Striden om oberoendet

Det var en dyster morgon att komma till tv-huset på Gärdet och omedelbart mötas av tidningen med rubriken på omslaget: »SVT – Sveriges sämst skötta företag«.

I skiftet från 80- till 90-tal gjorde Veckans Affärer en granskning av Sveriges Television med samma utgångspunkt som man använde för vilket företag som helst. Granskningen visade på dålig kostnadskontroll, osäkerhet om inriktningen och otydlig ägarbild.

Den senare bestod i att staten ihop med »folkrörelser, näringslivet och dagspressen« var ägare, en diffus gruppering med oklar roll som ägare och som sällan drog åt samma håll.

Fast »folket i stugorna« fortsatte titta och en stor del av dem betalade till och med licensen. Pengarna flöt in, även om de sällan ville räcka till allt.

1994 överfördes i stället ägandet av de tre public servicebolagen SVT, SR och UR till en stiftelse. Och problemen upphörde? Nej, knappast. Stiftelseformen skulle garantera oberoende, det var inte statlig television eller radio. Men staten tillsatte styrelserna, och den övergripande förvaltningsstiftelsen som skulle se till att bolagen skötte sig.

Den som i dag klickar sig fram på Sveriges Televisions sajt kan komma fram till sidan där ägarförhållandena beskrivs. Med ett språk som ur en barnbok:

»SVT ägs av en stiftelse. Det ger SVT en mycket självständig ställning. Företaget ägs varken av staten eller kommersiella intressen. På så vis blir SVT vad vi brukar kalla ›fri television‹.«

Redan årsskiftet 1987-88 fick SVT konkurrens från en svenskspråkig kanal när TV3 började sända från Storbritannien med reklam. Några år senare, den 15 september 1990, premiärsände TV4 i kabelnäten och ett år senare i det marksända nätet.

Dagen efter premiären var inte Expressen nådig: »LÄGG Ner TV4« stod det på löpsedeln. När TV4 trots Expressens uppmaning blev kvar, och snodde tittare, programledare (och ibland programidéer) i rask takt från SVT-huset blev Fyran den tydliga konkurrenten till SVT.

SVT lockades att ge sig in i tittarkriget med publikdragande program på bästa tittartid. En lördagskväll i september 1997 hade »Expedition Robinson« premiär. Sexton äventyrshågade deltagare skickades till ön Babi Tengah i Malaysia för att tävla mot varandra och hotas av att bli utröstade i ö-råd. Robinson skapade en enorm debatt – var detta verkligen public service? Och när den först utröstade begick självmord krävde krönikörer att serien skulle stoppas och den beskrevs som »förnedrings-tv«. SVT:s vd Sam Nilsson satt själv med i redigeringen när de kommande avsnitt skulle klippas.

Många Robinsonsäsonger senare (programmet togs över av TV3 och senare TV4) är det inte konkurrensen med de kommersiella kanalerna som är problemet, utan den från HBO, Netflix, Youtube och alla medieformat som i dag finns i digitala kanaler.

De tre public servicebolagen – Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) och Utbildningsradion (UR) – vill också vara närvarande (och växa) på de digitala kanalerna. Samtidigt ska de göra samma sak som de gör i dag – alltså sända tablålagda program som skickas ut i sändarmaster, kabelnät och via satellit.

Och visserligen betalar 3,5 miljoner sin licens till Radiotjänst i Kiruna. Det ger de tre bolagen strax över åtta miljarder i intäkter. Men det finns 4 536 000 hushåll så en miljon skolkar från betalningar. Plus företag, hotell och andra som också är skyldiga att betala tv-licensen, som i år ligger på 2 400 kronor.

Redan public serviceutredningen som kom 2005 föreslog att licensen skulle ersättas med en medieavgift, ungefär på samma sätt som vi betalar en begravningsavgift. Men politikerna var inte beredda att ta steget då.

I slutet av 2016 tillsatte regeringen en ny utredning för att »föreslå ett långsiktigt hållbart och solidariskt finansierings­system för radio och tv i allmänhetens tjänst«.

Alla åtta riksdagspartierna har deltagit i utredningen och de har osannolikt nog enats om ett grundförslag: en public service-avgift för alla skattskyldiga över 18 år, med en avgift som är inkomstrelaterad upp till 2019).

Eftersom alla åtta riksdagspartier står bakom ska det inte vara något problem att få igenom beslutet. Men utredningen är inte klar, i nästa steg ska den lägga förslag på hur public service oberoende ska garanteras med den nya finansieringen. Det är då det börjar bli knepigt.

För när förslaget om ny finansiering kom i oktober 2017 var SVT och UR för, med mindre invändningar. Men SR helt avvisande.

