Tjuvarnas bästa vänner

När museet i Louvren öppnade i augusti 1793 fanns ingen annan samling tjuvgods som var lika imponerande. Det mesta av målningarna och konstföremålen kom från den avrättade kungen. Resten från adelsmän och kyrkan. När de franska revolutionsarméerna invaderade Kyrkostaten fraktades ännu mer rov till Paris. Världens konstskatter skulle ställas under folklig suveränitet.

Louvren är förstås inte unikt. Många av världens stora konstsamlingar bär på ett solkigt arv. En stor del av de kinesiska artefakter som finns i väst härstammar från plundringen av sommarpalatsen utanför Peking under det andra opiumkriget 1860. För en gångs skull gjorde franska och engelska trupper gemensam sak och bar med sig, uppskattas det, en och en halv miljon föremål. Inklusive den kinesiska kejsarinnans pekines, som döptes om till »Looty« och skänktes till drottning Victoria.

Och så finns förstås Parthenonfrisen. Redan Lord Byron var emot att den skulle flyttas från Grekland till London. Earlen av Elgin hade visserligen köpt den av Osmanska riket, som hade använt templet som ammunitionslager, fram till en explosion förstörde det. Lokalbefolkningen plockade ned byggnaden, bit för bit, och använde materialet i andra syften. Elgin räddade antagligen en betydande del av frisen åt eftervärlden. Men att bara ta den med sig?

Få västerländska museikuratorer brukade dela Lord Byrons känslor i ämnet. De förestod stolt sina samlingar av mumier och friser, porslin och jade, utan antydan till dåligt samvete. Men så kom postkolonialismen och alla de teoribyggen den gav upphov till. Plötsligt började kuratorerna flacka med blicken, skrapa med foten och till och med resonera om »repatriering« – att man kanske ändå borde skicka konstskatterna till sina ursprungsländer. Men är det verkligen så enkelt? Finns det inget hållbart försvar för British Museum och Louvren, Metropolitan och Pergamonmuseet?

Den brittiska kultursociologen Tiffany Jenkins gör ett försök i »Keeping Their Marbels« (Oxford University Press). Det är inte en bok som stryker de postkoloniala återbördarna medhårs, men Jenkins förskönar inte hur kultursamlingarna skapades. Hennes beskrivning av hur kungariket Benin massakreras med kulsprutor 1897 är hårresande. Med sig tog britterna Beninbronserna, varav några finns på Etnografiska i Stockholm.

Men Jenkins poäng är att kraven på återbördande, som fått allt fler anhängare inom västerländska museer, har mindre att göra med gamla oförrätter och mer med nutida politisk aktivism. Våra museer har blivit politiska slagfält. Kulturen ett verktyg för att hävda politiska mål. Museernas ursprungsuppgift – att förmedla kunskap om tidigare kulturer – har hamnat i bakgrunden. Det postmoderna tvivlet på att det finns någon verklig kunskap att hämta, nedgraderar konstföremål. Från att ha haft status av att skänka hela mänskligheten något, reduceras de till identitetsuttryck för vissa grupper.

Var går gränsen? Ska man se mellan fingrarna med nazisternas plundring av judar? Antagligen inte. Men museikuratorer västvärlden över skulle behöva lite mera stolthet, även om det upplysningsarv de förvaltar började med tjuvgods och plundring.