Strålande tider

Vägen till revolutionen är krokig. Fråga bara Johan Ehrenberg. Han har provat en hel del av stigarna dit. Han har ockuperat hus, levt som kvinna i ett halvår, startat tidningar, skrivit böcker, varit allmänt bråkig.

I skånska Hästveda, som han för länge sedan lämnade för huvudstaden, berättas det alltjämt om hur han fick stryk av ordningsmakten, om hur de »slatt han i röven med batongerna«.

Så visst är det lugnare nu.

– Kolla där, på den slöe fan. Han bygger vindsvåningar men orkar inte installera solceller.

Ett regnigt tak i Stockholm. Författaren, debattören och ägaren av de vänsterorienterade ETC-tidningarna står mellan två rader av paneler och blickar ut över potentialen. Kolla så många tak. Så mycket ren energi som kan produceras här.

Så lite förbannad blir han allt när han ser takarbetet på huset bredvid. De hade gott kunnat passa på att slänga upp lite solpaneler.

Han går ner för den knarriga stegen. I vindsutrymmet lyser han med mobilen på elmätaren. Lite mer än 6 000 kilowattimmar har de tolv plattorna producerat på två år.

Hur mycket är det?

Det beror på vad man jämför med. En genomsnittlig svensk villa gör av med ungefär 5 000 kilowattimmar i hushållsel på ett år. Så det krävs ju några plattor till för att komma upp i det. Än så länge är andelen solel i Sverige också mikroskopiskt liten.

Det har med andra ord hänt ganska lite i Sverige sedan Johan Ehrenberg 2007 började läsa på om elektricitet. Friskade upp minnet om skillnaderna mellan likström och växelström, lärde sig hur en växelriktare fungerade, började bygga solparker i Katrineholm och Hästveda.

Men det senaste året har någonting skett. Plötsligt pratar energianalytiker på de stora bankerna om egenproducerad el som ett »existentiellt hot« mot energibolagen. Om att solkraft är den överlägset snabbast växande energikällan i USA. Att det bara blir billigare och billigare.

Det handlar väldigt lite om klimat och miljö. Och väldigt mycket om en krass ekonomisk verklighet.

Det handlar om ett helt nytt elsystem som inte liknar någonting vi sett förut.

Vad är det som har hänt?

Den kom till sist, solrevolutionen. Men inte på det sätt som många hade gissat. Inte i form av en ny, revolutionerande teknologi, som plötsligt gjorde solceller mer effektiva.

De solceller som finns på taket i Stockholm, liksom på hundratusentals amerikanska, kinesiska och tyska tak, bygger i stort sett på vad den franske fysikern Alexandre-Edmond Becquerel upptäckte redan 1839: att det uppstår en elektrisk ström när två behandlade plattor – i hans fall platina eller guld – utsätts för solinstrålning.

Dagens solceller är inte heller särskilt mycket mer effektiva än de som redan 1954 gick att koppla ihop med vanliga elektriska prylar. Verkningsgraden – alltså hur stor del av effekten i det infallande ljuset som omvandlas till elektrisk effekt – uppgick till 6 procent. Världsrekordet i dag ligger strax under 50 procent, men de flesta solceller som finns på marknaden har en verkningsgrad på mellan 13 och 16 procent.

Men en grej är annorlunda.

Priset.

De solceller som gick att köpa i USA i mitten av femtiotalet kostade 1 785 dollar per watt. Omvandlat till dagens priser motsvarar det över 100 000 kronor.

Så sent som på 1990-talet kostade en watt fortfarande runt femtio kronor – alldeles för dyrt för att det skulle vara ett meningsfullt sätt att generera elektricitet på, annat än till satelliter, fartyg och andra prylar som av olika skäl inte gick att ansluta till det vanliga elnätet.   

Men så började kineserna oroa sig för dålig luft i sina storstäder. En femårsplan skrevs som gav solenergi konkurrensfördelar jämfört med framför allt kolkraft, och förmånliga lån gavs för tillverkare av solpaneler.

Det ledde till massproduktion – och priserna föll. Sedan 2009 har världsmarknadspriset för solceller gått ner med ungefär 75 procent. Bara i år är Kina på väg att installera 14 gigawatt. Det motsvarar ungefär den maximala effekten för hela den svenska vattenkraften. I USA installeras nu en gigawatt solel i månaden; så sent som 2010 handlade det om en gigawatt om året.

