Statlig inblandning i skolan – det nya röda inom Socialdemokraterna
Bild: TT
Kön växte utanför ingången till åhörarläktaren i riksdagen en bra stund innan debatten skulle inledas på fredagsmorgonen den 8 december 1989. Lärarnas Riksförbund hade skickat brev till sina medlemmar och uppmanat dem att komma och protestera under debatten om proposition 1989/90:41 om kommunalt huvudmannaskap.
Och de behövde inte skolka. De hade redan strejkat i veckor för bättre löner och delvis i protest mot kommunaliseringen.
Åhörarläktaren var fullsatt när tredje vice talmannen Bertil Fiskesjö slog klubban i bordet och inledde dagens debatt. Folkpartiledaren Bengt Westerberg fick applåder när han avslutade sitt inlägg:
»Ska vi genom våra röster för överskådlig tid framöver öka eller minska problemen i den svenska skolan? Den som vill minska problemen ska i huvudvoteringen trycka på den röda knappen och rösta på reservation 3.«
Applåder fick också C-ledaren Olof Johansson och M-ledaren Carl Bildt. Båda motsatte sig kommunaliseringen, det gjorde även det nya riksdagspartiet MP.
Göran Persson, som blivit skolminister tidigare samma år, försvarade förslaget och sa att det här var slutpunkten för en mycket gammal debatt:
»Vi har under väldigt många år i svensk skolpolitik haft en diskussion om det rimliga i förhållandet att ha en sådan delning av ansvaret för skolans personal att det är kommunerna som är arbetsgivare men att det är staten som fastställer löner och anställningsvillkor.«
Göran Persson hade med politisk fingerfärdighet fått med sig Hem och Skola, LO och TCO, och de två lärarförbunden i TCO (som snart skulle slås ihop till ett) på sin linje. Som gammalt kommunalråd hade han också i huvudsak kommunfolket med sig och majoriteten i Kommunförbundet.
Avgörande var också stödet från Vänsterpartiet, där ledamoten Ylva Johansson stöttade förslaget i debatten. Hon hoppade senare av från V och blev skolminister i S-regeringen 1994.
»Ingen ska få mig att tro att utvecklingen kommer att gå i en riktning mot att allt mer återigen centraliseras – tvärtom«, sa Persson.
Omröstningen slutade 162 för och 157 mot en kommunalisering. Den genomfördes 1991.
Men 30 år senare är riktningen motsatt: mer av statlig centralisering.
– I början på 90-talet fick vi på samma gång en stor decentralisering av skolan med en marknadisering och kommunalisering. Man överlät skolan till enskilda aktörer och enskilda kommuner, vilket i sin tur innebär att vi nu har 290 olika sätt att styra skolan – och olika friskoleaktörer på det, säger Aida Hadzialic, som var gymnasie- och kunskapsminister 2014–16, och i dag är oppositionsråd (S) i Region Stockholm.
Hon fortsätter:
– Det ledde till att vi ser två klassrum i samma skola som kan lära ut på olika sätt, samtidigt som vi pratar om att vi vill ha en jämlik och likvärdig skola. Det går inte ihop, själva styrmodellen gör det svårt att leverera likvärdighet.
I vår väntas utredningsarbetet med denna punkt i januariavtalet sätta i gång. Det ska tas fram »ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan«.
– Både S och M har börjat närma sig en ökad statlig styrning. Staten har ett ansvar att agera fullt ut för att öka kvaliteten och likvärdigheten, den ska inte vara beroende av lokal politik och ambition, säger Roger Haddad, skolpolitisk talesperson (L) och vice ordförande i utbildningsutskottet.
– Men ska man nå likvärdighet krävs ett statligt huvudmannaskap, inte att det finns hos 290 kommuner, säger han.
Roger Haddad säger att de fyra partierna bakom januariavtalet har börjat prata om frågan och han hoppas att direktiv till en utredning tas fram under våren.
