Triangulering till döds

Förra söndagens val har gett oss ett märkligt valresultat. Regeringssidan tappade tio procentenheter utan motsvarande ökning för oppositionen. Trots det kan de rödgröna antagligen bilda regering, om än med sur eftersmak och stor besvikelse över de egna partiernas svaga stöd. I stället knep feministiskt initiativ en hel del röster och sverigedemokraterna dessvärre allt fler. Ett mycket svagt regeringsunderlag ska nu försöka styra landet de närmaste fyra åren efter ett val där bara Jimmie Åkesson blev vinnare.

De mer etablerade partierna lyckades inte kommunicera en verklighetsbild som människor kände igen sig i. Båda sidor blev höga på sig själva och sin egen sanning. De blev självförsörjande både på skapandet och bekräftandet av sina egna bilder. Som två skenande cirkelbevis.

De rödgröna pratade om ett sönderslaget, omänskligt och kallt Sverige som få kände igen sig i. Men trots problem har de allra flesta fått det bättre de senaste åren. Många har fått mer pengar att röra sig med, räntorna är låga och reformer som underlättar vardagen för många har genomförts. De flesta är, Pisa-resultat och skoldebatt till trots, nöjda med de egna barnens skola. Samtidigt har de svalt bilden att de flesta andra skolor nog är rätt dåliga och att man själv bara haft tur.

Alliansen lyckades inte förmedla sin politik så att den kändes fräsch och modern. Man vinner inte val på vad man tidigare gjort och kan inte kräva tacksamma medborgare. Det var tjat om ansvar när människor hellre ville höra visioner, framtidsförslag och se partiledare som utstrålar energi. En bra slutspurt räckte inte för att vända flera års intryck av en förvaltande och trött regering som har tomt på att göra-listan.

Sverige går som tåget. Sverige är i djup kris. Två motstridiga bilder som gav utrymme för Åkesson att kliva fram, säga »Sluta käbbla«, och sedan titta sina väljare rakt i ögonen och säga »Jag ser dig«.

I Sverige försöker alla partier alltmer likna varandra. Nya förslag tas snabbt över av ett annat parti. I desperat stress över att missa någon målgrupp blir de till mästare i trianguleringens konst. Väljarna ser allt mindre olikheter och profiler.

Det började med nya moderaterna som ville bredda sin väljarbas genom att efterlikna socialdemokraterna. De övergav många särskiljande drag, som krav på uppluckrade arbetsrättsregler och ett starkare försvar. Moderaterna blev de stora försvararna av den svenska modellen. Socialdemokraterna accepterade skattesänkningar man samtidigt kritiserat i föregående steg. Och när centern stack ut med ett nytt idéprogram straffades de snart och allt togs tillbaka.

Så här fortsatte det. När en ny konfliktyta uppstod hanterades den genom att minska konflikten och sno politiken. Det kan många gånger vara effektivt och framgångsrikt, men draget för långt riskerar det att göra alternativen till en enda sörja.

När alliansen skulle möta de rödgrönas försprång i valets hetaste fråga – skolan – levererade man samma förslag som oppositionen redan presenterat och de själva tidigare hade kritiserat. Förslagen om mindre klasser och fler lärare blev plötsligt allas politik.

Att likna varandra alltmer har inte gynnat något av de stora partierna. När feministiskt initiativ seglade upp som en raket i EU-parlamentsvalet blev de andra partierna tagna på sängen. Nu skulle feminismen göras till allas valfråga. Både miljöpartiet och folkpartiet ägnade större delen av sina Almedalstal åt feminism och jämställdhet. Samtidigt hyllade miljöpartiet feministerna och välkomnade dem till samarbete. Därmed legitimerade man för sina egna väljare att det var nästan lika bra att rösta på Fi.

Partier ska alltid förnyas och politiken bör prövas mot en ny verklighet och nya väljare. Det är sunt. Men i stället för att vårda idéutveckling och egna starka sidor och profiler tog man över varandras frågor. Det ledde till en trötthet hos väljarna som gav utrymme åt det parti som tagit på sig offerkoftan och talat direkt till dem som kände utanförskap och längtade efter identifikation.

GÄSTSKRIBENT Mikaela Valtersson, vice vd på Kunskapsskolan och tidigare riksdagsledamot för miljöpartiet.