Steget efter oppositionen

Moderatledningens förslag om att införa ett tak för hur många invandrare som får komma till Sverige varje år möttes omgående av mothugg från liberalt sinnade ungmoderater.

»Ett samhälle på dekis sluter sina gränser. Ett samhälle på väg framåt öppnar gränser för alla som vill vara en del av byggandet av något bättre.«

Kritiken formulerades av muf-duon Anna Kinberg och Thomas Idergard. Som en reservation längst bak i det framtidsmanifest – »Land för hoppfulla« – som partiveteranen Per Unckel hade arbetat fram, där det pläderades för åtstramningar i flyktingpolitiken för att möta den alltmer utbredda invandringskritiken hos allmänheten.

Året var 1997.

Handelshögskolestudenten Kinberg ville ha fri invandring och gjorde sig snart ett namn i partiet som en förespråkare för en liberal migrationspolitik; 2001 motionerade hon om en generell flyktingamnesti och 2004 satt hon i en parlamentarisk kommitté där hon drev på för ökad arbetskraftsinvandring. Så här i efterhand kan man se statsminister Fredrik Reinfeldts omtalade »öppna era hjärtan«-tal i valrörelsen 2014 som sin avskedspresent till henne, när hon i januari 2015 efterträdde honom som partiordförande.

Moderaterna hade valt den liberala vägen.

Så kom flyktingkrisen. Och veckan där Anna Kinberg Batra stod i riksdagens pressrum tillsammans med partikollegan Elisabeth Svantesson och krävde tillfälliga gränskontroller, där polisen ska neka inträde till asylsökanden som kommer via andra EU-länder. Vilket i praktiken skulle innebära ett närmast totalt flyktingstopp.

Åtgärden gick så långt att Migrationsverkets jurister och chefen för gränspolissektionen ansåg att den skulle strida mot FN:s flyktingkonvention och EU-stadgan om mänskliga rättigheter.

– Om man inte agerar väntar någon form av systemkollaps, lät det när Kinberg Batra motiverade sitt förslag på presskonferensen.

Logiken var den omvända mot hur hon själv hade argumenterat tidigare; att det borde vara marknaden – inte politikerna – som avgör hur många som kommer hit och att systemen borde anpassas efter invandringen, och inte tvärtom.

Precis som 1997 vände sig moderata ungdomsförbundet mot sin egen partiledning och ifrågasatte varför man hellre stramade åt flyktingpolitiken än sänkte ersättningsnivåer och trösklar på bostads- och arbetsmarknaden så att fler invandrare lättare kunde komma in i det svenska samhället.

Som Anna Kinberg Batra brukade låta.

Hur kunde hon svänga 180 grader i den enda fråga där hon verkligen haft en principiell hållning?

Det enkla svaret är att det kommit över 100 000 asylsökanden hittills i år och att prognoserna talar om minst lika många nästa år. Det mer komplexa svaret är att hon inte har råd med några principer i dagsläget. Efter ett knappt år på partiledarposten är hon vingklippt på ett sätt som Fredrik Reinfeldt aldrig var.

Dels i den alltmer splittrade alliansen, där hon utmanas om ledarrollen. Av Ebba Busch Thor och kristdemokraterna som på egen hand sänkte decemberöverenskommelsen och inte tvekar för att driva fram ett nyval. Av Jan Björklund och folkpartiet som öppet börjat flörta med socialdemokraterna och verkar beredda att göra upp över blockgränsen. Av Annie Lööf och centerpartiet som motsatt sig moderaternas åtstramningar i flyktingpolitiken och klättrat i opinionen.

Dels i det egna partiet, där den interna opinionen driver henne framför sig. Moderata kommunalråd runt om i landet som vädjar om akuta åtgärder för att hejda tillströmningen av flyktingar som just nu anstränger deras budgetar och tar stora resurser i anspråk. Opinionsbildare, näringslivskrafter och lokalavdelningar som vill att partiet närmar sig sverigedemokraterna för att vinna tillbaka väljare. DÖ-kritiker i och utanför riksdagsgruppen som kräver kraftfull oppositionspolitik nu när överenskommelsen inte längre bakbinder moderaterna.

Så oavsett om Kinberg Batra vill det eller inte tvingas hon söka konflikt med regeringen i ett politiskt läge som öppnat upp för blocköverskridande kompromisser och med en politik som i grund och botten inte är hennes. Vilket skapat en moderat strategi som inte ens borgerliga ledarskribenter blir särskilt kloka på. »Vill M skada Sverige?« undrade PM Nilsson i Dagens Industri häromveckan. Och »fler frågor än svar« skrev Dagens Nyheters ledarsida efter senaste migrationsutspelet.

Inte ens i den mest brännande frågan förmår Kinberg Batra att hålla ihop alliansen, vilket hela tiden var Fredrik Reinfeldts främsta vapen mot socialdemokraterna. I onsdags sa till exempel Ebba Busch Thor att det fanns tveksamheter i moderaternas nya förslag.

