Tio kvadrat som kan avgöra valet

»Hur ska vi nå ut till folket i stugorna?«, brukar det heta på partiexpeditionerna – åtminstone förr. Det finns i alla fall en stuga dit partierna alltid når ut – de egna valstugorna. Även om alla säger att den digitala kommunikationen blir viktig ser inte valstugorna ut att ta stryk.

»Dessa den svenska sågverksindustrins kuttersmycken«, som Olof Palme kallade valstugorna i ett tal 1975.

De svenska partierna värnar sina valstugor. I samband med valet 2006 gjordes en uppskattning att det fanns upp emot 1 000 valstugor i Sverige. Bara i Stockholms stad fanns det 89 stycken, uppställda på torg och i förortscentra. Det skulle betyda att partierna satsar 15–20 miljoner på röda småstugor, friggebodar och redskapsskjul under en valrörelse. Plus en och annan plåtcontainer eller husvagn. Glashus är däremot inte att rekommendera.

När statsvetarna undersökt partiernas förväntningar på olika kommunikationskanaler i valrörelserna, före och efter ett val är det en sak som sticker ut: efter valen värderar de valstugorna högst. På andra plats kommer valaffischerna.

»Att valstugorna och valaffischerna hamnar så högt har rimligen att göra med en uppfattning om att det är saker som ›hör till‹ valrörelsen«, skriver Henrik Oscarsson i »Kampen om opinionen«.

Valstugan – eller den tillfälliga valbyrån – dök upp som ett inslag i valrörelserna redan på 1940-talet. Fast första valstugan påminde mer om en kiosk. Den ställdes upp inför kommunvalet i Stockholm 1946. Den hade knappast plats för mer än en person och lite valmaterial. Men redan till kommunvalet 1950 har valkiosken växt till sig och kan nu betraktas som snarlik våra dagars valstuga. Och så fortsätter det under 1950-talet, stugorna blir alltmer avancerade och »inbodda«. Fast i större mängd användes valstugorna först på 1970-talet.

Som med det mesta av valnyheter: om ett parti gör något följer de andra efter. Under 1970- och 80-talet fylldes torg och förortcentra av valstugor de sista veckorna i valrörelsen. Även om stugorna är relativt kostsamma, kräver bemanning av folk som är hjälpligt insatta i partiets politik, allt som oftast blir nedklottrade eller ännu värre nedbrända, tycks inte svenska partier våga överge denna mötesplats med väljarna.

»De höjer valtemperaturen«, är en vanlig förklaring till valstugornas existens. Och även nya partier tycks se stugan som nödvändig.

Det råder en viss osäkerhet om valstugornas betydelse. Men 2006 gjorde tidningen Dagens samhälle en undersökning om hur väljarna helst ville bli informerade. I den undersökningen svarade 8 procent att de helst informerade sig via valstugorna. Inte mycket jämfört med broschyr (!) hem i postlådan (60 procent) och internet (19 procent), men nästan i nivå med torgmöten (10 procent). Och med råge distanserade »att bli uppringd av partierna i hemmet« (3 procent).

Samma undersökning visade att centerväljare var mest positiva till valinformation via valstugor (13 procent), och kristdemokrater minst positiva (5 procent).

I väljarundersökningarna ligger andelen som antingen besökt ett valmöte eller valstuga hyfsat konstant på 10 procent av väljarna. Så såg det ut 2014 liksom i valen 1998 och 2002. Dock något färre under valen 2006 och 2010.

Valstugan är också genuint nordisk. I Norge liksom i Finland finns valstugorna, men i mindre omfattning. I Finland är det snarare mindre valbodar. I Danmark finns däremot inte samma tradition.

I de anglosaxiska länderna bygger man i stället upp tillfälliga kampanjhögkvarter i lediga butikslokaler och liknande. Till exempel de kanadensiska ledamöterna av underhuset har egna lokalkontor där de kan möta väljarna i sin valkrets. Men de får inte användas till kampanjarbete, så då behövs andra lokaler.

2002 kom också denna valföreteelse i fokus för mediedebatten. I det som brukar kallas »valstugereportaget« gjorde Janne Josefsson och Uppdrag granskning besök i ett antal valstugor. Reportern Lars-Göran Svensson uppträdde med dold kamera i väskan, och ställde frågor om invandringen. Några politikers främlingsfientliga svar ledde till att de tvingades lämna sina poster.

Det som oftast används som valstugor – friggebodarna – blev i sig en valfråga 1979. Den borgerliga regeringen 1976–79 hade börjat utreda förenklingar av bygglovsreglerna. 1978 tog bostadsministern Elvy Olsson (C) initiativet till en förenkling av bygglovsprövningen. Men det var hennes efterträdare som bostadsminister – Birgit Friggebo (FP) – som lade fram förslaget. Det antogs av riksdagen i november 1979, och från 1 januari 1980 blev det möjligt att bygga ett uthus på högst tio kvadratmeter utan bygglov.

