Stefan, Jimmie eller Jesus

En av de första rapporterna om kyrkovalet, som hålls nu på söndag, kom i början av juli. Det var den kristna tidningen Dagen som berättade att den som googlade på »kyrkovalet« kom till hemsidan kyrkovalet.info som pryddes av Svenska kyrkans logotyp och hade svar på frågor som »När är det kyrkoval?« och »Vem får rösta?«. Sedan varnades för »konservativa och rasistiska krafter som vill styra kyrkan« och av de tio skäl som angavs för att gå att rösta var nästan alla hårt politiskt skruvade.

Det visade sig att det var det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, som låg bakom hemsidan och hade betalat för att den skulle dyka upp i topp på sökningar om kyrkovalet. Efter påstötningar från Svenska kyrkan lovade SSU att »förtydliga sidan«.

Sidan, som fortfarande ligger i topp för den som googlar, är ett exempel på den hätska partipolitiseringen i årets kyrkoval. Formellt ställer bara tre partier – Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centern – upp med partistyrda listor. I praktiken finns även listor som domineras av liberaler, kristdemokrater, miljöpartister, vänsterpartister och, i viss mån, moderater.

Årets val beskrivs i medierna som en kamp mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. De senare har satsat drygt 1 miljon kronorpå kampanjen och utmålar sig som en motkraft till det kyrkliga etablissemanget, som representeras av Socialdemokraterna – förra LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin är, näst ärkebiskopen, högst i rang i kyrkostyrelsen – men också av majoriteten av biskopar, inklusive ärkebiskopen. Att ärkebiskop Antje Jackelén lät sig intervjuas på Aftonbladets ledarsida förra fredagen bekräftade den sverigedemokratiska världsbilden.

Men att se kyrkovalet med rent partipolitiska glasögon är att förbise djupare konflikter.

– Inomkyrkligt är mitt intryck att skiljelinjen inte går mellan socialdemokrater och sverigedemokrater, utan mellan dem som vill att kyrkan ska fortsätta att styras av partier och dem som anser att de kyrkoaktiva bör ha makten, säger idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen.

Det har att göra med Socialdemokraternas mer än hundraåriga, komplicerade förhållande till kyrkan.

Vid förra sekelskiftet var det kris i Svenska kyrkan. Väckelsen hade skett i andra sammanhang och de sprudlande folkrörelserna klarade sig bra utan prosten. Domedagsstämningen spred sig. Skulle kyrkan dö?

Då dök ungkyrkomännen upp, med namn som Einar Billing och Manfred Björkquist. En väckelse inom Svenska kyrkan tog fart. Det talades om en »folkkyrka« med uppdrag att mobilisera alla svenskar. Ungkyrkomännen engagerade sig i pansar båtsinsamlingen och bondetåget 1914, då 30 000 personer marscherade till slottet och krävde starkt försvar. Det var ett uttalat försök att knyta kyrkan till folkliga strömningar i tiden.

Men »folket« var inte så lätt att definiera. Två dagar efter bondetåget samlades 50 000 personer, med Hjalmar Branting i täten, för att demonstrera mot försvarspålagor. Konflikten mellan ungkyrkomännens folkkyrka och socialdemokratins folkrörelse blev tydlig.

Ur socialdemokraternas synvinkel fanns två alternativ: att avskaffa statskyrkan, eller att ställa den under politisk kontroll. Fram till »kosackvalet« 1928 svajade partiet, men därefter satte det folk framför klass. Den demokratiska folkkyrkan blev folkhemmets komplement. Det var en annan folkkyrka än Björkquists och Billings folkrörelse med armlängds avstånd till staten.

»Det fanns bara utrymme för en föreställd gemenskap i välfärdssamhället, och den föreställda gemenskapen blev det etniskt-nationella baserade folkhemmet under socialdemokratisk ledning«, skriver förre biskopen Sven Thidevall i sin avhandling »Kampen om folkkyrkan«. De politiska partierna tog förmyndarskap över kyrkan. Så har det förblivit, trots att kyrkan skildes från staten år 2000.

När SSU varnar för »konservativa och rasistiska krafter« är det inte bara i polemik med Sverigedemokraterna, utan även ett uttryck för denna gamla övertygelsen att en kyrka som styrs av kyrkoaktiva och teologiskt utbildade – en »prästkyrka« – med nödvändighet blir reaktionär. En »folkkyrka« kräver stark partimakt. Nu, när Sverigedemokraterna dykt upp, är det resonemanget svårare, men av bevakningen inför kyrkovalet är det ändå lätt att få intrycket av ökad partipolitisering. Alldeles säkert är det inte:

– Svenska kyrkan har varit politiserad länge, det är bara det att det syns tydligare nu, när Sverigedemokraterna gör insteg. När Socialdemokraterna och Centern styrde ostört var det mindre väsen om det, säger kulturskribenten Sofia Lilly Jönsson, som ägnat mycket tid åt kyrkans problem.

Johan Sundeen, som nyligen kom med en bok om den interna, ideologiskt drivna politiseringen av kyrkan, »68-kyrkan«, är inte heller säker på att den externa politiseringen via partierna blivit värre:

– Den interna oppositionen mot partipolitiseringen har däremot blivit tydligare, genom rörelser som Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Posk, och Frimodig kyrka. Det gör, paradoxalt nog, politiseringen tydligare.

– En förändring verkar vara att konflikter nu finns inom samfund, snarare än mellan samfund. De interna kritikerna av partipolitiseringen i Svenska kyrkan bygger värdegemenskaper med frireligiösa och katoliker.

Vad går förlorat, när kyrkovalet blir en medial tvekamp mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna?

– Ett problem är att församlingarna försvinner i diskussionen. Det är där besluten som närmast rör medlemmarna tas och där finns dessutom stora resurser, säger Sofia Lilly Jönsson:

– Även församlingarna är politiserade, men på ett mer komplicerat sätt som skulle kräva kvalificerad journalistisk bevakning. Det saknas.

Om det direkta kyrkovalet bara gällde församlingsnivån och möjligen de regionala stiften, men inte det nationella kyrkomötet, skulle det vara lättare att hävda genuint kyrkliga frågor, tror Sofia Lilly Jönsson. Det finns sådana förslag med stöd av flera biskopar och på sikt tror hon att det blir så.

– Min gissning är att POSK kommer att gå starkt framåt. Många kyrkoaktiva är trötta på Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas politisering.