Stånga oss, Stefan!

»Vad är det med dig! Sätt i gång!« gormar matadoren åt tjuren Ferdinand i den där scenen som visas på tv varje julafton.

Publiken, banderiljärerna och inte minst toreadoren själv har förväntat sig storslagen tjurfäktning. Men Ferdinand bara sitter där helt oberörd, mitt på den soldränkta arenan, och luktar på sina blommor.

Matadoren blir så frustrerad att han bryter svärdet i småbitar. Han stampar i marken, sliter sitt hår och bönar. »Snälla du, stånga mig! Sparka mig! Gör nånting!«

Aldrig hade väl den amerikanske barnboksförfattaren Munro Leaf anat att han skulle skriva en berättelse som inte bara var värd en Oscarsstatyett på trettiotalet, utan som också fångade känslan i svensk politik anno 2015.

Men det gjorde han.

Det var många som längtade efter storstilade reformer och politiskt ledarskap efter valet förra hösten. Drömmarna om det förstnämnda krusades dock snart. Regeringen satt i riksdagens rävsax och budgeten föll. Men gränser, ideologi, att gå i bräschen för förändring – sådant hindras inte av parlamentariska knepigheter. Hoppet om ledaren levde.

Åtminstone för en stund, tills kritiken mot Stefan Löfvens osynlighet började växa.

Aftonbladets Karin Pettersson skrev nyligen att hon bara har sett Sveriges statsminister en enda gång, och det var i december när han satte ner foten, sa att nu fick det vara nog och hotade med att utlysa extra val. Sedan dess har han varit försvunnen.

Kanske fick socialdemokraternas självförtroende en knäck när man tvingades regera på en borgerlig budget och opinionssiffrorna dalade. Kanske är det Stefan Löfvens stil, formad i den fackliga traditionen av samsyn och kompromiss, att söka konsensus i stället för strid. Kanske blev summan av de båda omständigheterna förlamande.

Hur det än har varit så har tyckare, tänkare och väljare ihärdigt försökt elda på, kommit med förslag och kritik, lockat och lirkat, rasat och bönfallit.

Snälla Stefan, stånga oss!

Men inte ens med den senaste tidens stora pjäser – höstbudgeten och flyktingfrågan – har statsministern lyckats göra intryck, trots dessa ypperliga tillfällen att ta på sig ledartröjan och väcka både hopp och ilska. Löfven verkar oberörd och berör inte folk på det sätt de önskar. Precis som den snälla tjuren.

I alla fall när han är på hemmaplan.

Häromveckan åkte statsministern till Tyskland för att dela rampljus med Angela Merkel, en av världens coolaste politiker. Och i lördags pausade han FN-toppmötet i New York för att dela scen i Central Park med Beyoncé, en av världens coolaste artister.

På kort tid har Stefan Löfven alltså teamat med två superstjärnor. I Tyskland för att ta mer ansvar för flyktingfrågan, i USA för att lova en satsning på vatten och sanitet i syfte att bekämpa fattigdom. Och ja, kanske också för att öka Sveriges chanser att norpa en temporär plats i FN:s säkerhetsråd.

Det är lovvärda insatser. Men att statsministern strålar på bortaplan kan aldrig kompensera för hans frånvaro här hemma.

Inför 60 000 jublande åskådare i Central Park stoltserade Löfven med att »vårt klimat må vara kallt, men vårt folks hjärtan är varma«. Men i Globen i tisdags, när en imponerande samling artister höll en gemensam konsert och det svenska folket skramlade ihop nära 40 miljoner kronor till människor på flykt, syntes inte statsministern till.

Man kan undra hur det är möjligt att så tafatt omfamna den folkrörelse som bildats kring flyktingfrågan. Har regeringen sumpat sin omvärldsbevakning? Eller har den gjort bra saker som inte nått ut för att man sumpat sin spinndoktor?

Snart ser decemberöverenskommelsen till att de rödgröna får igenom sin första budget. Samtidigt är sju av tio svenskar oroade för ökad rasism, sex av tio tycker att regeringen kan göra mer för att hjälpa flyktingarna från Syrien, och mer än fyra av tio vill att fler ska komma hit, enligt DN/Ipsos. Förutsättningarna för en tempoväxling från Stefan Löfven kan knappt bli mer gynnsamma – han behöver få fatt i sina konturer och kliva fram ur skuggorna.

För det som krävs är att Löfven vågar göra sig både älskad och avskydd; en statsminister med ambitionen att alla ska vara nöjda kommer inte att beröra någon.

I Munro Leafs saga ger matadoren till slut upp hoppet om att väcka en reaktion hos den snälla tjuren och få den föreställning han har längtat efter. Och Ferdinand, ja, han släpas lugnt ut från arenan, med nosen nerborrad i en blombukett.

För övrigt är maskuliniteten på sina håll tydligen så skör att om män ska dricka rosa vin och gå på yoga måste det kallas »brosé« och »broga«.