Splittrad borgerlighet

Efter riksdagsvalet har debatten om hur man ska handskas med sverigedemokraterna rasat. Störst fokus har legat på partiets roll i riksdagen. Men på ledar-, kultur- och debattsidor har en djupare och långt mer hätsk diskussion pågått.

På den ena sidan står de som förklarar sverigedemokraternas framgångar med en generell ovilja hos det politiska och mediala etablissemanget att diskutera invandringspolitiken. Partiet hade kunnat avväpnas om bara de fråntagits mono­polet på att prata om invandring, lyder argumentet.

Startskottet för den aktuella striden kom den 23 september med en artikel på DN Debatt som bar rubriken »Vi efterlyser en debatt om invandringens problem«, signerad magasinet Neos chefredaktör Paulina Neuding och idétidskriften Axess dito Johan Lundberg.

Ett mer öppet samhällsklimat hade försvårat vägen till att bli ett riksdagsparti, hävdade skribenterna.

»Dels har det funnits en ovilja att erkänna de specifika problem som finns med invandringen och det svenska flyktingmottagandet, dels har man inte lyckats formulera varför det är något gott«, skrev de.

På den andra sidan står de som hävdar sig företräda sanna liberala värden, och som reagerat starkt på Neudings och Lundbergs sätt att uttrycka sig och anklagar dem för att gå i sverigedemokraternas ledband.

– Jag är tyvärr inte förvånad över deras utspel. Många inom borgerligheten när den sverigedemokratiska lögnen om att det inte är tillåtet att diskutera invandringspolitik i dagens Sverige. Det är rent nonsens, säger Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenskan.

På Expressens kultursida anklagades Paulina Neuding och Johan Lundberg för att legitimera rasism, och i Aftonbladet jämfördes den förra med Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard. I tisdags drog historikern Mattias Tydén på DN Debatt en parallell till hur de som försökte stoppa den judiska invandringen i Tyskland på 1930-talet argumenterade.
Paulina Neuding tycker att den massiva kritiken är obegriplig.

– Anklagelserna säger rätt mycket om hur den här debatten förs i Sverige. Vårt resonemang är tydligt – vi talar om strategier för att förhindra att sd växer sig större. Vi menar att man bör bemöta sd med argument av det enkla skälet att de har fel, och att debatten mot dem således går att vinna med goda argument, säger Paulina Neuding.

Neuding och Lundberg är inte heller ensamma inom den svenska borgerligheten om sin syn. Markus Uvell, chef för Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro, var inne på samma linje i sin artikel på Svenska Dagbladets debattsida den 26 september.

»Det är viktigt att skilja på invandringen och invandringspolitiken. Att vara kritisk till invandringspolitiken är inte det samma som att vara kritisk till invandringen.«

Expressens ledarskribent Johannes Forssberg vänder sig mot argumentationen.

– De resonerar på ett sätt som är ganska olustigt. Att på ett kollektivistiskt manér bunta ihop människor går emot mina liberala värderingar.

Vid sidan av borgerliga ideologer och debattörer har statsråden [[Göran Hägglund]] och [[Beatrice Ask]] bägge jämfört sverigedemokraterna med vänsterpartiet. Något som hos många väckt en ilska över en relativisering av sd:s agenda.

– Det var väldigt onödigt att jämföra de bägge. Som liberal kan jag förstå att man vill ta avstånd från såväl kommunism som rasism, men det är ändå stor skillnad i värdegrund hos dessa två partier, säger Heidi Avellan.

Hon ställer sig liksom Johannes Forssberg kritisk till hur debatten inom borgerligheten nu förs. De tar avstånd ifrån vad de uppfattar som en fixering vid islam, att så kallade minaretfrågor plockas upp även av etablerade partier och medier. Invandringsfrågan har visst debatterats, och problemformuleringen har, tvärtemot vad Neuding och Lundberg menar, fått oproportionerligt stort utrymme.

Författaren och reportern Lisa Bjurwald på tidningen Expo instämmer.

– Som liberal är det smärtsamt att se hur den svenska högern agerar. I stället för att ta avstånd ifrån främlingsfientliga krafter slår de mot vänstern samtidigt som de tar över sverigedemokraternas retorik.

Lisa Bjurwald hävdar att denna trend är tydlig i hela Europa. Liberaler har svårt att stå emot de antimuslimska stämningarna och börjar tassa in i den europeiska islamofobiska rörelsens ytterkanter. Den europeiska intelligentsian får allt svårare att balansera på rätt sida om gränsen mellan islamofobi och rättmätig kritik av exempelvis islamistiskt kvinnoförtryck, hävdar hon.

– Vänstern är bättre på att upprätthålla en tydlig linje mot dessa krafter. Inom borgerligheten finns inte samma starka antirasistiska tradition, säger Lisa Bjurwald.

Att vänstern skulle vara bättre än högern på att hålla vattentätt mot främlingsfientlighet vill dock inte den liberale debattören Johan Norberg hålla med om. Som exempel nämner han att Danmarks socialdemokrater i veckan gick ut och lovade att inte ändra den fastslagna, restriktiva invandringspolitiken om de kommer till makten.

– Det finns en gammal splittring i borgerlighetens syn på invandring. Å ena sidan klassiskt liberala krafter som ofta förespråkar fri invandring och öppna gränser. Å andra de mer konservativt anstrukna etablissemangsföreträdarna, säger Johan Norberg.

Johannes Forssberg ser mest allvarligt på att det är en enda religion, islam, som befinner sig i skottlinjen.

– Den totala besattheten av islam hos vissa liberala debattörer är det som känns mest oroväckande.

Han tror att en del av förklaringen är behovet av en hotbild. Sedan kommunismens fall har den liberala världsordningen fallit på plats, och i och med det saknas en gemensam ideologisk fiende. Den uppfattade islamiseringen av Europa, skapandet av »Eurabia«, har gett liberaler en ny företeelse att stå upp emot.

Johan Norberg ser en annan förklaring. Dels finns det inom borgerligheten ett konservativt arv med nationalistiska undertoner som ibland kan ta sig dessa uttryck. Dels pekar han på en uppriktig oro hos många liberaler, som liksom den mördade holländske islamkritikern Pim Fortuyn känner en rädsla inför de mer konservativa krafterna inom islam som de upplever hotar det fria samhället, homosexuellas och kvinnors rättigheter.

Flera av de debattörer som Fokus har talat med tar också upp parallellen med vänsterns historiska splittring i synen på Israel. Socialdemokraten Ilmar Reepalus uttalanden i samband med Davis Cup-matchen i Malmö i fjol är ett exempel.
Johan Lundberg på Axess är förvånad över attackerna från andra borgerliga och liberala röster. De har, menar han, plockat upp vänsterns retorik.

– Det Paulina Neuding och jag säger harmonierar med den politik som folkpartiet driver. Att då anklagas för att vara främlingsfientlig blir smått absurt, säger Johan Lundberg.