Tung metall

Om bara ombuden på helgens LO-kongress röstar som valberedningen vill så fullbordar de en historisk trippel. För första gången kommer ledarna för vänsterpartiet, socialdemokraterna och LO från ett och samma fackförbund. Jonas Sjöstedt, Stefan Löfven och Karl Petter Thorwaldsson – alla har de bakgrund som metallare.

En slump?

– Nej, säger Metalls utredningschef Ola Asplund, det är ingen slump att vi håller på att ta över allting nu. Vi är bra på det vi gör.

Utanför fackförbundets huvudkontor i centrala Stockholm står en man som förmodligen skulle vara lika kaxig som Asplund om han bara kunde tala. Trots att han varit död i över hundra år, och nu endast existerar i form av en bronsbyst, finns det ingen som säger mer om metallförbundets resa än Ernst Blomberg.

Bara det faktum att det är han som står här säger det mesta. Här står inte socialisten Karl Josef Karlsson som grundade det då namnlösa järn- och metallarbetareförbundet i maj 1888, som skrev stadgarna, valdes till förbundets första förtroendeman och åkte landet runt och agiterade tills han dog i lungsot 40 år gammal. Här står inte någon av de i dag bortglömda efterträdarna. Här står nykteristen, arbetsnarkomanen och socialdemokraten Ernst Blomberg – den femte fackbasen i ordningen – och blickar ut över Olof Palmes gata med bestämd min.

Det var han som gjorde metallfacket till den maktfaktor och politiska plantskola vi ser i dag. Förbundet var i det närmaste i upplösning när Blomberg en decemberdag 1893 reste sig upp på en kongress för att protestera mot det moraliska förfallet i organisationen. Styrelseledamöter dök inte upp på möten, de slarvade med protokollen och lokalavdelningar lämnades att självdö. Medlemmarna svarade med att välja Blomberg till ny förtroendeman.

Från den dagen skulle det råda ordning och reda. För Blomberg handlade det om makt. Strategin han drog upp, som sedan dess har löpt som en röd tråd genom metallfackets historia, går att sammanfatta i en kort devis: man måste alltid vara beredd att sätta makt bakom orden.

Bara hota om strejk om man är beredd att strejka. Aldrig inleda en strid som man inte har utsikt att vinna.

– Ska man vinna respekt måste man tänka långsiktigt. Det har Metall gjort i alla år, säger metallaren och Göteborgs tidigare kommunalråd Göran Johansson.

Linjen var att så länge förbundet inte var starkt nog var det bättre att hålla tyst och inte söka konflikt än att komma ur striden som förlorare. Varje spontan och känslostyrd viljeyttring skulle tyglas – som när Blomberg 1895 hotade att krossa en verkstadsklubb i Malmö som ville gå ut i strejk.

I stället skulle Metall steg för steg långsiktigt bygga sin egen maktbas. Medlemmarna skulle fostras i en kultur av återhållsamhet och uthållighet. Inte slåss om småsaker, inte reta upp arbetsgivarna i onödan. Alltid ha en hövlig ton och ett korrekt agerande i förhandlingar, aldrig ta till olagliga metoder.

På så sätt skulle förbundet med tiden tas på största allvar och inge respekt hos såväl fabriksägare och politiska motståndare som den allmänna opinionen. Då skulle man till slut ha makt nog att också driva igenom sin vilja. Utan att behöva vara den som skriker högst.

– I andra länder är metallare ofta de mest militanta facken som försöker pressa sina arbetsgivare så hårt som möjligt. Men det har sin förklaring. I exempelvis Frankrike är bara tre–fyra procent av industriarbetarna fackanslutna. Då gäller det att skrika högst. I Sverige är över 80 procent fackanslutna. Då tar man ett annat samhällsansvar och handlar med försiktighet, säger Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg.

Inflytande kom redan under Ernst Blombergs levnadsdagar. Det var han personligen som skrev utkastet till stadgarna när LO bildades 1898. Även politiskt satte han sina spår. Han, som paradoxalt nog ville ha en klar skiljelinje mellan facket och socialdemokraterna, blev 1903 den första arbetaren i Stockholms stadsfullmäktige efter att ha besegrat bankdirektören Knut Wallenberg. Åtta år senare blev han den första socialdemokraten att ta plats i riksdagens första kammare.

Blombergs begravning samma år symboliserade med all tydlighet vilken maktspelare det fackförbund han lämnade efter sig hade blivit. I begravningståget genom Stockholm den andra april 1911 tågade 10 000 människor och 90 fackförbundsfanor vajade i vinden. Bland talarna fanns den kommande socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting och den dåvarande liberale statsministern Karl Staaff.

Mer påtagligt än så kunde det inte bli: Svenska metallindustriarbetarförbundet – som de hette mellan 1913 och 2006 – var en aktör som det politiska Sverige lyssnade till. De var ansvarstagande och pålitliga. De fick makt att sätta bakom sina ord.

– Vi vet att vi har en enorm styrka. Vi vet att vi är ett starkt fackförbund. Om vi använder konfliktvapnet så skulle vi kunna skaka om det här landet. Så man använder inte det lättvindigt, i industrin handlar det i stället om att kompromissa, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

När Metall firade jubileum på Skansen i Stockholm 1938 kunde de summera resultaten av femtio års facklig kamp: de hade fått kollektivavtal och rätt att organisera sig, arbetsdagen hade krymp från elva till åtta timmar, timlönen hade ökat från 21 till 127 ören. Och kanske mest uppseendeväckande: antalet fackanslutna metallarbetare hade ökat från 500 till 150 000.

Sverige hade blivit en industrination och få samhällsaktörer var mäktigare än industriarbetarnas egen organisation.

