Sverige i bakvattnet

Svenskarna är väldigt stolta över sitt dricksvatten. Att kunna ta sig ett glas direkt från kranen känns som en självklarhet. Sverige har historiskt varit väldigt gynnat när det gäller vattenförhållanden, men föreställningen att vi har världens bästa vatten har inneburit att underhållet av vattenverk och ledningar har blivit eftersatt.

Eftersom problemen inte varit akuta har investeringar inte setts som nödvändiga. Systemen är inte anpassade för klimatförändringar och ledningsnäten är föråldrade.

Även om vattensmittan i Östersund beräknas vara ett av de tre största utbrotten de senaste 35 åren är det ingen ovanlig händelse. Var femte dag utfärdar någon kommun rekommendationer om att koka vattnet, och ungefär fyra gånger per år inträffar ett utbrott av smitta. Antalet vattenburna smittoutbrott ligger i nivå med resten av Europa.

En tydlig indikation på investerings­nivån är priset på vatten. Sveriges VA-taxa – som är bland de lägsta i Europa – har i princip legat oförändrad de senaste tio åren, om man bortser från vissa kommuner som höjde i år. I Finland har till exempel jämförelsepriset på vatten ökat med 34 procent mellan 2007 och 2009. För att kunna utveckla systemen, upprätta ett gott skydd för vattentäkterna och planera för framtiden anser många att vattentaxan behöver höjas.

Enligt VA-tidskriften Cirkulation håller branschorganisationen Svenskt Vatten på att utreda vilka konsekvenser vattensektorns olika utmaningar och klimatanpassningen får för priserna. Enligt dem kan det komma att handla om höjningar på runt 60–100 procent fram till 2035 och 130–170 procent fram till 2060. Enligt Erika Lind, nationell dricksvattensamordnare vid Livsmedelsverket, finns det ytterligare en aspekt:

– Vattnet är alldeles för billigt, det gör det till en ickefråga. Skulle det kosta mer skulle vi värdera det högre, säger hon.

Andra länder i Europa har kommit mycket längre i sin utveckling. I Nederländerna ligger man i framkant eftersom landet länge haft problem med höjda vattennivåer. I Danmark har arbetet med att klimatanpassa systemen påbörjats.

– Det skiljer sig från vattensystem till vattensystem och man måste utgå från lokala förhållanden. Nederländernas problem ser inte ut som våra. Vi måste skaffa oss kunskap om vårt vatten om vi ska behålla vår kvalitet, säger Mats Bergmark som är projektledare för Klimat­anpassa Sundsvall och utvecklingschef på Mittsverigevatten.

Han var ansvarig utredare av vattenförsörjningen vid Klimat- och sårbarhetsutredningen som gav sitt slutbetänkande till regeringen 2007. I en enkät visade det sig att vid 86 procent av vattentäkterna bedömde kommunerna att det fanns en mycket eller ganska stor risk för föroreningar vid översvämning eller skyfall. De undersökta vattentäkterna försörjer 5,5 miljoner av Sveriges befolkning med vatten, främst tätorter.

När det gäller enskild vattenförsörjning som 1,2 miljoner svenskar har är problemen ännu större. En studie gjord av Socialstyrelsen och Sveriges geologiska undersökning från 2007 visade att endast 20 procent av de undersökta brunnarna hade tjänligt vatten för konsumtion.

– Det finns inte tvingande verktyg i lagstiftningen för enskilda brunnar. Inga absoluta krav på provtagning finns, utan mycket ansvar åläggs den enskilde. På detta område är det tydligt stora brister vad gäller vattenkvalitet redan i dag, säger Erika Lind.

De flesta vattenburna smittoutbrotten i Sverige sker i mindre grundvattentäkter, eftersom de inte har lika hög säkerhet mot mikrobiologiska föroreningar som de större vattenverken. Vilka mikroorganismer som ligger bakom de senaste 35 årens utbrott i Sverige är till 70 procent okänt, men enligt Torbjörn Lindberg, statsinspektör vid tillsyns­avdelningen på Livsmedelsverket, beror troligen de flesta av de okända utbrotten på kräksjukevirus.

I Östersunds fall är det dock en parasit – Cryptosporidium, ett så kallat urdjur eller protozo – som befaras ha smittat upp mot 10 000 människor. Smittöverföringen kan ha skett på två sätt: antingen genom att avloppsvatten har påverkat dricksvattnet eller gödsel från djur, framför allt nötkreatur, har kommit in i de kommunala vattenledningarna. Miljöåklagaren har inlett en förundersökning angående miljöbrott.

Dricksvattenburen parasitsmitta är relativt ovanligt och har bara hänt en gång tidigare i Sverige. Det mest kända utbrottet internationellt inträffade i Milwaukee i USA år 1993. Då blev 400 000 personer sjuka, varav 4 400 lades in på sjukhus och 100 avled. Smittspridningen hade då skett via det kommunala vattnet.

Men den mikrobiologiska hotbilden håller på att förändras. Forskarna räknar med att antalet parasitangrepp kommer att öka och vattenburen smitta pekas ut av regeringens klimatutredning som ett av de stora problemen framöver. Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, är just parasiten Cryptosporidium det bästa exemplet på ett »nytt« hot. Problemet med parasiter är att de har lång överlevnad, hög tålighet mot desinfektionsmedel – speciellt klor som används i de svenska vattenverken – samt en låg infektionsdos. Det behövs bara en cell för att smitta en människa.

En anledning till den ökade spridningen av både virus och parasiter är ökat resande och import av varor. Människor och varor för helt enkelt med sig mikroorganismerna. En annan är klimatförändringarna. De innebär framför allt höjda vattentemperaturer och ökad risk för extrem nederbörd, skyfall eller översvämningar som bidrar till att gifter, föroreningar och mikroorganismer sprider sig. När de svenska vattenverken konstruerades ansågs bakterier vara den största risken, vilket innebär att skyddet mot parasiter och virus är eftersatt.

Erika Lind samordnar det nya nationella nätverket för dricksvatten som startades tidigare i år, med syfte att lyfta fram de problem som dricksvattenförsörjningen står inför.

– En av våra största risker är att vi har tagit vattnet för givet. Om vi inte tar tag i det här kommer vi att få extrema problem i framtiden, säger Erika Lind.