Genom att förändra en av de avgörande byggstenarna som under decennier skyddat public service oberoende ställs den svenska modellen inför stora utmaningar, skrev SR i sitt remissvar.

Man pekade rent av på en kortsiktig risk och hävdade att »med den parlamentariska osäkerhet som råder är det inte självklart att ingångna överenskommelser verkligen kommer att gälla efter nästa val«.

Kanske hade de i åtanke vad en av de folkvalda sagt just till SR om den nya finansieringen:

– Det som är väldigt fint med ett skattefinansierat system, det är att man styr genom anslagen. Man belönar ett bra beteende och man straffar ett dåligt, sa Jonas Åkerlund, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, till Ekot den 9 januari i år.

Enligt sändningstillståndet ska SVT:s verksamhet »präglas av oberoende och stark integritet och bedrivas självständigt i förhållande till såväl staten som olika ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället«.

Public servicekommittén har nu till slutet av juni på sig att presentera ett förslag på hur detta oberoende ska garanteras. Att public servicebolagen får längre tillståndsperioder, att ledamöterna i styrelserna inte ska vara politiker, och inga årliga beslut om budgetramar är några förslag de är inne på.

Fast nu finns ingen politisk enighet längre.

– Den första delen, med en skattefinan­s­iering av public service, hade vi Sverige­demokrater inga problem med. Det har vi drivit länge. Men i andra delen, hur public service ska sköta sitt arbete, har det blivit allt viktigare att det sköts opartiskt och sakligt. Inte minst för att vi kommer att finansiera public service via skattesedeln. Där har de tre blocken olika infallsvinklar, säger Angelika Bengtsson, SD-representant i kommittén.

– Mina väljare är mest kritiska till public service. Vi tycker man har vinklat reportage och ifrågasatt vår partiledare. Vi menar att det behövs en granskningsfunktion både före och efter att något sänts. Och att granskningen ska se till att det görs opartiskt, säger hon.

I dag kan Granskningsnämnden i efterhand ta ställning till om ett program bryter mot sändningstillståndet eller inte.

– Men problemet är att det bara är kopplat till sändningstillståndet, inte fakta som presenteras i programmet. Därför vill vi ha ett vetenskapsråd som kan göra granskningen, säger Angelika Bengtsson.

– Ta när »SVT Opinion Live« sände från Staffanstorp. Då lyfte de fram hur eländigt det såg ut hemma hos en flyktingfamilj som var placerade i en bostad i kommunen. Men det visade sig inte vara Staffanstorp som placerat familjen där utan en annan kommun. Sådant ska inte kunna ske. Public service ska inte vinkla och ljuga folk i ansiktet, fortsätter hon.

Olof Lavesson (M), ordförande i kulturutskottet, är också ledamot i public ser­vice­kommittén.

– Inför ett sändningstillstånd kan vi ha den politiska diskussionen, men under perioden för tillståndet ska politikerna hålla fingrarna så långt borta som möjligt. Men vad som ska sändas ska bestämmas oberoende av politikerna. Om SVT ska sända bred underhållning eller sportevenemang ska inte politiker reglera, säger han.

Det finns full politisk enighet om att släppa licensen och i stället införa en medieavgift.

– Med det nya systemet kommer inte avgörandena om public service närmare riksdagen än tidigare. Avgiften ligger utanför statsbudgeten, säger Olof Lavesson.

Men ändrar man i ett system någonstans brukar det leda till att också annat påverkas. Den oron finns i alla fall hos Sveriges Radio.

»I flera europeiska länder har nya regeringar tagit ett fast grepp om public servicebolagen och gjort om deras uppdrag och minskat deras oberoende«, skriver SR i sitt remissvar.

Och man tänker naturligtvis på länder som Ungern eller Polen, där i Polens fall den djupt konservativa regeringen ganska omgående avsatte det nationella tv-bolagets chef – eller? Nej, man behöver inte gå längre än till Danmark. Där är utgångspunkten densamma som i Sverige: ett licenssystem ska ersättas. Men förslaget är en ren medieskatt, en lösning som redan finns i Finland. Inför beslutet ville Dansk Folkeparti – som är utanför regeringen men ofta gör uppgörelser med den – sänka anslaget till Danmarks Radio (DR), som sänder både radio och tv, med 25 procent.

Borgerliga regeringen ville bara sänka med 12,5 procent. Nu blev kompromissen en sänkning med 20 procent.

– DR ska i framtiden vara ett »smalt fyrtorn«, skriver kulturministern Mette Bock (Liberal Alliance) i Jyllands-Posten. Hon skriver också att DR är en »mastodont som konkurrerar på så privilegierade villkor att det är svårt för privata medier att säkra de nödvändiga intäkterna«.

