Statsministrar vi inte minns

Det verkar riktigt mysigt. Med kanelbullar på faten, kaffe i Rörstrandskopparna och solsken i blick sitter fem av Sveriges ministrar på Rosenbads takterrass och konverserar med journalister. Det är traditionsenlig fika med veckans sommarregering, den 16 juli 2009. Andreas Carlgren berättar om myggbekämpning. Historiska museet ska lämna tillbaka ett samiskt kranium till sametinget. Björling läser upp siffror från WTO om frihandel.

Så här styrs Sverige under industrisemestern.

Riksdagen har sommaruppehåll, men regeringen måste ha beslutskraft året om. För att fatta ett regeringsbeslut krävs det att minst fem statsråd närvarar, så under sommarveckorna får minst fem ministrar ta över ansvaret från sina kollegor. Under förra sommaren hette statsministern i en vecka Andreas Carlgen och veckan därpå Maria Larsson. Tanken är att sommarregeringar ska sköta ruljansen under semestern.

– Det handlar mycket om rutinmässiga beslut. Ärenden som redan är beredda i departementen och ligger i pipeline. Kanske tillsätta någon utredning, säger Thomas Persson, statsvetare vid Uppsala universitet.

Det är i alla fall det som är tanken. Egentligen finns det inga tydliga regler för vad som får tas upp, fem statsråd är som sagt allt som behövs för att fatta bindande regeringsbeslut.

1996 var det Thomas Östros som bestämde medan Göran Persson plaskade i Båven. Under sommaren undertecknade han ett avtal med Danmarks regering för att säga upp det så kallade gränsgångaravtalet. I stället för att pendlande danskar och svenskar skulle betala skatt där de bodde, som var brukligt, skulle de nu börja betala skatt i det land de arbetade. Det var bra för Danmark. Inte så bra för Skåne som enligt beräkningar förlorat miljarder på det nya systemet.

Trots att sommarregeringar styr Sverige under ett par knappa månader varje år, finns det inte någon forskning på det. Hur de tillsätts är inte heller helt känt. Regeringskansliet vill inte svara på frågan, men menar att de »har rutiner som fungerar, men som vi inte går ut med«. Vissa statsvetare menar att det är så enkelt som att pussla ihop de olika statsrådens semestrar med varandra. Även om det måste tas hänsyn till vilka som passar att ha hand om sina kollegors ämnesområden, och numera vilket parti de tillhör.

Under den första sommarregeringsveckan 2009 fattades ytterligare ett viktigt beslut. Då meddelade Beatrice Ask att en person misstänkt för folkmord skulle utlämnas till Rwanda. Sverige var först i Europa och fick hård kritik från bland annat Amnesty eftersom landet inte var redo att hålla en rättvis rättegång. Hela historien slutade med att den misstänkte mannen satt häktad i Sverige i tre år innan Högsta domstolen beslutade att han skulle frias.

I båda fallen ovan var det frågor som låg på ministrarnas bord. Så är det inte alltid. Ibland får de vikarerande ministrarna fatta beslut som de inte är insatta i.

– Om jag någon gång var osäker eller inte delade en kollegas uppfattning så ringde jag den ordinarie ministern. Det hände i och för sig inte särskilt ofta. Men reagerar man ska man ta reda på varför beslutet förordas, man ska aldrig ta ett beslut man inte själv kan försvara, säger Ulrica Messing som suttit i socialdemokratiska sommarregeringar.

Ingen vet om Ewa Björling hade lyft telefonluren tidigare den där soliga julidagen 2009, när hon sörplade kaffe ur sköra Rörstrandskoppar och talade om frihandel. Det är inte frågan om frihandel som senare setts som avgörande. Tidigare under dagen hade hon varit föredragande för beslutet att FOI och bulvanföretaget SSTI skulle få fortsätta konsultarbetet för bygget av en vapenfabrik i Saudiarabien. Kanske ansåg hon inte att det var något märkvärdigt då, men tre år senare har det beslutet varit en viktig del i årets största politiska avslöjande.