Att staten ska återta huvudmannaskapet för skolan har länge varit en av Liberalernas huvudfrågor. Mesta motståndet anses komma från Centerpartiet. Fullt stöd för ett förstatligande finns i V och SD.
– Om man väljer att föreslå ett statligt huvudmannaskap, då säger vi ja, säger Patrick Reslow, som företräder SD i riksdagens utbildningsutskott.
Länge betraktades frågan om statligt styrd skola som död. Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund 2000–2013, berättar:
– På vår kongress 2004 gick jag upp i debatten och sa: Vi kan inte kämpa för en statlig skola. Men redan 2008 var läget ett annat. Vi började då driva en statlig finansiering av skolan, men mötte starkt motstånd från Fredrik Reinfeldt.
Hon menar att kommunaliseringen drevs på för att de lokala skolpolitikerna hade lite inflytande över hur skolpengarna användes. Men det fanns också en allmän trend på 80-talet mot större lokalt politiskt inflytande, där till exempel stadsdelsnämnderna var ett annat inslag.
– Men det inflytandet över skolan stannade i kommunhusen, och ganska snabbt visade sig en kommunal klåfingrighet där man sökte detaljstyra skolornas verksamhet. Det betydde också att lärarnas status sjönk, de blev mer av kommunala tjänstemän som förlorade inflytande över sitt arbete, säger Metta Fjelkner.
I S-leden finns en stark kritik mot den skola som blev resultatet av att borgerliga regeringen genomförde friskolereformen och införde skolpengen 1992, men även effekterna av kommunaliseringen 1991.
»Socialdemokraterna sökte förtjänstfullt konflikt med den borgerliga regeringen om utvecklingen i skolan. Det bidrog sannolikt till regeringsskiftet 2014 och slutet för regeringen Reinfeldt«, skriver S i sin valanalys 2018. Men efter 2014 blev det Gustav Fridolin (MP) som får fronta regeringens skolpolitik och möjligheten att »bibehålla konflikten med M och L begränsas«, skriver de i S-analysen.
– Frågan om finansiering och styrning är avgörande för att få en mer sammanhållen skola. Sedan är det inte säkert att det leder hela vägen till statligt huvudmannaskap och finansiering, det finns en poäng i skolans lokala förankring. Men riktningen är ändå åt det hållet, säger Daniel Färm, chef för S-tankesmedjan Tiden och själv tidigare kommunal skolpolitiker.
Gunilla Svantorp (S), ordförande i riksdagens utbildningsutskott, stänger däremot dörren för statligt huvudmannaskap.
– Vi behöver mer av statlig styrning. Dagens skola är inte likvärdig. Men en ny stor reform kring huvudmannaskapet är inte vad skolan behöver. Den stora boven är marknadiseringen av skolan, men det är inte vi socialdemokrater som motsätter oss att komma till rätta med den, säger hon.
Idealbilden av valfrihetens skola nådde ett bäst-före-datum 12 juni 2013. Med JB-koncernens konkurs gick elever på 24 skolor på sommarlov utan att veta var de skulle börja höstterminen. Det blev knappast bättre av att den ledande arkitekten bakom friskolereformen, Anders Hultin, var vd för JB Education vid konkursen. I Bildtregeringen 1991–94 var han politiskt sakkunnig hos utbildningsminister Per Unckel; senare också vd för Friskolornas riksförbund och Kunskapsskolan.
– Jag var själv kommunalråd i Halmstad när de gick i konkurs, samtidigt som de hade tjänat enormt mycket pengar på skattebetalarna. Eleverna som blev kvar utan en skola fick det kommunala systemet gå in och ge skolplatser. Det där får aldrig någonsin hända egentligen, men nu sker det eftersom att vi tillåtit det, säger Aida Hadzialic.
I en intervju med Dagens Nyheter nyligen tog Alice Teodorescu Måwe, huvudsekreterare i Moderaternas idéprogramgrupp, upp avarterna med friskolorna:
»Det är klart att det finns betydande problem om det är så att friskolor generellt ägnar sig åt att dela ut glädjebetyg eller sparar ner på sådant som behövs. Så absolut, vi ska vara kritiska. Privatisering har inget egenvärde i sig. Man har varit rädd för att om man erkänner misstagen är det som att man erkänner att systemen i sig är felaktiga. Det är två helt olika saker«, sa hon.
