljoner pund i avgångsvederlag till italienaren. Krasst ekonomiska faktorer avgör ofta tränarnas vidare öden.

– Det säkraste är att träna ett lag som helt enkelt inte har råd att ge en sparken, säger Henrik Ystén.