Friggebodsexplosionen betydde också att marknaden för små och billiga byggnader växte, och partierna slapp leta efter byggjobbare med tid över och partihemvist. Namnet »friggebod« lär ha myntats av dåvarande Planverkets chef Lennart Holm i ett möte med just Friggebo. Ordet »friggebod« omnämns första gången i en artikel i Svenska Dagbladet i april 1980.

Dessförinnan hade de borgerliga partierna i valrörelsen 1979 pratat om sina förslag om att minska krånglet, till exempel i form av enklare byggregler.

En senare bostadsminister, Stefan Attefall (KD), fick namnge nästa bygglovsfria byggnad – Attefallshuset som får vara upp till 25 kvadratmeter. Dock lite för stort att ställas upp på ett normaltorg.

Att de flesta ändå ser rätt lika ut fick Hässleholms kommun att sticka ut genom ambitionen att skapa »Sveriges snyggaste valstugor«. Den 29 augusti 2010 stod nio arkitektritade (!) valstugor i Hässleholms centrum. Fast trenden med specialdesignade stugor tycks inte ha spridit sig.

Det finns – naturligtvis – tydliga kommunala regler för hur och när valstugorna får ställas upp. Och platserna brukar lottas ut mellan partierna. I till exempel Luleå får de ställas upp tre veckor före valet och ska vara borttagna senast en vecka efter. Där får valstugorna uttryckligen inte »vara försedda med hjul«. I Katrineholm går det bra att ställa upp stugorna så tidigt som fem veckor före valdagen. I Västerås står man inför ett närmast olösligt problem: »Valstugorna behöver byggas utan verandor för att göras tillgängliga för alla samtidigt som valstugor utan verandor blir svåra att avyttra efter valet«.

I Håbo kommun i Uppsala län är det allra mest standardiserat. Där köper kommunen in valstugor som partierna får använda. Sju valstugor ska köpas in i år. Det sitter nio partier i fullmäktige, men två valstugor som användes 2014 finns kvar så två partier får finna sig i begagnade stugor.

– Kommunen köper in stugorna. Efteråt ställs de på förskolor och skolor. Vi räknar med en kostnad på 20 000–25 000 kronor per stuga, monterad på plats. Upphandlingen inleds om någon månad, säger Thorbjörn Kvernplassen, förvaltare på kommunen.

Men partier som vill sticka ut genom »sin« partifärg på stugan får nobben.

– De är målade i falu rödfärg med vita knutar. Fast det finns de som velat ha dem blåa till exempel. Men det säger vi nej till, säger han.

Att sälja valstugor är en affär också för de stora byggkedjorna.

– Vi ska ta fram en dräpare, utlovar Robert Levisson, produktchef Bygg på byggkedjan Bauhaus.

Hans kollega på inköpssidan, Jacob Jerlin, pekar ut en mindre stuga på fem kvadratmeter med dubbla dörrar som borde passa partierna i årets val. Den går loss på 8 995 kronor ordinarie pris. Rabatt förhandlingsbart vid större order.

– Vi har levererat en hel del valstugor vid tidigare val och tar fram erbjudanden inför årets val. Vill man ha en större stuga på 15 kvadratmeter får man räkna med 17 000–18 000 kronor, ordinarie pris, säger Jacob Jerlin.

Moderaterna och Vänsterpartiet kom kanske billigare undan i förra valet. Då avslöjade i alla fall tidningen Arbetaren att de köpt valstugor från Kriminalvårdens företag Krimprod. Stugorna hade tillverkats av interner som fick 13 kronor i timmen för jobbet.

Sorselestugan är stora på mindre trähus. Och har en del kunder bland partierna.

– De flesta som köper är från Norrbotten och Västerbotten, men där säljer vi en del valstugor, säger Robert Gabrielsson, styrelseordförande i företaget.

Listpriset på deras stuga på 9,9 kvadratmeter är 18 800 kronor. Fast han menar att partierna inte är så listiga i sin upphandling.

– Nä, de är tyvärr inte så duktiga på det. Hade det varit jag hade jag upphandlat centralt. Då får du dem säkert 20 procent billigare, säger han.

Deras fabrik ligger i just Sorsele. Köper man stugor från Bauhaus är de däremot finsktillverkade.

– De svensktillverkade ligger på helt andra prisnivåer, säger Jacob Jerlin.

Och ännu har det inte börjat fladdra i orderböckerna hos dem.

– Nej, partierna brukar vara sent ute. Ruschen kommer nog framåt sommaren, säger han. <