Staten – partiets nya tillväxtmotor

Uppradade på partihögkvarteret i tisdags morse, från vänster till höger: Ardalan Shekarabi, Anna Johansson, Johan Persson, Kajsa Borgnäs och Morgan Johansson.

Personerna som lett socialdemokraternas historiska kriskommission presenterade nu räddningsplanen. Och mycket lät om inte nytt så åtminstone väldigt annorlunda mot de utspel som kommit från Sveavägen 68 de senaste åren.

Ändå var det inte självkritiken på presskonferensen som var mest intressant, utan den politiska analysen i själva rapporten. Inte minst resonemanget om tillväxt.

Att kriskommissionen ägnar så mycket tid åt tillväxt i sig kan ses som en pusselbit i frågan om huruvida socialdemokraterna är på väg åt vänster eller höger, som just nu diskuteras flitigt. Speciellt med tanke på att »ekonomisk tillväxt« inte dök upp i ett socialdemokratiskt partiprogram förrän 1975 – och då syftandes på ett i längden »ohållbart slöseri med naturresurser«. Först 1990 – ett sekel efter att partiet grundades – var det för socialdemokraterna »naturligt att se sambandet mellan ekonomisk tillväxt och mänsklig välfärd och att därför betrakta tillväxt som någonting önskvärt«.

Men riktigt så enkelt som att säga att tillväxtfokus är lika med högersväng är det inte.

Diskussionen om tillväxt inom socialdemokratin handlar numera inte om för eller emot utan om vad det är som skapar tillväxt.

Och det är här man kan se ett skifte i kriskommissionens rapport.

Senast socialdemokraterna försökte göra tillväxten till en profilfråga var i samband med partiets tillväxtkongress i Stockholm 2004. Inför den hade Pär Nuder och Mona Sahlin tagit fram »100 förslag för tillväxt och utveckling«. Målgruppen var tydlig: regelförenklingar, trygghet och skattelättnader för småföretagare och entreprenörer.

För att tillväxten skulle komma behövde fler människor starta nya företag.

Eller som Nuder sa i sitt tal på kongressen:

– Är det inte dags att säga att även småföretagarna ska bli socialdemokratins folk?

En nöjd Göran Persson kunde några dagar senare konstatera att kongressen hade röstat igenom att arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna skulle reformeras, och att den nya tillväxtpolitiken nu hade öppnat upp för möjligheten till nya block­överskridande konstellationer i riksdagen.

Var det något Mona Sahlin höll hårt på när hon tog över som partiordförande 2007 så var det den nyvunna småföretagarlinjen. Därför är kriskommissionens slutsatser så intressanta.

Ordet »småföretag« nämns bara en gång i den 118 sidor långa rapporten. I stället talas det om »en rad missförstånd kring vad som skapar tillväxt«:

»Man kan fortfarande få höra påståendet att höga skattenivåer skadar tillväxten. Forskningen visar dock inte några sådana samband«, står det att läsa i den politiska analysen. »Rätt använda bidrar höga skatter till att finansiera ett antal åtgärder som är betydelsefulla för näringslivets konkurrenskraft.«

Kommissionen pekar här på ökade offentliga investeringar i infrastruktur, bostadsbyggande och utbildning som de främsta åtgärderna för att skapa ett flexibelt och rörligt samhälle, och på så sätt en långsiktig tillväxt i Sverige.

Den centrala aktören är alltså staten. Inte småföretagen som den förra generationen socialdemokrater talade sig varm för, inte heller industrin som socialdemokraterna historiskt har haft starka band till.

Ökade statliga investeringar och mer samarbete med det privata näringslivet, lyder förslagen. Bland annat skulle de offentliga upphandlingarna kunna användas mer strategiskt för att gynna tillväxten.

Därmed kan framtida skattehöjningar inte uteslutas, menar kriskommissionen.

Är det något Thomas Östros gillar? Han är ju den partiledarkandidat det talas mest om just nu.