Statsbudgeten har blivit obegriplig

Det är typiskt. Första budgetpresentationen och datorerna låser sig.

"Jag ska bara fråga teknikerna, ska vi ge upp på den här paddan? Nej, jag vet inte. Hursomhelst …"

Men Elisabeth Svantessons budgetpresentation häromveckan kan ändå, relativt sett, beskrivas som en framgång. Vi lever i ett land där socialdemokratiska regeringar de senaste åren tre gånger fått regera på oppositionens budget. Deras egna har tryfferats med nyliberala reformer, dikterade av Centerpartiet.

Man kan, med det i åtanke, säga att Sveriges statsbudget sedan flera år tillbaka slutat ge väljarna vägledning. Budgeten brukade vara ett manus, som innehöll den pjäs regeringen ville spela upp. Men under de senaste två mandatperioderna har pjäsen handlat om att regeringen inte kunnat bestämma vad pjäsen ska handla om.

Men nu blev det alltså Elisabeth Svantessons tur och hon har en majoritet i riksdagen. Hennes chef, Ulf Kristersson, talar om ett "paradigmskifte". En grundläggande förändring, som ersätter ett tankesätt med ett annat, alltså.

Så nog måste den här budgeten ha en historia att berätta?

Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladets ledarsida kritiserade i början av veckan de politiska analytikerna som hörs i public service. När de kommenterade budgeten saknades helt referenser till idéer och politisk riktning, skrev Ludvigsson. Allt blev bara spel och utfall för olika intressegrupper.

Det är ingen ovanlig invändning. Inte minst politiker påpekar gärna att det viktiga är sakpolitiken, inte spelet. Men den här gången framstod kritiken som särskilt relevant. För plockade någon, ens utanför Radiohuset, upp den större berättelsen – idéerna och den politiska riktningen – i den här budgeten?

Det är en krisbudget, det måste sägas. Elkris, krig, inflation, räntechock, hotande lågkonjunktur: det är ingen hejd på prövningarna. Hyfsade statsfinanser, det är sant, men sådant kan ändras snabbt.

Vädret är inte gynnsamt för att formulera de stora, inspirerande visionerna. Där finns en förklaring till att de stora linjerna försvann i ett nästan enhälligt gnällande på olika delar av budgeten.

Att Miljöpartiet inte längre är riktmärke i klimatpolitiken förgrämde klimatforskare, miljörörelser, vindkraftsbyggare och elbilshandlare. Timbro och Muf kallade budgeten "sossig", med sina löften om bevarad a-kassa. Svenskt Näringsliv tyckte att arbetslinjen saknades. Bensinupproret fnös åt skattelättnader på bränsle. Dagens Industri undrade vart den sänkta skatten på ISK-sparande tog vägen.

Ingen tog sig an budgetens större berättelse, allt handlade om enskildheter, det har Ludvigsson rätt i.

Fast å andra sidan: vad är det för berättelse de skulle ha tagit sig an?

Berättelser skriver sig inte själva. Fråga Harry Thomason, Hollywoodproducenten från Arkansas, som tillsammans med sin fru var Bill Clintons dramaturg, regissör, scenograf, inspicient och producent. Från presidentens frisyr och kläder, till hans installationsceremoni, fanns Thomason där och drog i trådarna.

Det fanns en pjäs med ett tydligt budskap: "The man from Hope", som Thomason kallade filmen om Clinton, som han själv regisserade. Och den pjäsen behövde skrivas och gestaltas för att kunna berättas.

Eller, för att hålla oss närmare i tid och rum, tänk på Fredrik Reinfeldts dramaturgi. Direkt när han tillträdde som partiledare 2003 kom "Vi älskar Sverige", för att tvätta bort känslan av kverulerande oppositionsparti. Ett par år senare var det dags för "Sveriges nya arbetarparti" för att utmana Socialdemokraterna. Och så "De nya Moderaterna", för att lova dem som började bli intresserade, att de inte måste anpassa sig till något som redan var givet.