Solceller i Saharaöknen, Algeriet. (Foto: TT)

För solbranschen har det inte bara varit en positiv upplevelse. Tillverkare i USA och Europa har fått lägga ner på grund av bristande lönsamhet. Men för de företag som sysslar med att sätta upp solpaneler på tak har det inneburit stora möjligheter.

Som för de amerikanska företagen First Solar, Solar City och Sun Power, vars marknadsvärden exploderat.

Som för den 58-årige socialisten i Stockholm, som nu faktiskt vägrar att prata om ny teknologi när han tar sin BMW-elbil till föreläsningssalar och sprider solevangeliet.

Det räcker nu liksom. Teknologin är okej. Panelerna är tillräckligt billiga för att kalkylen ska gå ihop – oavsett om du skruvar upp dem i södra Spanien eller i Kalix. Om det är lite sämre sol sätter man bara upp några till.

Det är bara ett litet problem med solen. För lika pålitlig som den är varje morgon, lika pålitligt svekfull är den varje kväll.

Mörker. Samma problem som fiskare, bönder, gårdfarihandlare, luffare, runristare, provinsialläkare, bygdefotografer, smeder och häradsmålare begränsats av i alla tider, har lagt en hämsko även på solenergin.

I alla fall till i somras, då en raketbyggare, it-entreprenör och elbilsfantast med kvardröjande sydafrikansk accent steg upp på en scen i Los Angeles.

Det stod kanske inte skrivet i stjärnorna, men väl i generna, att Elon Musk skulle bli lite annorlunda. Hans mormor och morfar roade sig med att åka runt i världen med ett enmotorigt flygplan – till Norge, till Australien och över Afrika – och navigerade med hjälp av vanliga bilkartor. När de inte flög kunde de ta med sig Musks mamma på jakt efter en försvunnen stad i Kalahariöknen.

Sprungen ur en kringresande släkt var det väl lite av en slump att Elon växte upp just i Pretoria, under ett sjuttiotal då rasmotsättningarna ofta kokade över i apartheiderans Sydafrika.

Elon Musk kunde se det där utifrån, och han hade sina egna problem. Den vita kulturen i Sydafrika med sitt machoideal passade en ung drömmare med teknikintresse dåligt.

Han ville iväg så fort han kunde. Och redan som tolvåring gick det att se vart han var på väg. Då publicerade tidningen PC and Office Technology koden till ett spel som Musk hade byggt och som gick ut på att förstöra en utomjordisk rymdfarkost som var bestyckad med vätebomber.

Med andra ord var det ingen slump att han ett drygt decennium senare befann sig i Silicon Valley i Kalifornien – den plats där en oproportionerligt stor andel av drömmare med teknikintresse till slut hamnar.

Och han blev rik.

Många syltburkar. Elon Musk bygger inte bara elbilar och raketer. Han är även ordförande och största aktieägare i Solar City, som utvecklat ett leasingsystem för solpaneler. (Foto: TT)

Det började med Zip 2 – en tidig cityguide på internet som samarbetade med tidningar som New York Times och Chicago Tribune. Den köptes 1999 av Compaq för över 300 miljoner dollar. Pengarna som Musk fick investerade han i ett försök att utveckla betalningslösningar på nätet. Det blev X.com, som sedan gick ihop med Pay Pal, som därefter köptes av e-handelsjätten Ebay för 1,5 miljarder dollar i oktober 2002.

Musk blev ännu rikare. Och kanske var det nu som han för första gången visade världen sin sanna natur. För i stället för att luta sig tillbaka och njuta av sin förmögenhet plöjde han ner den – och lite till – i ett raketföretag.

Både idén och namnet – Space X – lät som en hybrid av pojkdröm och science fiction, men för Elon Musk handlade det om mänsklighetens överlevnad. En asteroid kan ju träffa jorden. Ett virus kan ta kål på oss. Det kan bli kärnvapenkrig. Vi kan råka skapa ett litet svart hål. Klimatfrågan kan bli en klimatkris. Eller något annat som ingen tänkt på.