Största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, är med på att införa en medieskatt. Det vill också spara på DR, men har inte sagt hur mycket. Däremot säger man att DR måste reformeras så att de fokuserar på »de viktiga public serviceuppgifterna«.

I oktober 2006 satte sig Cecilia Stegö Chilò på departementschefens stol på kulturdepartementet. Hon blev inte kvar länge, närmare bestämt bara tio dagar. När det avslöjades att hon inte anmält tv-innehav och hon polisanmäldes för det, valde hon att avgå.

Hade hon blivit kvar hade en reformering av public service hamnat högt på hennes dagordning. Redan då var det hög tid, enligt henne. Då – 2006 – pratade hon om tio förlorade år, nu – 2018 – om över tjugo förlorade år.

– Finansieringsmodellen för public service höll på att kollapsa och allt fler, inte minst unga, vände public service ryggen. Frågor kring uppdraget, omfattning och inriktning blev högst relevanta, säger Cecilia Stegö Chilò.

Behoven att reformera stod dock i skarp kontrast till den politiska aktiviteten på området.

– Det var uppenbart att politiken – från höger till vänster – gick i public service-bolagens ledband. Kunskapsnivån var låg, få vågade ifrågasätta, än mindre föreslå genomgripande reformer, säger hon.

– Det går att rada upp statliga utredningar på medieområdet, men de har alltid slutat med att det mesta förblivit ungefär som det varit. Det är precis vad public service-bolagen har velat. De vill bli lämnade ifred med en stor påse pengar. Sammantaget förklarar det här varför det inte har funnit något förändringstryck i public service­världen.

Men det ligger en enorm fara i att bromsa utveckling, menar hon, med mångårig erfarenhet av styrelsearbete och bolagsstyrning, eftersom politiken inte hittar rätt i den komplicerade frågan om ägarstyrning.

– Public servicebolagen blandar gärna ihop ägarstyrning med redaktionell styrning för att skapa en bild av att den oberoende journalistiken är hotad. Det är intellektuellt ohederligt. Ingen har någonsin föreslagit att public servicejournalistiken ska vara något annat än fri och obunden.

– Men verksamheten finansieras av medborgarna och de har naturligtvis rätt att styra omfattningen och inriktningen på verksamheten genom sina demokratiskt valda ombud. Det uppdraget har politiken abdikerat ifrån.

– Personligen är jag en varm vän av public service. Jag ser den som en viktig del av vår demokratiska infrastruktur. Det stör mig att fler inte ser att det verkliga hotet kommer från medieetablissemanget, från de fina människorna som rutinmässigt kramar public service i stället för att tänka på bättre modeller och ställa krav.

I SVT:s egen public serviceredovisning för 2017 anges andelen som har stort eller mycket stort förtroende för SVT till 68 procent. År 2014 låg motsvarande andel på 83 procent.

– Det är en smygande utveckling mot lägre kvalitet och tilltro. Så ser nästan alltid förfall ut, säger Cecilia Stegö Chilò och återkommer till ägarstyrningen och pekar mot Storbritannien och Tony Blair.

– Under Tony Blairs tid som premiärminister gjorde man om styrningen av BBC. Man ökade transparensen kring tillsättandet av styrelseledamöter och höjde kraven på kompetens. Inom ramen för vad som kallades BBC Trust gjordes både verksamhetsledningen och styrelsen ansvariga för efterlevnaden av avtalen med staten, kvalitetsutvecklingen och relationen till publiken. Det vore ett bra första steg i Sverige.

Det är Cecilia Stegö Chilò som har myntat uttrycket »Ett smalare men vassare public service« och menar att tekniken gör det möjligt att låta människor bestämma vad de vill ha.

– I dagens medievärld finns det inga skäl till att tvinga människor till att betala för en viss mediekonsumtion. Det skulle exempelvis kunna gå att göra om sport och nöje inom SVT till betalkanaler.

– Det skulle möjliggöra en verklig satsning på kärnuppdraget – nyheter, samhällsdebatt och kultur, sådant som de kommersiella kanalerna inte gör.

Och på SVT har vi kunnat se program som: »Sveriges fetaste hundar«, »Ung och bortskämd«, »I dag om ett år«, »Duellen«, »Sveriges städmästare«, »Gift vid första ögonkastet«, »Auktionssommar«, »Bäst i test« och »Tro, hopp och kärlek« där Mark Levengood parat ihop präster med varandra.

För att bara nämna några.

Det är nog som en tidigare public servicechef brukade säga för att komma ur en diskussion: Den som har tv får se.

Frågan är bara vad vi får se.