På det "arbetslinjen": i ett enda ord hela berättelsen i Reinfeldtregeringarnas samtliga budgetar. Lätt att begripa. Ett värderingsdrivet mål. En stor linje.

Fråga vem som helst av dem som var med under den där processen och de kommer genast att tala om att kommunikation inte kan ske oberoende av innehåll. Problemanalysen kommer först, sakpolitiken för att lösa problemen kommer sedan, budskapet först därefter.

Må så vara, men budskap måste trots allt formuleras. En regering som inte kan berätta vart den är på väg, har samma chans att bli en succé som en film utan manus.

Och var finns manuset i den här budgeten?

Oscar Sjöstedt, Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson, inledde sitt anförande i riksdagens budgetdebatt med att konstatera att den här budgeten inte kommer att lösa alla Sveriges problem. Den är endast en "bra början".

På vilket sätt?

Främst satte Sjöstedt att a-kassan och sjukförsäkringen inte förändras: två icke-reformer.

Finansministern själv talade om att "ta oss igenom detta". Sedan blev det mycket "mildrar", "kompensera", "första steget", "högkostnadsskydd", "förlängs" och "behålls". Mycket utfall för olika intressegrupper, helt enkelt.

Jo, det är en krisbudget. Men vad blev det av "paradigmskiftet"? Sker ett sådant genom att inte genomföra reformer? Genom att "mildra", "behålla" och "förlänga"?

Maria Ludvigsson har en poäng, men hon lägger skulden vid fel dörr. Regeringen måste skriva pjäsen om den vill ha den recenserad.

Dagens Industris PM Nilsson utnämndes till statssekreterare hos statsministern en och en halv vecka innan budgeten lades fram. Inget han kan hållas ansvarig för, alltså. Det han ska ansvara för är den politiska planeringen i de frågor som Ulf Kristersson pekat ut som långsiktigt viktiga. Nilsson skissar själv en vid flora, från frihetsfrågor, via rättspolitik till försvar och klimat.

Det låter slående likt det ansvar som Per Schlingmann hade under Fredrik Reinfeldt. "Propagandaminister", säger de som vill vara lite syrliga.

Men förutsättningarna är annorlunda nu.

Alliansregeringen bestod av fyra partier som när de väl tillträdde var osedvanligt samkörda. Sakpolitiskt, personkemiskt och inte minst vad gällde den stora berättelsen. Den här regeringen har inte hunnit med det.

Liberalerna visste inte om de ville, fick eller ens kunde sitta med i en ny regering förrän efter valet. Koalitionens största parti, Sverigedemokraterna, sitter inte med i regeringen och har en ekonomisk politik som mer liknar Socialdemokraternas. Det finns en stor samstämmighet i viktiga frågor som lag och ordning, migration, energipolitik och annat, men personkemin är under utveckling och vad gäller den stora berättelsen drar partierna åt olika håll.

I den mån en stor berättelse ens finns. Sedan regeringen Reinfeldt regerade slut på sig, har partipolitiken egentligen bara haft plats för en fråga: regeringsfrågan, oftast kopplad till Sverigedemokraterna.

Alliansregeringen hade sin berättelse när den tillträdde. Den här regeringen måste uppfinna den nu. Och att vara ”propagandaminister” med fria och omfattande ansvarsområden i Statsrådsberedningen är ingen lätt uppgift. Det är en mycket hierarkisk miljö, där formell makt genom beredningsansvar spelar roll. Utan sådant hamnar man lätt utanför.

De som var med under Reinfeldtåren hävdar ofta att det var just det som skedde med Per Schlingmann. Han blev allt mer irrelevant internt. Det var inte hans magiska fingrar som satte historien om arbetslinjen. Det var åratal av sakpolitiskt förberedelsearbete. Och inte ens det räckte till sist: efter en och en halv mandatperiod var bränslet slut och då dog även berättelsen.

Nu kommer det snarare att krävas improvisationsteater. För något slags berättelse måste regeringen ändå bjuda på, om den vill behålla publiken.

Läs även: Den nya regeringen kommer inte få en centimeter gratis

Läs även: Räta på ryggen och lycka till!