Bästa sättet att säkra mänskligheten, resonerade Musk, var att kolonisera andra planeter.

Han tänkte börja med Mars.

Det höll på att sluta där. För inte ens en astronomisk it-förmögenhet räcker för att genomföra astronomiska idéer.

Raketer sprängdes, motorer fallerade, små till synes obetydliga delar i maskineriet ställde till problem. I biografin »Elon Musk« av Business Week-reportern Ashlee Vance berättas om tröstlösa månader på den lilla ögruppen Kwaj mitt i Stilla havet, där företaget lyckades komma över en uppskjutningsbas.

Dessutom hade Elon Musk köpt en liten lovande elbilstillverkare som så småningom bytte namn till Tesla.

Några år in i raketäventyret var han nästan pank. Han sålde av små innehav här och där för att skrapa ihop till några månader till.

Chansningen lyckades. Space X fick upp sin raket i rymden. Det var första gången någon som inte är en stat hade lyckats med det. Och uppskjutningarna var – i jämförelse – så billiga att han snart fick ett kontrakt av Nasa.

Så småningom började den där elbilstillverkaren också visa livskraft. Teslas modeller var visserligen dyra, men bilfantaster verkade älska dem. I ansedda tidningen Consumer Reports fick företagets Model S det högsta betyg som någonsin utdelats. Inte bara för elbilar – för alla bilar. Planer drogs upp för att inom några år sälja en billig elbil för de stora massorna.

När Elon Musk steg upp på scenen den 30 april i år var hans förmögenhet värd över 120 miljarder kronor.

Och så berättade han om sin nya idé.

Ett litet batteri.   

Jämfört med hans tidigare idéer – raketer, banktjänster på nätet, elbilar – lät det inte så revolutionerande. Och att Tesla tänkte mycket på batterier var känt sedan tidigare. För att få lönsamhet och ordentlig räckvidd i elbilar var det den viktigaste frågan att lösa. En ny, enorm fabrik med namnet Gigafactory var redan under uppbyggnad i Nevada.

Det som överraskade alla var priset. På Teslas hemsida kunde kunder nu gå in och beställa batterierna för 3 000 dollar. Analytiker hade trott att priset skulle vara minst dubbelt så högt.

Det här förändrade allt. Nyhetsbyrån Bloomberg rapporterade att Tesla tog in order för över 6 miljarder kronor redan första veckan efter presentationen.

För det var ju det här med mörkret. De miljontals människor som installerat solpaneler på sina tak var fortfarande utlämnade till elbolagen under dygnets mörka timmar. Om man kopplade in ett batteri till solcellerna blev de ännu mer lönsamma.

Elon Musk var inte omedveten om det. Hans kusiner hade drygt ett decennium tidigare startat företaget Solar City, som nu var näst största installatör av solceller i USA.

Elon Musk var både största aktieägare och styrelseordförande.

Han kunde tjäna pengar på det också.

Några som däremot inte tjänar pengar på vad som håller på att hända är de traditionella elbolagen.

Förr i tiden var det ganska enkelt att sälja energi till folk. Med kärnkraft och kolkraft tryckte man ut el i systemen dygnet runt. För att hantera toppar i efterfrågan hade man kanske några gaskraftverk som drogs i gång under de timmar då det behövdes.

Vilka energikällor det handlade om berodde på hur landet såg ut. I Sverige användes mycket vattenkraft men inte så mycket kol. I Tyskland var det tvärtom. Men i stort sett var affärsmodellen densamma. När elmarknaderna avreglerades runtom i världen bestämdes priset utifrån kostnaden för den sist producerade elektronen som strömmade ut i nätet. Det gjorde att elbolagen tjänade mest pengar under efterfrågetopparna.

Så hände en massa saker på samma gång. Nya metoder att hitta naturgas fick priset att falla. Vindkraften växte och växte. Hushållen och industrierna blev mer energieffektiva. I Tyskland behövde ett hushåll år 2013 bara betala en dryg femtedel av vad de hade betalat i premier under dygnets dyraste timmar, jämfört med fem år tidigare. I Sverige tog Vattenfall i augusti tjugo öre för en kilowattimme i Kiruna. För fem år sedan drog man in nästan 50 öre.

