Taskig tajming

Det fanns en gång en tid då folkpartiet fick elva procent i ett val och tog på sig att regera landet. Det var sjuttiotal, tiden efter regeringskris och folkpartiet klev fram när ingen annan ville eller vågade.

Dåtidens partiledare Ola Ullsten skrev om det där i sin självbiografi i höstas.

Han hade ett klart budskap till sitt parti så här nästan fyrtio år senare. Folkpartiet borde bryta blockpolitiken. De borde överväga, tyckte den förre statsministern, samarbete med socialdemokraterna.

Den idén får ledande partiföreträdare att vråla rakt ut. I Almedalen står folkpartiet troget tillsammans med resten av allianspartierna och pratar om hur kostsam socialdemokraternas politik är, för ekonomin och för samhället.

Men det pågår saker vid sidan av. Samtidigt som Sveriges liberala elit diskuterar vad som ska hända efter alliansen krattas det för nästa partiledare. Under en valsommar när det blåser jämställdhetsvindar sitter folkpartiet fast med Jan Björklund. Tidigare i år slog Birgitta Ohlsson sin chef i provvalet i Stockholm. Och både bland röda, gröna och rosa tänker man sig att partiet under henne ska vara bra både för feminismen och för samarbetsklimatet. Men vänstermänniskorna glömmer som ofta bort att man både kan vara höger och tycka att jämställdhet och mänskliga rättigheter är viktigt. Det är allt annat än säkert att Birgitta Ohlsson vill bli garanten för en vänsterregering.