Men egentligen är den moderata strategin just nu inte så konstig som den ser ut. Även om Kinberg Batra har övergivit det mesta som hennes företrädare skapade så finns det en sak hon behållit: maktspelet.

Som vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler beskriver i sin bok »Reinfeldteffekten« lyckades nya moderaterna framgångsrikt bryta socialdemokraternas maktmonopol genom att neutralisera sakpolitiken och flytta fokus till partiledarna, för att sedan systematiskt undergräva förtroendet för dem en efter en.

Med samma frenesi försöker man nu sänka Stefan Löfvens regeringsduglighet – men inte längre genom att triangulera den socialdemokratiska politiken utan genom att ligga steget före, så att regeringen i stället tvingas anpassa sig efter moderaterna.

Flyktingkrisen har nämligen förändrat spelplanen.

I vanliga fall – säger forskningen – brukar yttre hot stärka en sittande regering. Kriser ger dem möjlighet att samla nationen och visa handlingskraft. Men den pågående flyktingsituationen har i stället gjort statsministern alltmer sårbar.

Sanningen är att Löfvens handlingsutrymme i dag är lika begränsat som Kinberg Batras.

En stor del av förklaringen ligger i att socialdemokraterna band upp sig med miljöpartiet långt innan valutgången var klar. Som statsvetarnestorn Olof Ruin påpekat är flerpartiregeringar i minoritetsställning det svagaste tänkbara alternativet, eftersom regeringen varje gång måste förhandla internt först, innan den sedan kan förhandla utåt för att få igen någon politik.

I en laddad fråga som migrationen ställer det till stora problem för den rödgröna regeringen.

Å ena sidan brottas Löfven med samma interna tryck från lokalpolitiker på att minska antalet asylsökanden som Kinberg Batra pressas av. Stegvis har socialdemokraterna rört sig mot en alltmer restriktiv flyktingpolitik, vilket visade sig i den migrationsuppgörelse som sex av riksdagens åtta partier slöt den 23 oktober, med bland annat tillfälliga uppehållstillstånd.

Å andra sidan måste miljöpartiets språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin handskas med gräsrötter som vill liberalisera migrationspolitiken snarare än att strama åt, och som dessutom har det som sin hjärtefråga. Hittills har partiledningens långsiktiga vilja att visa upp partiet som regeringsdugligt övertrumfat de gröna idealen.

Men resultatet har ändå varit att miljöpartiet fungerat som en bromskloss åt Stefan Löfven, viket skapat frustration inom socialdemokraterna. Trots att Löfven i egenskap av statsminister sitter på ett stort informationsövertag gentemot oppositionsledarna har han inte kunnat dra nytta av krisläget utan ständigt varit tvåa på bollen.

– Miljöpartiet går med på jävligt mycket men alltid för sent, som en s-källa uttrycker det.

I stället har Kinberg Batra kunnat framstå som den handlingskraftiga av de två statsministerkandidaterna. Medan Löfven stått svarslös.

Hade moderaternas drastiska migrationsutspel kommit för ett år sedan hade det socialdemokratiska pr-maskineriet basunerat ut budskap om att moderaterna kopierar Jimmie Åkessons politik. Nu möttes den mest av avvaktande tystnad och tekniska invändningar från regeringsföreträdare.

Just eftersom att socialdemokraterna vet lika väl som moderaterna att Löfven snart kommer att ta ett kliv i samma riktning som Kinberg Batra.

Tisdagens besked från inrikesminister Anders Ygeman om att Sverige inför tillfälliga gränskontroller gav ett tydligt bevis för den tesen. Även om det är högst osäkert om åtgärden faktiskt kommer att minska söktrycket, och även om beskedet skilde sig från Kinberg Batras förslag om att neka asylsökande inträde, så gick signalpolitiken inte att ta miste på. Moderaterna tog det direkt som intäkt för att det är deras politik som just nu sätter agendan.

Partiets samordningschef Mikael Sandström skrev på twitter:

”När M föreslog TUT tog det sex dagar innan det blev regeringspolitik. Gränskontroll tog bara tre.”

Alla inblandade räknar med att det snart blir en ny blocköverskridande migrationsuppgörelse som på ett eller annat sätt stramar åt antalet asylsökande.

Vart det bär därefter är fortfarande oklart.

Spekulationerna går om att Kinberg Batra tänker lägga misstroendeförklaring mot Stefan Löfven och tvinga fram nyval så fort flyktingströmmarna mattats av och det politiska läget blivit mer stabilt igen.

Stefan Löfvens bästa motmedel mot den moderata strategin är att driva in en kil i de växande sprickorna i alliansen och bilda en ny mittenregering över blockgränsen. Både miljöpartiet – som förra helgen skrev en artikel på DN-Debatt med rubriken »Vi vill jobba tillsammans med näringslivet för fler jobb« – och folkpartiet – som på samma debattsida dagen efter lanserade en skattereform som hyllades av såväl LO som Svenskt Näringsliv och de båda regeringspartierna – har tydligt positionerat sig inför en regeringsombildning de senaste dagarna.

Ju mer pressade Löfven och Kinberg Batra blir, desto större är sannolikheten att något kommer att hända.