Största möjliga tystnad

– Fyra och fyra!

Budskapet gick från täten och bakåt.

– Fyra i bredd!

– Ni är snälla och ställer er fyra och fyra!

De hann precis få ordning på tåget. Fem i halv tolv anlände Magdalena Andersson. Revolutionär Kommunistisk Ungdom, som ockuperat ett hörn av torget med mikrofon och högtalare, erbjöd henne senaste Proletären, hon avböjde, handhälsade sedan rad för rad på de sina:

– Vad står det på din flagga?

– Socialdemokratiska Kvinnoklubben.

– Jaha.

Det var i Landskrona. De gick omvägen över Storgatan och Norra Långgatan. Vid Järnvägsgatan spelade orkestern »Arbetets söner«. I korsningen till Östergatan passerade hon Caremas lokalkontor. I Slottsparken höll hon ett sömnigt tal.

Vi behöver fler arbetade timmar, sa hon, inte färre. Vi kan inte låta våra ungdomar backa in i framtiden med lägre löner. Näringslivet är inget särintresse. Den borgerliga regeringen saknar insikten om att jämställdhet är smart, om att jämlikhet är smart.

Kanske var hon engagerad – hon tematiserade kring globaliseringens fördelar, ett favoritämne – kanske handlade det egentligen om att skåningarna är vana vid agitation. På Slottscaféet tappade några intresset och beställde in lunchöl.

– Är det val i år? sa en man i jeanskjorta och flipflops.

– Nej, svarade den tillfrågade.

– Jag vill inte ha den där euron. Tror du vi får den?

– Det verkar inte sannolikt.

– Det är bra.

En enda gång fick hon applåder.

Efteråt var de ändå nöjda med föreläsningen.

Det säger en del om läget.

Nittiotalssaneraren Magdalena Andersson, som var med och liberaliserade Sverige och skar i offentlig sektor, hon mottas med dämpad, men ändå glädje. I det radikala Skåne. Man förstår att det ska mycket till för att distriktsledningen ska gräva upp stridsyxan igen. Rapportörer från årsmötet berättar hur folk reste sig ur bänkraderna bara Stefan Löfven äntrade lokalen. Nu är det fred i vår tid i socialdemokratin.

Det är ändå anmärkningsvärt. För några månader sedan spydde skåningarna galla över de kretsar Magdalena Andersson kommer ifrån. Nu är det alldeles tyst. Ännu märkligare framstår lugnet om det är sant det som många journalister skriver, att Stefan Löfven och Magdalena Andersson håller på att föra partiet högerut.

Den nya partiledningen har kommit med följande konkreta utspel: ett utbildningskontrakt för unga, ett program för så kallad life science, ett innovationspolitiskt råd och ett sysselsättningspolitiskt ramverk. Man har vidare beskrivit näringsliv, riskkapital och företag som viktiga för Sverige. Och tjatat och tjatat och tjatat om ekonomisk trovärdighet.

Det är allt.

Är det höger?

Kanske det. De som vill att partiet ska åt det hållet tycker åtminstone det. Lars Stjernqvist, till exempel, förre partisekreteraren, sa i »Studio ett« i veckan att parti-ledaren pratar mycket inåt i partiet, inte utåt i medierna. Slutsats: rörelsen åt höger existerar, men den sker mer i det fördolda. I Expressen berättade anonyma källor nyligen att partiledningen gått så långt i härmandet av moderaterna att man funderat på att döpa om partiet till Nya socialdemokraterna. Det är möjligt att det stämmer, men en nypa salt är nog bra att ha till hands när de hoppfulla beskriver utvecklingen.

För om det nu sker en så stor politisk förnyelse, hur kan det då vara så tyst? Är det inte rimligare att det är så tyst just eftersom ingen förnyelse sker?

Naturligtvis går det hävda att valet att försöka förstärka den ekonomiska trovärdigheten i sig är ett steg åt höger, men social-demokrater som Leif Pagrotsky eller Pär Nuder skulle nog inte hålla med. Särskilt som partiledningen inte levererat någon ny policy på området – veckans skuggbudget var mest en upprepning av gamla förslag från Juholts och Sahlins tid.

Hela diskussionen om högersvängen lider av en brist, nämligen avsaknaden av gemensam referenspunkt. Vart vill Stefan Löfven? Svaren på den frågan blir helt olika om man tar utgångspunkt i var partiet befann sig när Juholt slutade eller om man man gör det när Sahlin tackade för sig. Samt vad man anser att de två partiledarna egentligen stod för.

Löfven är inte lika vänster som Juholt i retoriken, det är sant, men var smålänningen så vänster i praktiken? Löfven säger inte vinstförbud i välfärden, men ett sådant förslag gick heller aldrig Juholt fram med, han hotade med det, bildade opinion.

Löfven låter heller inte lika höger som Sahlin, åtminstone inte om man jämför med Sahlins avskedstal som referenspunkt. Det var också opinionsbildning, fast åt andra hållet. Och i relation till det rör sig den förra fackbasen snarare åt vänster.

