Storebror tappar kontrollen

Vad är det för skillnad på Ipren och Ipred? Ett svar kan vara att Ipren botar huvudvärk, medan Ipred framkallar huvudvärk.

Ipred-lagen, som träder i kraft det symboliska datumet 1 april, är egentligen ett paket av nya lagar och bestämmelser, som i sin tur bygger på ett EU-direktiv för ökat skydd av så kallade intellectual property rights.

Meningen är att göra det lättare för skivbolag och andra upphovsrättsägare att få ut uppgifter från internetoperatörerna om användare som misstänks ägna sig åt olovlig fildelning.

Användarna kan sedan stämmas i en civil domstolsprocess och krävas på skadestånd.

Kritiken mot Ipred har bland annat gällt att lagen utrustar branschorganisationerna med maktbefogenheter som normalt är reserverade för polis och åklagare.

Frågan är bara om lagen kommer att fungera som någonting annat än ännu ett ingrepp i den personliga integriteten från Storebror.

Det är i alla fall få som tror att Ipred innebär slutet på det långvariga fildelningskrig som egentligen inleddes när snabba internetuppkopplingar slog igenom sent på 1990-talet och gjorde det möjligt att ladda ner gratis musik i form av mp3-filer med program som Napster.

Sedan dess har både fildelningsteknik och lagstiftning utvecklats i snabba parallella steg, och Ipred är egentligen bara ännu en rond i en till synes ändlös teknisk och juridisk vendetta.
Nya tekniker för helt anonym fildelning som OneSwarm och StealthNet finns redan färdiga när Ipred träder i kraft, medan skärpta lagförslag som Ipred2 och internationella handelsavtal mot piratkopiering som det hemlighetsfulla ACTA väntar bakom hörnet.

Ipred innebär alltså snarare en upptrappning av den tioåriga striden mellan upphovsrättsägare och fildelare. Fildelningskriget kommer att gå vidare med allt djupare klyftor mellan parterna, allt sämre förståelse för upphovsrätten och alltmer repressiv lagstiftning.

Något slut är inte i sikte, så länge våra vanligaste politiker förhåller sig passiva eller springer underhållningsbranschens ärenden i stället för att rigga en fungerande kompromiss mellan upphovsrätt och informationsfrihet.

När fildelning dök upp som en valfråga sommaren 2006 deklarerade Fredrik Reinfeldt att han naturligtvis inte tänkte kriminalisera en hel ungdomsgeneration.

Ändå är det just det som regeringen nu är i färd med att göra.

Kanske tycker statsministern att han har viktigare saker för sig, med ett EU-ordförandeskap framför sig.
I så fall är det nog ett misstag.

Ipred hör hemma i samma domän som FRA-lagen – den provocerar, polariserar och alienerar en hel generation som har vuxit upp på och med nätet.

För dagens 20-åringar är fildelning ingen marginalfråga. Ett fritt och öppet internet handlar för dem om helt centrala livsvärden.

Styrkan i FRA-upproret förra sommaren gjorde det tydligt att politiken har fått en digital dimension på ungefär samma sätt som den fick en grön dimension på 1970-talet. De partier som struntade i miljölarmen den gången fick betala dyrt för sitt misstag. De som har slagit av hörapparaten nu när hoten stavas FRA eller Ipred riskerar att straffas på samma sätt.

För miljörörelsen tog det 15 år att slå sig in i riksdagen.

Frågan är kanske inte om utan när piratrörelsen kommer att lyckas klättra över 4-procentsspärren.

Att den analoga politikergeneration som i dag ockuperar Rosenbad inte har lärt sig något framgår till exempel av de tondöva kommentarer till ACTA-förhandlingarna som justitiedepartementet låtit skicka ut. Regeringens position är således att ett eventuellt avtal inte ska innebära lagändringar i Sverige eller några regleringar av internet. Åtgärderna ska alltså rymmas inom de regelverk som redan finns.

Men vad är det då för mening med ett nytt handelsavtal?

Det överslätande språket känns igen från FRA-striden: medborgarna ska inte oroa sig, Storebror har full kontroll på läget.

På något sätt har man på känn att den olydiga bloggosfären inte kommer att låta sig övertygas av det budskapet.

I så fall har huvudvärken bara börjat.

Läs också: Nu trappas piratjakten upp