– Vi ser att borgerliga politiker börjar besinna sig i det här avseendet, erkänna att vi har ett systemfel. Dels hennes resonemang men nu var också ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa ute och försökte få M att ändra inställning i den här frågan. Det tycker jag är ett hälsotecken, säger Aida Hadzialic.
Enligt S-källor i Regeringskansliet är partilinjen inför de kommande förhandlingarna med C och L att driva en starkare statlig styrning och finansiering, kombinerat med hårda krav på friskolorna. Ett sådant krav skulle kunna vara att friskolorna måste ha lika många lärare per elev som de kommunala.
– Det är kanske bra att den så kallade marknaden rensas upp genom att man har krav på lärartätheten, fortsätter Hadzialic.
Hennes recept för att lyfta skolan handlar delvis om jämlik finansiering och likvärdig kunskapsuppföljning, där nationella prov bör rättas av andra än de egna lärarna och betyg sättas i samråd med externa bedömare. Hon lyfter även lärarförsörjningen.
– Det spretar fortfarande i förutsättningarna för lärarna, och de är skolans viktigaste resurs. Då kan man resonera kring vilket ansvar staten måste ta för att möjliggöra likvärdiga förutsättningar för lärarna att lära ut.
Hon välkomnar att det från S-håll finns en självkritik mot den kommunalisering av skolan som Göran Persson drev igenom i riksdagen.
– Jag kan tycka att det är bra med mer ödmjukhet. De borgerliga politikerna behöver erkänna att friskolereformen inte blev lyckad som det är i dag. S behöver på samma sätt erkänna att kommunaliseringen inte blev det man hade tänkt sig. Då tror jag att vi möts i hur verkligheten ser ut.
Vore det bäst om huvudmannaskapet gick tillbaka till staten?
– Jag är beredd att utreda det. Jag vill gärna se mer studier på det här. Ingen har levererat en klar tanke om hur det här skulle kunna se ut, säger Aida Hadzialic.
***
FAKTA: Från tudelat till kommunalt skolansvar
När kommunaliseringen beslutades i december 1989 hänvisade dåvarande skolminister Göran Persson (S) (bilden) till en gammal debatt. Redan 1946 års skolkommissions betänkande från 1948 var inne på att renodla det tudelade ansvaret för skolan.
Huvudinriktningen var utvecklingen mot en nioårig obligatorisk skola. På 50-talet inleddes försök i ett antal kommuner och från 1962 genomfördes nya grundskolan fullt ut.
Bortsett från de fåtaliga privata skolorna fanns då en statlig och en kommunal skolsektor. Läroverken var i allmänhet statliga, men folkskolorna, flickskolorna och yrkesskolorna var kommunala med vissa undantag och det fanns också kommunala gymnasier.
Mot ett förstatligande av hela skolväsendet talade främst »att det lokala intresset för skolans sak skulle slappna och att den administrativa apparaten skulle behöva bli alltför omfattande«. Enligt skolkommissionens mening kunde den önskade enhetligheten vinnas bäst genom att de statliga skolorna kommunaliseras: »Endast som kommunal kan skolan vara en medborgerlig angelägenhet av första rangen ute i kommunerna.«
En decentralisering skulle »garantera skolan större frihet och därmed underlätta en organisatorisk och pedagogisk utveckling, mindre beroende av initiativ uppifrån än vad som för närvarande är fallet«. Men då måste kommunaliseringen åtföljas av »vidgade befogenheter för den lokala skolledningen«, konstaterade skolkommissionen. Och lade till: »Rektorer, kollegier och lärare måste tillerkännas självständighet även i förhållande till de kommunala skolorganen. Undervisningens frihet måste säkerställas.«
Men det skulle alltså dröja över 50 år innan det tudelade ansvaret för skolan togs bort.
