Tips till oppositionen: Svinhugg går igen

Före det borgerliga maktskiftet 2006 bedrev politikerna i Allians för Sverige en offensiv kampanj mot Socialdemokraternas »Myndighetssverige«. De hade läst professor Bo Rothsteins artiklar om en politiserad förvaltning. Deras bild var att myndigheterna styrdes av generaldirektörer som agerade marionetter åt en makthungrig socialdemokrati.

Det skulle det bli ändring på så fort de kom till makten.

Väl på plats i Rosenbad började uppstädningen. Den nya regeringen lade ner, slog ihop och skapade nya myndigheter. De införde en ny modell för rekryteringen av toppchefer.

Efter några år vid makten hördes kritiken mot utnämningar och politiserade myndigheter på nytt, fast den här gången från vänster. Ilskna socialdemokrater pekade på den tidigare M-statssekreteraren på finansdepartementet Ingemar Hansson som blivit generaldirektör på Skatteverket. Och Hans Lindblad, en annan tidigare statssekreterare, som knipit toppjobbet på Riksgälden.

– Anders Borg omger sig med sina egna vänner, klagade Karin Pettersson, då politisk chefredaktör för Aftonbladet, i en DN-artikel inför valet 2014.

När Annika Strandhäll flyttade på Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler drog oppositionen fram general­direktörskortet på nytt, med skillnaden att oppositionen den här gången ställde sig på myndighetschefens sida i angreppet mot regeringen. Strandhäll prickades på tisdagen av konstitutionsutskottet för bland annat brister i dokumentationen när Ann-Marie Begler flyttades. Dessutom tyckte KU att dialogen mellan departementet och generaldirektören var bristfällig samt att uppgifterna om vad som hänt gått isär.

En ganska mild knäpp på nosen, får man säga med tanke på hur den politiska debatten låtit under våren.

Från oppositionen har det hetat att förflyttningen var politisk – ett agerande värdigt Polen eller Ungern, som Moderatledaren Ulf Kristersson antytt. I sin anmälan till KU skrev liberalpartisten Christer Nylander:

»Om generaldirektörer när som helst kan förflyttas från sina poster på grund av politiska hänsynstaganden utan grund i lagstiftningen kommer det att skada svensk förvaltningskultur allvarligt. Integritet kommer att vändas i räddhågsenhet.«

Stora ord. Som fick en del av de som har följt förvaltningsfrågor längre än en mandatperiod, att himla med ögonen. Det finns visserligen en debatt om en tystnande förvaltning, där generaldirektörer (Transportstyrelseskandalen) bryter mot lagar för att leva upp till regeringens mål, något som har retat oppositionen. Samtidigt finns det en oskriven regel över blockgränsen att sittande regering ska kunna byta ut chefer man inte har förtroende för.

Marja Lemne, lektor i statsvetenskap vid Södertörns högskola, tycker att debatten om Strandhäll har blivit överdriven och påminner om att det inte tillhör ovanligheten att regeringar flyttar på myndighetschefer. Hon citerar centerpartisten Anders W Jonssons uttalande inför misstroendeförklaringen mot Strandhäll i riksdagen:

– Regeringen måste ha en rätt att utse sina chefer.

Hans Bergström, tidigare chefredaktör på DN, frågade sig i en debattartikel i Dagens Industri om inte en inkommande borgerlig regering ska kunna byta ut Gustav Fridolin om han skulle gjorts till generaldirektör för Skolverket.

Och skrev:

»De borgerliga binder ris åt egen rygg om de via fallet Strandhäll försvär sig till motsatt princip.«

Om historien visar oss något är det ju att svinhugg går igen.