Visst skedde det avsteg från de små stegens maktstrategi – mest uppenbart är den stora Metallstrejken 1945. Kommunisterna, som för stunden var starka i förbundet, krävde då kraftiga löneökningar.

»Har de jäklarna röstat för konflikt så ska de också få den«, utbrast då den socialdemokratiska förbundsombudsmannen Erik Collin.

11 297 000 strejkdagar och en tömd strejkkassa senare hade förbundet lärt sig en läxa de aldrig skulle upprepa. Av kravet på 25 öre mer i timmen hade de efter fem månaders arbetsnedläggning tvingats nöja sig med åtta öre.

De återgick till det gamla tysta sättet att bedriva politik. I en intervju i Metallarbetaren 1970 sa statsminister Olof Palme att »70-talet måste bli löntagarnas årtionde«. Han kunde lika gärna ha sagt metallarnas årtionde, för det var därifrån han hämtade den nya lagstiftning som kom att förskjuta makten på arbetsmarknaden: rätten till facklig styrelserepresentation, lagen om anställningsskydd (Las) och lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL).

Till och med förslaget om löntagarfonder var ursprungligen en Metallmotion inskickad till LO-kongressen 1971 – inte som ett radikalt förslag att i smyg införa kommunism, utan som ett taktiskt utspel för att återta greppet om opinionen i en tid som präglades av studentprotester och vilda strejker. De ville rätta in vänstern i leden igen, precis som Blomberg hade gjort vid förra sekelskiftet. Och själva återta täten.

Efter hundra år kunde fackordföranden och senare ministern Leif »Blomman« Blomberg – som inte är släkt med Ernst – konstatera att förbundet hade lyckats. 1988 hade Metall närmare en halv miljon medlemmar och nästan hundra procents organisationsgrad.

Sedan dess har globaliseringen ätit upp svenska industrijobb och facket har krympt. Ändå har Metall lyckats behålla sin särställning. När andra fackförbund har en eller två utredare har If Metall en hel enhet som ser till att de ligger långt fram i debatten. Och i riksdagen hittar man i dag nio personer med bakgrund i Metall. Ytterligare en i Europaparlamentet, inkryssad tack vare fackets egen kampanj. Precis som Stefan Löfven, Karl-Petter Thorwaldsson och Jonas Sjöstedt identifierar de sig i första hand fortfarande som metallare.

Deras politiska världsbild är formad på verkstadsgolvet: de är mer kärnkraftsvänliga, mer för statliga investeringar, en aktiv industripolitik och omställningsstöd, för starkare arbetsskydd och en högre a-kassa.

– Hela kulturen beror mycket på att IF Metall organiserar arbetare som känner av globaliseringens förändringskrav. Det är industriarbetarna som drabbas först. Kommunal har inte alls samma press på sig, säger IF Metalls internationella enhetschef Erland Lindqvist.

Sätter man foten innanför dörrarna på Olof Palmes gata 11 är det uppenbart att andan från Ernst Blombergs tid fortfarande sitter i väggarna. IF Metall, som förbundet har hetat sedan sammanslagningen av Industrifacket och Metall-industriarbetarförbundet 2006, har alltid gått sin egen väg. Ofta under högljudda protester från andra förbund.

– Först kritik och sen erkännande. Så brukar det se ut när Metall genomför något. De får spela rollen som plog. Som plog tror man på sin sak och man får räkna med att ta stryk, säger den gamla metallordföranden Göran Johnsson.

Som 1983 när de bröt med LO-samordningen och började förhandla på egen hand. Eller som i finanskrisen 2009, när de tecknade ett krisavtal med arbetsgivarna som möjliggjorde tjugoprocentiga lönesänkningar för att rädda jobben.

– Vi är det pragmatiska fackförbundet, som chefen för den facklig-politiska enheten på IF Metall, Carin Wallentin, uttrycker det.

Det är sådan pragmatism som har gjort IF Metall nästan mer populära i näringslivskretsar än i LO-familjen, där bråken har varit många. Ett återkommande träto-ämne har varit kvinnopotterna, som LO har velat driva de senaste avtalsrörelserna men som IF Metall har motsatt sig. Och säger metallarna nej så blir det nej. För oavsett vad de andra förbunden tycker om dem så är If Metall facket som de andra facken måste följa. När Metall förhandlade till sig 2,6 procent i senaste lönerörelsen så blev det också märket som de andra snällt fick acceptera, precis som det varit varje gång sedan industriavtalet först slöts 1997.

Så varför skulle då LO välja Thorwaldsson – en metallare – till ny ordförande?

– De andra LO-förbunden ser ett behov av att dra in Metall in i familjen igen, säger TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik.

Ett försvagat LO behöver Metall mer än Metall behöver LO, det är den krassa sanningen. Ovanpå det har vi en socialdemokrati som precis genomgått sin största kris någonsin – vilka i sin tur är beroende av ett starkt LO om de ska kunna återta rollen som ett statsbärande parti.

För att ekvationen ska gå ihop har både facket och partiet nu tvingat underkasta sig Metall. I förhoppning att kunna låna det förtroende som Metall systematiskt byggt upp i mer än hundra år har de till och med gjort avkall på annars heliga principer. Som det här med jämställdhet; tre av fyra i den föreslagna LO-ledningen är män, och högst upp en man från det grabbigaste av förbunden.

Men sett med den gamla fackbasen Ernst Blombergs ögon är det blott en detalj i den stora berättelsen – den om fackförbundet som håller på att koppla greppet om hela arbetarrörelsen på ett sätt som han aldrig hade kunnat drömma om. Karl-Petter Thorwaldsson som LO-ordförande, Stefan Löfven som socialdemokratisk partiordförande och Jonas Sjöstedt som vänsterpartiets partiledare.

Om två år har de kanske sin första statsminister.