Trots sjunkande elpriser och stagnerad efterfrågan fördubblade de stora elbolagen i Europa sina investeringskostnader efter finanskrisen 2008. Kapacitetsökningen uppgick till 100 gigawatt på ett decennium fram till 2014. Till största delen handlade det om fossilberoende kraftverk; förhoppningar fanns om att ny teknik för koldioxidlagring skulle skapa en ny vår för kraftverken.

Det gick som det gick. Vattenfalls turer med Nuon blev rikskända. Tyska RWE, franska EDF, italienska Enel – alla tvingades de till nedskrivningar på tiotals miljarder euro.

Och nu väntar nya problem. Den här gången från en kombination av massproduktion och entreprenörskap.

För det är bara att räkna. En villaägare som sätter upp solpaneler på sitt tak kan – oberoende av stödpengar – räkna hem en avkastning som slår de flesta andra sparformer.

Många menar nu att energibranschen står inför en lika revolutionerande förändring som när persondatorn kom i början på 1980-talet och nästan utplånade de stora dataföretagen. Storskalig elproduktion konkurreras ut av en mindre, decentraliserad produktionsmodell. Värderingsinstitutet Moody’s har i en analys konstaterat att de europeiska kraftföretagen måste »anpassa sig till det nya paradigmet om de inte ska bli utraderade«.

»Kundens ökade inflytande över sin egen elproduktion leder till förändringar i det traditionella energilandskapet«, skrev Vattenfall profetiskt i sin årsredovisning 2013. »Elen strömmar inte längre enbart från storskaliga kraftverk, genom elnätet fram till kunden, utan alltmer även från småskaliga kraftverk där elen matas in i lokala och regionala nät. Fler kunder blir så kallade prosumers (kunder som både är producenter och konsumenter) och utbytet av information och el mellan det traditionella elbolaget och kunder blir således dubbelriktat.«

Om det gamla elsystemet funkade som tv – med några få sändare och miljontals mottagare – börjar det nya elsystemet bli alltmer likt internet.

Förvirringen inom energibolagen är stor. Vad ska de syssla med?

Men kanske har de hittat ett sätt att stoppa utvecklingen. Med god hjälp av socialdemokraterna och miljöpartiet.

Solen sken när statsministern, miljöministern, biståndsministern och energiministern för två veckor sedan stod mellan solpanelerna på ett tak i Frihamnen i Stockholm. Som vanligt för en regering vid den här tiden på året var det dags att skyffla ut valda delar ur budgeten. Höjt solcellsstöd, lite pengar till smarta elnät, pengar till energilagring, och så vidare.

Ändå var det svårt att hitta någon i solelsbranschen som blev glad. Sedan i våras hade de klagat på en liten detalj i regeringens förslag. Och ännu hade de inte fått några besked.

Ingen hit. I september presenterade regeringen ett paket för att stödja klimatvänlig energi, men en ny skatt kan förstöra för solcellsbranchen. (Foto: Fredrik Sandberg/TT)

Detaljen handlade om en gräns på 255 kilowatt. Enligt den nya regeringens förslag skulle alla som ägde solanläggningar med en sammanlagd effekt över den gränsen plötsligt tvingas betala skatt.

För villaägare spelar det ingen roll – det krävs ungefär 1 800 kvadratmeter för att komma upp i den effekten. Men om branschen ska ta fart ordentligt i Sverige är det inte bara villatak som krävs. Skolor, sjukhus, köplador, idrottsanläggningar och andra större fastigheter är egentligen bättre lämpade, inte minst eftersom elförbrukningen inne i de byggnaderna ofta är som störst mitt på dagen. Om de nya reglerna blir verklighet skulle fastighetsägare också behöva dela upp sig i flera juridiska personer för att inte komma upp i en för hög sammanlagd effekt om man sätter upp solceller på flera olika tak.

Missnöjet syns i reaktionerna och remissvaren. HSB, Familjebostäder, solcellsföretagen – alla har de uppmanat regeringen att ändra regeln.

Men elbolagen applåderar. Eon har exempelvis hävdat att skattebefrielser stör »effektiviteten i elcertifikatssystemet«.

