Svenska kyrkan talar i tungor

Bandet spelar country och publiken stämmer in i »Immanuel, Gud med oss«. Kyrkbänkarna är fullsatta, mer än så – barn, pappor, tanter och ungdomar får inte ens plats att sitta. I mittgången dansar kvinnor iklädda färgstarka klänningar med matchande flaggor fram och sveper flaggorna ut över huvudena på publiken. Det är fredag kväll och Oasrörelsen, en karismatisk väckelserörelse som verkar inom Svenska kyrkan, håller gudstjänst i Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm.

För traditionalisten är den karismatiska väckelsen, med tungotal, helande och lovsång, ett ovant inslag i Svenska kyrkan. Men anhängarna menar att det är nödvändigt. Från det att kyrkan skiljdes från staten år 2000 fram till år 2006 tappade kyrkan närmare en halv miljon medlemmar, och medlemsantalet sjönk till 75 procent av folkmängden.

– Hur utvecklar vi församlingar inom Svenska kyrkan och finner vägar så att människor känner sig hemma? Man kan inte, som jag ser det, bygga på en liten grupp som har stannat kvar i gammalt statskyrkotänkande, säger Leif Nordlander, ordförande i Oasrörelsen och präst i Lysekil.

Den gamla enhetskyrkan har luckrats upp genom olika strömningar sedan lång tid tillbaka. Vissa bibeltrogna vill bedriva en mer traditionell kristendom. Andra vill värna folkkyrkotanken och hålla en lägre religiös profil för att inte utesluta människor, eller förnya kyrkan utifrån ett feministiskt perspektiv. Ytterligare andra, som Oasrörelsen, är del av en internationell karismatisk väckelse.

I Katarina kyrka fortsätter gudstjänsten med att bössan går runt efter att prästerna uppmuntrat besökarna att bidra och ett citat om givmildhet projicerats på de stora bildskärmarna som finns uppsatta i kyrkan. Deltagarna bjuds fram till altaret för att be och ljudnivån stiger. Den pensionerade pingstpastorn Stanley Sjöberg som predikat under gudstjänsten börjar gråta, människor sträcker händerna mot skyn.

Spridda utrop hörs och en hängiven besökare lägger sig med armarna utsträckta, likt ett kors, på golvet framför altaret.

Gudstjänsten är ett exempel på att förnyelse inte är synonymt med modernitet. Att försöka överbrygga samfundsgränserna innebär knepiga kompromisser för Oasrörelsen. En öm punkt är rörelsens motstånd mot prästvigda kvinnor. I Borås, där Oasrörelsen ska ha sin sommarkonferens i år, gjordes en anmälan till arbetsmiljökommittén efter att många i församlingen, inte minst de prästvigda kvinnorna, reagerat.

– Den karismatiska rörelsen är en kraftig nationell rörelse som behövs inom kyrkan. Men man går åt helt fel håll när man inte delar den svenska kyrkans ämbetssyn och är emot kvinnliga präster, säger Anders Ljungström, kyrkoherde i Borås.

Och ärkebiskopens högra hand, kaplan Ann-Cathrin Jarl, menar att Oasrörelsen snarare exkluderar än inkluderar troende.

– Min bedömning är att folk utestängs. Oasrörelsen har inget rikskyrkligt uppdrag, och vi skulle heller inte använda dem på nationell nivå, då de inte står på samma sida som oss i viktiga frågor som prästvigda kvinnor och homosexuellas rättigheter.

Läs mer om: Gud på internet, gud i folkhemmet, gud på universitetet.