Tillbaka på ruta ett

Efter valet väntade alla på miljöpartiet. Sent på kvällen, utanför tv-huset i Stockholm, tjatade journalisthopen: Kommer ni att samarbeta med alliansen?

Fredrik Reinfeldt hade sagt att han skulle vända sig till miljöpartiet för att minska sverigedemokraternas inflytande. Precis som efter valet 2002 hade de gröna ett bra förhandlingsläge.

Under valvakan på Södra Teatern muttrades det visserligen om den rödgröna valförlusten. Men miljöpartiet firade sin största framgång någonsin.

– Vi har gått från att vara riksdagens sjunde största parti till att bli det tredje största, skröt Maria Wetterstrand från scenen.

Bland gula och gröna ballonger stod miljöpartisterna. De var mätta på vegetarisk buffé. De jublade.

Ändå är berättelsen om miljöpartiet i dag samma som den var vid mellanvalsåret 2004. Före framgången.

Ta klimatet till exempel, huvudfrågan på denna helgs kongress. Partiet har högst trovärdighet i klimatfrågan, enligt väljarundersökningarna, högre än något annat parti inom något annat område. Ändå har de svårt att få genomslag. Som i förra veckan när Åsa Romson presenterade en analys av nya utsläppssiffror. Tre journalister kom. Två av dem ville prata om andra saker.

Annat var det hösten 2006. Då mer än fördubblades mediebevakningen av klimatet – och opinionen följde med. Sternrapporten pekade ut ekonomiska katastrofer. Al Gore föreläste.

Sedan dess har något hänt. Efter klimatmötet i Köpenhamn 2009 har medie-bevakningen minskat. När SOM-institutet frågar svenskarna vad de oroar sig mest över toppar visserligen miljöförstöring, klimat och tillstånden i haven, men när de på en öppen fråga får ange samhällsproblem blir miljön inte lika viktig. Frågan har börjat sjunka ner mot samma nivåer som före 2006. Då, när Fredrik Reinfeldt sa att man borde vara försiktig med att uttala sig om vad förändringar i miljön beror på. Och i den offentliga debatten har klimatskeptiker vunnit mark.

Det var roligt att vara ett enfrågeparti i förra Europaparlamentsvalet. Det ser inte ut att bli kul i nästa riksdagsval.

Samarbetet med minoritetsregeringen är också en flashback. På valnatten, i regeringsförklaringen, till journalister har det ju låtit som om alliansen vill ha med miljöpartiet att göra. Så verkade det också till en början, när migrationsöverenskommelsen kom till. Moderaterna och småpartierna är vana vid samarbete så när överenskommelsen väl var presenterad i mars förra året, trodde de flesta miljöpartister att samverkan skulle gå smidigt.

Det blev inte så.

Två månader senare föreslog en statlig utredning att alla papperslösa skulle få samma rätt till subventionerad vård som svenska medborgare. Maria Ferm blev glad, Göran Hägglund nöjd och Tobias Billström arg. Sedan dess har utredningen legat stilla på regeringskansliet.

I april hotade Maria Ferm och Åsa Romson att bryta hela samarbetet om frågan inte finns med i höstbudgeten. De har inte hört något sedan dess.

Detta har hänt förut, tänker miljöpartisterna. De börjar känna igen sig. De tänker på Göran Persson när de ser Fredrik Reinfeldt. På hur möten blev uppskjutna. Telefoner stängdes av.

– Då var jag mitt i smeten. Nu sitter jag på läktaren. Men skulle man göra en lista på misstag som den socialdemokratiska minoritetsregeringen gjorde i relationerna med miljöpartiet då, kan man pricka av en hel del av grejerna som nuvarande minoritetsregering gör, säger Håkan Wåhlstedt.

Han var partisekreterare då. 2004 gjorde han en utredning av stödet till regeringen, som fick partiet att lova sig själv att aldrig igen bli ett samarbetsparti utan verklig makt.

Analysen »det är precis från förr« hörs också från andra miljöpartister i den förra partitoppen. De är glada att slippa det nu. Inte en gång till, säger de.

»Moderaterna börjar bete sig som -Göran Persson när han var som allra värst«, skrev Maria Wetterstrand i en krönika i Sydsvenskan i april.

Stämningen inom partiet och relationen till regeringen bäddar inte direkt för samarbeten på andra områden.

I en artikel i augusti förra året pekade Fridolin och Romson ut infrastruktur, bostäder och skola som aktuella frågor att förhandla om. De har inte fått någon respons. Infrastrukturpropositionen ska komma i höst, och det börjar bli ont om tid.

Centerpartiet skrev visserligen ett svar för några veckor sedan och pekade ut just infrastruktur, migrationspolitik och arbetsmarknadspolitik som möjliga samarbetsområden. Åsa Romson lät positiv efteråt, men i bakgrunden skrattade många partikamrater åt att förslaget listade områden som inte ligger under centerns departement.

Moderaterna meddelade att de lät centerpartiet hållas, men att de själva inte var intresserade.

Så nu är miljöpartiet där de var för åtta år sedan. En profilfråga som inte står högst på agendan och ett maktparti som ignorerar dem.

Är det sant som moderaterna säger att miljöpartiet har blivit mer vänster? Kanske om man ser till framträdande personer. Några högerprofiler har försvunnit. Ser man till utspel och sakpolitik är det lite av varje. Miljöpartisterna säger själva att högervänsterdiskussionen är tröttsam. Men de gillar när den landar i att de är både och, och inget av det. Att de är det tredje alternativet i svensk politik.

Det är partiets nygamla lösning på maktbristen. Inför valet 2002 var strategin att växa av stödröster, genom att säga att man skulle backa upp socialdemokraterna. Sedan gick den ut på att växa så pass att socialdemokraterna skulle tvingas gå med på koalitionsregering. Nu handlar allt om att växa ensamma.

Men det krävs mer än en fråga för ett parti som på allvar vill vara ett tredje alternativ, särskilt om frågan är på nedgång. Därför kommer förslag om väljarfavoriten Skolan och trovärdighetsgivaren Näringsliv.

Sedan 2004 har miljöpartiet också gjort sig till en koalitionspartner tillgänglig för fler. I det rödgröna samarbetet försvann EU-motståndet och medborgarlönerna. Kravet på arbetstidsförkortningen har bytts ut mot milda formuleringar om flexibilitet. En arbetslinje som räckte för Mona Sahlin, men räcker den för Fredrik Reinfeldt?

För att vara ett verkligt tredje alternativ behövs en sak till. En statsministerkandidat. Det som många sa att Maria Wetterstrand kunde vara, men som inte ens parti-folk riktigt vill framhålla att Åsa Romson eller Gustav Fridolin är.