Slutligen finns en märklig oklarhet i resonemanget om högersvängen. Det sägs nu i medierna att Stefan Löfven dels är tyst, dels att han går åt höger. Logiken är inte direkt glasklar. Hur kan någon som inte kommer med besked också vara en som rör sig?

Det finns en journalistisk otillfredsställelse, men den enda rimliga slutsatsen är den att det inte går att säga om Stefan Löfven går till höger eller inte. Det enda som går att säga är att han är tyst. Och att han har åtminstone ett skäl till det: det håller flyglarna i partiet lugna.

Det skulle bli en supervecka. Beskeden skulle levereras. Så gick snacket före första maj och veckans skuggbudget. Nu går det konstatera att det finns en enda nyhet – att socialdemokraternas partiledare pratade. Punkt.

Stefan Löfven utsågs i krigens tid, på Fotografiska museet i slutet av januari. Redan då utbrast Sven-Erik Österberg:

– Jag har inte varit så glad sedan jag sköt en 19-taggare 1991!

På den vägen har det fortsatt. Det är fina opinionssiffror och solsken i blick. En lättad socialdemokrati som pressar regeringen, men också en vag. Kanske är det just det som man ska ta fast på.

När politiker söker ett uppdrag brukar de rena sig, tömma sig på innehåll, akta sig för att vara konkreta. Allt för att så många som möjligt av de röstberättigade ska kunna knyta just sina drömmar och förhoppningar till ens person. Det där brukar synas före ett partiledarval – Annie Lööf, till exempel, sa inte flaska före det att hon fick centerpartiets samlade jubel på stämman – hos Stefan Löfven har det kommit efteråt. Partimedlemmar och potentiella väljare har själva fått applicera det de vill att socialdemokraterna ska stå för.

Vilket de gärna har gjort.

Varvid opinionssiffrorna har stigit. Tillbaka till 35 procent, enligt »Ekots« sammanvägning av de fem största undersökningarna.

Vi kan kalla det för tystnadens positiva spiral. Det är den andra orsaken till att stillatigande är ett rationellt strategiskt vägval. Väljarna gillar det, åtminstone under en viss tid. Och medvind hos väljare ger eftertraktad arbetsro.

Stefan Löfvens första tid i offentligheten har mest bestått av handslag med socialdemokratiska ledare runt om i Europa och en inte lika ärofylld medlarroll mellan Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu och Judiska centralrådet i Sverige.

Det tredje skälet är mer komplicerat att beskriva, men det förklarar det viktiga: att denna socialdemokratiska tystnad inte alls som många tror kommer att upphöra efter söndagens partiledardebatt.

Politik handlar, när det närmar sig val, om att välja sina strider. Vilka konflikter vill man ha med motståndaren och vilka vill man inte ha? Risken med att vara alltför högljudd är att man förlorar en del av makten över striden; man blottar svagheter som motståndaren kan utnyttja för få valet att handla om något annat än det man själv önskar.

Den nya partiledningen har två förlustval att analysera. Att döma av det som sipprar ut från tjänsterummen brottas man särskilt med en paradox från 2010 års nederlag.

Å ena sidan uppfattade väljarna partiet som för otydligt, å andra sidan var partiet alltför konkret. När Mona Sahlin gav detaljerade besked hamnade partiet i en slags regeringsställning fast man var i opposition, och regeringen kunde då slippa undan att ta ansvar. Så lyder i alla fall resonemanget i kretsen runt den nya partitoppen.

Där hör man i dessa dagar en retorisk fråga: Vilka är argumenten för att vi ska stressa fram besked? Och sen kommer ett skämt om hur dumt det var i valrörelsen 2010, när partiet hade något de kallade »Veckans budskap«, och hur allt blev spretigt och rörigt.

Paradoxen, att partiet riskerar att framstå som otydligt och för konkret samtidigt, tycks man alltså vilja lösa exakt på det sätt som man nu har börjat. Hela upplägget med den ekonomiska trovärdigheten har varit genomtänkt och systematiskt. Man väljer ett område, ett budskap, utan att bli konkret. Säger inte ett ljud om något annat. Hoppas på effekter i mätningarna.

När man pratar med socialdemokrater nära centrum säger de att det som nu uppfattas som tystnad, det ska pågå så länge man kan, alltså så länge väljarna inte blir otåliga. Överallt snackas det om att det »inte är någon stress«, att saker får ske »steg för steg« och att man måste förstå att »den nya systematiska politikutvecklingen tar sin tid«.

Det är ju inte direkt som att Anders Borg och Fredrik Reinfeldt och Per Schlingmann avslöjar vad de vill ha för konflikter i nästa val. De kritiserar socialdemokraterna för avsaknad av regeringsunderlag, men det måste nog ses i ljuset av bristen på egen ny politik. Alliansen har också sina skäl att förbli vag.

Den politiska superveckan skulle visa på alternativen – att det fanns konflikter – med landade nog mest i en tyst överenskommelse: Tysta leken börjar nu!