Tomma strejktunnor

Seko lade i veckan strejkvarsel på två avtalsområden. Det ena varslet handlar om tågpersonal, det andra om telekom-tekniker. I båda fallen är arbetsgivarorganisationen Almega motpart.

Blir det strejk är det första konflikten i år. Under våren har strejkhot för handelsanställda och fastighets-ägare avvärjts efter att Medlingsinstitutet har fått till uppgörelser mellan parterna.

Så är det ofta nu för tiden. Strejkerna är få.

Under förra året berörde åtta strejker i Sverige totalt 3 771 anställda. Året innan blev det fyra strejker med totalt 123 strejkande. Så har det sett ut i många år. Det så kallade märket är en av de viktigaste orsakerna till nutidens lugna avtalsrörelser. För 20 år sedan, 1997, i 1990-talskrisens efterspel, slöts det första industriavtalet. Avtalet, som efterhand fick namnet märket, blev normgivande för övriga grupper på arbetsmarknaden.

Sedan märket infördes har Sverige haft två strejkår som sticker ut. En söndagsnatt i maj 2003 gick Kommunal ut i strejk, årtusendets hittills största strejk. Fem år senare var det Vårdförbundets tur.

– Det är talande att det handlar om offentliganställda, grupper som förlorade på märket, säger Christer Thörnqvist, docent i arbetsvetenskap och strejkexpert vid högskolan i Skövde.

Fler än 80 000 löntagare strejkade och över 600 000 arbetsdagar gick till spillo 2003. I dag sticker den siffran ut. På 1970- och 80-talet var det vardagsmat. Alla tiders rekord slogs 1980, då nära 750 000 svenskar var uttagna i strejk eller i lockout.

Även mitten av 1990-talet var stökigt. En viktig orsak till det var att dåvarande Saf ville decentralisera lönebildningen. Men den som vill att varje företag ska sköta förhandlingarna måste också vara beredd på att konflikterna decentraliseras. Det var inte Saf.

I slutet av 1990-talet återtog parterna kontrollen över avtalsrörelsen.

– Tanken nu är att inte bara lönebildningen utan även stridsåtgärderna ska vara centraliserade. Det ska finnas en överblickbarhet. Det är en oerhört trög process att inleda en konflikt i  dag, säger Christer Thörnqvist.

Märket och centralisering är två viktiga orsaker. Men i bakgrunden finns även globaliseringen. På en tuff internationell marknad hamnar fack och arbetsgivare ofta på samma sida.

– Vetskapen om att produktion kan flytta utomlands har haft en dämpande effekt på flera förbund, säger Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet och en av Sveriges främsta experter på svensk fackföreningsrörelse.

Sekos varsel i veckan är på sätt och vis ett tidens tecken. Lönemässigt handlar det om att komma upp till märket, vilket förbundet anser att Almegas bud inte gör. Men den stora striden kommer att stå om arbetsvillkor. För telekomteknikerna handlar det om restiden. På järnvägssidan om reglerna för inhyrd personal.

Så är det ofta på 2010-talet. Andra frågor än lönen dominerar konflikterna.

Och ska man titta på nutidshistorien kommer Sekos varsel att sluta med en kort strejk.

Om den alls blir av.