Knäckfrågan är om sparad energi verkligen ska räknas som producerad energi. En person som installerar bergvärme hemma slipper till exempel betala energiskatt. Å andra sidan är ju tanken att den nya elen ska få strömma ut i nätet när den inte används.

Inom solelsbranschen muttras det om att de större energibolagen lobbat fram lagändringen.

– Energilobbyn har lurat regeringen. Det här är det dummaste förslag som nånsin lagts. Det kommer att stoppa solel i Sverige, säger Johan Ehrenberg.

Bråket påminner en hel del om vad som hänt i USA. I våras rapporterade Washington Post om den lobbyoffensiv som amerikanska elbolag sjösatt för att hantera solcellsrevolutionen. De har försökt få delstatsförsamlingar att rösta igenom allt från avgiftshöjningar till särskilda månatliga »tillägg« för de kunder som också producerar egen el.

Argumenten har gått ut på att de hushåll vars elförbrukning minskar åker snålskjuts på alla andra kunder.

Försöken har inte varit så framgångsrika. Det beror på att endast hemsolssektorn i USA nu sysselsätter över 174 000 människor – och blivit en egen politisk kraft. 

Att en socialistisk tidningsmakare just nu är störst på den svenska marknaden för hemgjord solel är väl en fingervisning om att den ännu inte nått sin fulla mognad.

Och att den ännu inte blivit en politisk kraft.

I längden kanske det ändå inte spelar någon roll vilka lagar som skrivs. Och hur de skrivs. I alla fall om kostnadskurvan för solenergi fortsätter att peka neråt. I början av året kom Deutsche Bank med en uträkning som visade att kostnaden för att skapa solel troligen kommer att minska med ytterligare 40 procent på tre eller fyra års sikt. Om det sker blir sol billigare än kol i flera länder.

Egenproducerad el och batterier – det låter som en helt ny värld. Men idén är inte så ny som man kan tro.

Den person som startade alltihop en gång – den amerikanske uppfinnaren Thomas Edison – drömde själv om energigenererande hus. Han byggde 1912 ett koncepthem med lyxinredning som tvättmaskiner, spisar, glödlampor och luftkonditionering. Det drevs av en generator med batterier i källaren, och tanken var att bygga ett litet vindkraftverk i anslutning till det.

Det var ju en mardröm för energibolagen redan då. Och Edison lyckades inte. Någon vindmölla byggdes aldrig, och huset kopplades till sist ihop med elnätet. Men drömmen levde vidare. Och kort före sin död, år 1931, berättade han för sina vänner Henry Ford och Harvey Firestone vad man borde investera i.

– Jag skulle sätta mina pengar på solen. Vilken källa till energi! Jag hoppas att vi inte behöver vänta tills oljan eller gasen tar slut.

Fakta | Passar solen in?

Hur mycket kan den förnybara elen byggas ut i Sverige? Det har en mängd forskare bråkat i ett par år.

En viktig förutsättning för en utbyggnad av sol och vind är att det finns reglerkraft i elsystemet, som kan generera el även när det är molnigt eller vindstilla. Vattenkraften funkar lite som ett batteri: när vindkraften går för fullt kan man spara vatten i magasin, som kan användas vid ett senare tillfälle.

Men finns det en gräns? Det menade Kungliga Vetenskapsakademiens energiutskott, som i en debattartikel 2012 med titeln »Meningslös satsning på vindkraft« skrev att vindkraften bara kunde byggas ut till 10 Twh per år innan systemet brakade ihop.

Uträkningen fick kritik från professorer och forskare på både Chalmers och KTH – men citerades flitigt i debatten, bland annat av flera riksdagsledamöter.

Vad det handlar om är balansen i systemet. För även om sol och vind kan producera mycket el utslaget på ett år, är det viktigaste att det finns tillräcklig effekt vid varje given tidpunkt.

Tre år efter utspelet verkar det som att farhågorna var överdrivna. Förra året producerade vindkraften 11,5 Twh, och har fortsatt att byggas ut kraftigt sedan dess.  En ny rapport från KTH visar att det är tekniskt möjligt att integrera 60 TWh vind- och solkraft i Sverige, vilket motsvarar cirka 40 procent av den svenska elproduktionen.