Spelteori
Bild: Michael Hanschke/tt
Den tyske målvakten tog upp ett svettigt papper ur strumpan och studerade det.
»Riquelme – vänster.«
»Aimar, 16, vänta en lång stund, vänster.«
»Messi – vänster.«
För en utomstående skulle bokstäverna i blyerts ha varit kryptiska. Men Jens Lehmann visste vad de betydde. Han visste att en lång ansats innebar att Crespo skulle skjuta åt höger. Han visste att Heinze föredrog att skjuta lågt.
Han visste att han hade en liten fördel.
Kanske var det också Lehmanns lilla papperslapp som avgjorde den där straffsparksläggningen i VM-kvartsfinalen 2006.
Grymma och orättvisa straffsparksläggningar har länge setts som ett omänskligt sätt att avgöra oavgjorda fotbollsmatcher. Som vore det ett hjärtlöst lotteri. När herrfotbolls-VM i Brasilien om lite mer än en vecka går in i slutspelsfasen lär de känslorna återigen ventileras i tvstudior runtom i världen.
Men i själva verket är straffsparkar allt annat än ett lotteri. Snarare är det en del av spelet där förberedda lag och förbundskaptener tillskansat sig allt större fördelar under flera decennier.
Redan på 1970-talet började den holländske managern Jan Reker registrera tusentals straffskyttar i ett litet hemmasnickrat arkiv. Landslagsmålvakten Hans van Breukelen var en av dem som ofta ringde och bad om tips inför viktiga matcher. Med hjälp av förkunskapen räddade han bland annat sovjeten Igor Belanovs straff i EM-finalen 1988.
Snart blev både fotbollsnördar och akademiker intresserade av straffar. Tyskarna byggde upp en databas med sammanlagt 13 000 straffsparkar. Och ekonomer, som Clarke-pristagaren Steven Levitt, såg ett utmärkt tillfälle att testa spelteori. Studier med namn som »Testing mixed-state equilibria when players are heterogenous« och »Professionals play Minimax« såg dagens ljus.
Intressanta mönster kunde skönjas. Några vana straffsparksskyttar – som Uruguays Diego Forlan – slog varannan straff i vänster hörn, varannan i höger. Andra använde mer avancerade strategier.
Varje straffskytts dilemma är att han eller hon alltid har en »bra« sida och en liten sämre sida; en högerfotad skytt lyckas till exempel oftast bäst genom att skjuta i vänstra hörnet. Men om spelaren alltid väljer samma hörn blir det snabbt känt.
Därför har de främsta straffskyttarna i världen en straffhistorik som gör att det är omöjligt att spå hur nästa straff kommer att se ut – trots att de oftare skjuter i det hörn de föredrar. Forskningslitteraturen andas nästan beundran över hur randomiserade de är.
De mer ovana skyttarna är desto mer förutsägbara. Noggranna förberedelser spelar därför större roll vid straffsparksavgöranden, då många spelare som sällan skjuter straffar tvingas göra det.
För den som inte orkar bygga upp ett register över straffsparksläggare finns enklare sätt att tillskansa sig fördelar – varav några funkar i lägre divisioner. Bästa tipset från forskarna är att alltid välja att skjuta första straffen. Då ökar chansen att vinna till 60 procent, troligen på grund av presen på de straffläggare som riskerar att missa den sista straffen.
Andra guldklimpar ur forskningen är att ta tid på sig i ansatsen, att inte vända bort blicken från målvakten och att alltid låta lagledaren välja straffskyttarna.
Jens Lehmanns lapp då? Den funkade, men inte som det var tänkt. När argentinaren Esteban Cambiasso stegade fram till straffpunkten läste den tyske målvakten intensivt. Men lappen var inte bara svårtydd, Cambiassos namn saknades.
Ändå räddade Lehmann straffen. Tolkningen efteråt gick ut på att Cambiasso blivit psykad av den där lappen. Vad visste Lehmann egentligen?
Om det var så det gick till är det ett tecken på att tur fortfarande spelar lite roll när bollen ligger elva meter från mållinjen.
Läs mer:
