Tid är makt

En morgon 1907 när engelsmannen William Willett var ute och red slogs han av att alla gardiner var fördragna trots att morgonsolen sken. Då föddes idén att införa sommartid för att kunna utnyttja dygnets soltimmar bättre. Vissa menade att han ville kunna spela golf längre om dagarna. Willett fick i alla fall med sig den unge Winston Churchill, och 17 maj 1916 ställdes klockorna i Storbritannien fram en timme. Då hade Tyskland redan ställt om tiden, och idén lär tidigare även ha drivits av bland andra amerikanske politikern och vetenskapsmannen Benjamin Franklin.

I Sverige gjorde man ett försök att införa sommartiden redan 1916, men bönderna protesterade så kraftigt att man gav upp. Inte förrän 1980 blev idén verklighet. Från och med 1996 sker omställningen i hela EU gemensamt den sista söndagen i mars för att förenkla transporter och kommunikationer på den inre marknaden. Däre­mot skiljer det sig mycket hur man har valt att göra i resten av världen.

Island skippar som enda europeiska land helt tidsomställning mellan sommar- och vintertid, liksom de flesta länder i Asien och Afrika. Vissa länder på det södra halvklotet använder dock sommartid på det motsatta halvåret vilket kan göra det komplicerat att räkna ut tidsskillnaden. I USA och Kanada benämns den som »Daylight Saving Time« men gäller för andra datum än i EU.

I före detta Sovjetstater och i Mellan­östern är sommartid vanligt men till exempel Israel och Palestina har olika datum för tidsomställningen – trots att de är fysiskt integrerade med varandra.

Ryssland använder sig av sommartid under samma period som EU, men i världens mest vidsträckta land har det ställt till med en hel del problem. Där finns nämligen elva tidszoner och för företag som täcker hela landet blir det en hel del administrativa problem. Tydligast märks det när det ryska folket röstar. Man börjar i fjärran östern, innan Moskvaborna ens har stigit upp för dagen. President Dmitrj Medvedev föreslog i sitt tal till nationen förra året att minska antalet tidszoner till ett mer hanterligt antal. Två regioner har redan ansökt om att få byta tid för att komma närmare Moskva.

Det finns en liten klubb av nationer som vill ställa sig helt utanför den globala tidsordningen Greenwich Mean Time (GMT) som är uppdelad i 24 meridianer – motsvarande 24 heltimmar. Där ingår bland andra Indien, Iran, Afghanistan och Sri Lanka som ingår i så kallade »brutna tidszoner« med tidsförskjutningar på mindre än en timme. Chathamöarna som tillhör Nya Zeeland och Nepal har 45 minuters osynk.

Ett land som på senare tid anslutit sig till den klubben mot strömmen är Venezuela. Den kontroversiella presidenten Hugo Chávez irriterade sig på att alla förhöll sig till ett tidssystem som enligt honom hade »dikterats av det imperialistiska USA« och bestämde helt enkelt att landets klockor skulle dras tillbaka en halvtimme. Den största anledningen till tidsförskjutningen enligt Chávez var dock att Venezuelas skolbarn skulle få vakna när det var ljust i stället för före gryningen.

Tidsomställningen aviserades med kort varsel vilket ställde till det för myndigheter och datasystem, och när Chávez skulle instruera medborgarna i en tv-sändning gjorde han misstaget att ställa fram klockan, i stället för bak. Trots det genomfördes reformen och Venezuela har sedan 2007 en alldeles egen tidszon med fyra och en halv timme efter GMT som inte delas av något annat land.

Och kanske var Chávez inte helt fel ute i sin tolkning av betydelsen av tiden. David Rooney, med den svåröversättliga titeln »curator of timekeeping« på det kungliga observatoriet i London, säger till BBC att tid och politik är tätt sammanflätade: »Tiden som visas på din nations klockor är ett sätt att säga var makten ligger.« Där är även Kina ett konkret exempel.

Trots att landets areal motsvarar fyra till fem tidzoner går man endast efter Beijingtid. Det innebär att kineser i östra Kina får en tidig gryning, medan solen inte syns förrän på förmiddagen vid den nordvästra gränsen. Mao Zedong minskade ner tidszonerna till en enda 1949, vilket resulterade i att Kina blev det största landet att bara använda sig av en zon. Trots det finns vissa tidsanarkister även här. I den nordvästra provinsen Xinjiang använder många affärer och mindre arbetsplatser en inofficiell tid som ligger två timmar efter Beijing, medan myndigheter och skolor går efter den officiella.

En anledning till Beijingmotståndet är att provinsen till ungefär hälften befolkas av den östturkiska folkgruppen uigurerna som anser sig vara ockuperade av han­kineserna. De har gjort flera uppror som brutalt slagits ner av den kinesiska regimen, som ändå inte har lyckats häva den inofficiella tideräkningen.

Oavsett om tiden är »normal« eller inte regleras den helt enkelt av samarbeten, handelsintressen och nationers egenintresse lika mycket som den följer dygnets rytm och solljuset. Det är helt frivilligt att förbinda sig till GMT-tidssystemet med sina 24 meridianer.

När man inte kan bestämma över naturens lagar har man ändå makt över tiden, vilket bevisligen yttrar sig på varierande sätt. Allt beror på vem som för tillfället har makten i sin hand.

Fakta | Ur led är tiden

Tid är relativt och makten över den har använts på olika sätt i världen.

Island
Trots att landet ligger långt längre västerut har Island samma tid som London. Landet använder sig inte av sommar­tid.

Kanada
Newfoundland i Kanada ligger i en för Nordamerika unik tidszon, 3,5 timmar efter GMT.

Venezuela
President Hugo Chávez irriterade sig på tidssystemet som enligt honom hade »dikterats av det imperialistiska USA« och bestämde att landets klockor skulle dras tillbaka en halvtimme.

Sri Lanka
2006 skruvade landet tillbaka klockan 30 minuter till 5,5 timmar före GMT. Sri Lanka hade tidigare ändrat till +6 timmar 1996, men ändringen accepterades inte av LTTE-gerillan eller av landets mäktiga munkar och astrologer.

Ryssland
Med elva tidszoner kan Ryssland ibland få problem, bland annat vid val. President Dmitrj Medvedev vill minska antalet till ett mer hanterligt antal.

Nepal
Som enda land väljer Nepal att ha en tidsskillnad på 45 minuter och ligger 5,45 timmar före GMT.

Australien
Medborgarna i staden Eyre Highway använder sig av en inofficiell tidszon som ligger på +8,45 istället för Australiens tre tidszoner, »western« (+8), »central« (+9,30) och »eastern« (+10).

Kina
Det största landet att bara använda sig av en zon. Mao Zedong minskade ner tidszonerna till en enda 1949.

Några av dessa länder tillämpar sommartid som gör att tidsskillnaderna avviker delar av året.