Stockholmsveckan är värst

Snart slutar Charlie Ekbergs favoritvecka. Smålänningarna, skåningarna och Uppsalaborna packar sina pjäxor och lämnar plats för nästa sportlovsgäng på Svenska turistföreningens fjällstation i Grövelsjön.

Inför ankomstdagen vecka nio känner Charlie Ekberg hur adrenalinet höjs.

– Stockholmarna är otroligt stressade. De är stressade söndag, måndag, tisdag för att sedan hinna bli som vanliga människor ­lagom till fredagen när de ska åka hem.

Charlie Ekberg har varit på fjällstationen sedan 1970-talet. Han driver den med sin fru, och tillsammans har de roat sig med att analysera de olika sportlovsveckorna.

– Lite med glimten i ögat. Vecka sju kommer göteborgarna. De brukar ställa lite hög­re krav än andra. De bryr sig om hur många hyllor det är på toaletten och andra saker man kan bli förvånad över, säger han.

Många av sportlovsgästerna kommer tillbaka varje år för att åka skidor, gå på fjälltur och mata renar. Vecka åtta kommer lika mycket folk som vecka nio, men den första är mer tillbakalutad. Det är den som är favoritveckan.

– Jag tror det är den skånska mentaliteten, de djupa skogarna i Småland och kanske den akademiska världen i Uppland som också gör sitt till. Jag skulle vilja använda begreppet ödmjukhet i kontakten med andra människor, som märks den veckan, säger Charlie Ekberg.

Sportlovet delades upp geografiskt redan i slutet av 1930-talet. Eller det hette inte sportlovet då, utan »Skolungdomens allmänna fjällfärd«. Den hade startat 1925 av Svenska turistföreningen. Föreningens sekreterare Carl-Julius Anrick tyckte att även fattiga stadsbarn borde få uppleva den svenska naturen. Han gick till SJ:s skidälskande chef och lyckades få det statliga bolaget att sponsra med ett extratåg. Skidfrämjandet och Skolöverstyrelsen hjälpte till med boende, logistik och medföljande ledare och läkare. Över påsken det året åkte 634 ungdomar till Jämtland.

Resorna fortsatte och växte. Tio år senare var över 7 000 elever med på resan till påsk. För många, tyckte en del. Tidningarna skrev artiklar om att det blivit trångt i fjällen och trångt på tågen.

Till slut satte Järnvägsstyrelsen stopp och SJ fick order om att prioritera fullprisbetalande resenärer under påskhelgen.

Skolöverstyrelsen tyckte ändå att resorna skulle fortsätta på något sätt. Detta var 1938 och skolorna fick tillstånd att samla ihop lov- och studiedagar till ett februarilov. Skolläkarna hejade på. I influensatider var det bättre att barnen stannade hemma. Lovet centraliserades inte, utan varje skoldistrikt bestämde själv om och när det skulle vara.

Det blev en Stockholmsvecka och en Göte­borgsvecka. I beskrivningarna som finns från »Skolungdomens allmänna fjällfärd« görs det ingen geografisk analys av skolelevernas beteende.

På Grövelsjöns fjällstation ser Charlie Ekberg att skillnaderna på de olika veckorna håller på att suddas ut.

– Det är till stor del historiska reflektioner. Förr kunde vi bli utskällda för att det blev köer, men i dag tycker stockholmarna att det är jättetrevligt att stå i kö för att det är ett sätt att möta människor. Folk är mer resvana i dag, det har oerhörd betydelse för hur beteendet har förändrats.

I mitten på 1960-talet slutade de organiserade resorna. Då hade över 200 000 ungdomar åkt med, men intresset började minska. I fjällen syntes i stället hela familjer, som åkte tillsammans. Fortfarande är sportlovet de stora familjeveckorna. Kanske kommer skillnaderna mellan veckorna att luckras upp ännu mer. Kommuner i Västra Götalands och Stockholms län har infört flexibla sportlov, för att så många familjer vill resa bort en annan vecka. Det börjar bli svårare att veta om det är en stockholmare eller en göteborgare man möter i backen.