Inrikes

Tvingad till reträtt

Publicerad 2014-03-28

Kanske avgjordes valet av ett tv-program förra veckan. Statsvetarna skulle förstås svara nej. Enskilda skandaler, säger de, spelar inte särskilt stor roll för valresultaten.

Men nyheten om att små barn serverats vatten och bröd till frukost på Hälsans förskola gjorde många nervösa. Politikerna som hade hoppats att frågan skulle vara död i valrörelsen. Välfärdsföretagen och branschorganisationerna.

Opinionen om vinster i välfärden hade redan fått dem att börja ge upp hoppet, och det var innan vatten och bröd blev ännu en symbol för hur det stod till med den svenska välfärden.

Kan man förvänta sig den kraftiga motoffensiven i valrörelsen? Kommer näringslivet att lägga stora summor pengar på att vrida opinionen?

Rätt lite tyder på det.

Svenskt Näringsliv ser inte vinst i välfärden som en prioriterad fråga i valet, förstår man i bakgrundssamtal. Vårdföretagarna talar uppgivet om att politikerna inte pratar med dem längre, Friskolornas riksförbund om att eleverna inte väljer dem mer. Oavsett vad de gör, säger de, lyckas de inte bryta igenom den negativa uppfattningen om vinster i välfärdssektorn.

Det är som att de inte ser någon annan utväg än att lämna walkover till vinstmotståndarna.

Inte ens att den i maj tillträdande vd:n för Svenskt Näringsliv kommer från välfärdssektorn inger vinstförespråkarna något hopp.

När Carola Lemne på luciadagen presenterades på en presskonferens av styrelseordförande Jens Spendrup skrev tidningarna att hon skulle ge arbetsgivarorganisationen ny ammunition i vinstdebatten.

Som vd för Praktikertjänst har hon toppat listor över välfärdens viktigaste kvinnor. Hon har dessutom inte tillhört de välfärdsföretagare som i debatten brukar anklagas för att vara värst. Praktikertjänst är en kooperativliknande koncern, vars 2 100 aktieägare själva är verksamhetsansvariga på läkar- och tandläkarmottagningarna. Inget företag får ha mer än 0,25 procent av aktierna, för att det småskaliga ska bevaras. Praktikertjänst skickar inga pengar till kanalöar, utan skattar hemma i Sverige, har Carola Lemne påpekat i flera intervjuer. När Wallenbergs riskkapitalbolag EQT för ett år sedan försökte köpa Praktikertjänst sa styrelsen och aktieägarna nej till budet på 1 000 kronor per aktie som då var värda 185 kronor, trots att köpet kunde göra några av aktieägarna till mångmiljonärer.

– Det handlar inte bara om aktievärdet utan också om hur man jobbar. Våra praktiker har i dag en hög grad av självbestämmande, sa Carola Lemne till Dagens Medicin då.

Pengar går inte först. Det är en bra grund för någon som ska försvara välfärdsföretagen.

Men det var inte därför Svenskt Näringsliv anställde henne. Hennes bakgrund inom välfärdsföretaget hade väldigt lite med saken att göra, enligt källor på arbetsgivarorganisationen. I stället var det hennes bredd som var avgörande. Den gjorde att alla i styrelsen kunde enas, även de som tyckte det var dags för den tunga industrin att ta över. Carola Lemne har erfarenhet både från privat näringsliv och offentlig sektor, från industri och tjänstesektor. Hon är narkosläkare, har haft höga poster för flera läkemedelsbolag, varit vd på Danderyds sjukhus, ordförande för Uppsala universitet och styrelseledamot i bland annat Investor och Getinge.

Snarare finns det bland medlemmarna i Svenskt Näringsliv en uppfattning om att frågan om välfärdsvinster har fått för stor uppmärksamhet under för lång tid. Att den riskerar att spilla över på andra sektorer som har skattepengar som sin främsta inkomst och ge en negativ bild av företagande som helhet.

I mitten av mars publicerade Svenskt Näringslivs tidning Entreprenör en Skop-undersökning av företagares inställning till vinster i välfärdssektorn. Sextio procent var positiva, av dem svarade hälften »ja, absolut«. Hälften var mer tveksamma och svarade »ja, kanske« på frågan om välfärdsföretag ska få dela ut vinst till sina ägare. Det är en anmärkningsvärt låg siffra med tanke på vilka som tillfrågades.

Det märkliga med den nya ljumma inställningen från arbetsgivar- och branschorganisationer är att det en gång i tiden var de som drev fram hela utvecklingen.

De började i mitten av åttiotalet med förskolan Pysslingen, en idé som föddes i något som kallades M-gruppen. Den finansierades av Svenska Arbetsgivareföreningen och sysslade egentligen med ledarskapsutbildningar, men fick vid sidan av uppdraget att underlätta för privata företag att få konkurrera i välfärden. M-gruppen ville testa välfärdsstatens gränser praktiskt och valde det mest kontroversiella de kunde tänka sig. Förskolan. Barnen, som fostrades av kommunerna när föräldrarna jobbade, skulle nu fostras av kapitalet i stället.

Socialdemokraterna varnade för den nyliberala offensiven och drev igenom en motlag, men moderata kommunpolitiker i Nacka hittade sätt att kringgå den.

Därifrån var det inte långt till friskolereformen. Carl Bildt vann valet på en valfrihetsrevolution i välfärden. Opinionen svängde. Fler ville minska den offentliga sektorn.

Sedan följde upphandlingar, lagen om valfrihet, vårdvalssystem, och entreprenör blev synonymt med någon som drev välfärd.

När vinstskeptikerna till slut flyttade fram sina positioner med hjälp av Håkan Juholt, Carema och en kritisk SNS-rapport för tre år sedan var näringslivet visserligen yrvaket, men månt om att försvara sin position.

Överallt pågick utredningar – hos LO, socialdemokraterna, moderaterna, centerpartiet – och branschorganisationerna försökte få in sina argument i dem alla. Företagare runt om i landet uppmanades att bjuda in sina riksdagspolitiker på studiebesök. Kritiska opinionsbildare fick också inbjudningar.

Svenskt Näringsliv drog tillsammans med Almega, Friskolornas riksförbund och Vårdföretagarna i gång ett projekt som skulle ta fram kvalitetsmätningar och enkla jämförelser för den privata välfärden. De var nämligen övertygade om att kvaliteten var bättre i deras verksamheter. Men statistik om att människor som valt privat är mer nöjda eller att privata äldreboenden är bättre på riskbedömningar och individuella vårdplaner har inte fått något genomslag. Inte jämfört med berättelser om knäckebröd och vatten eller skador från blöta blöjor.

I dag har Vårdföretagarna börjat spela mer på känslor. De har startat hemsidan »Vi gör skillnad« med solskensberättelser från företagare som har bra välfärdsföretag, och molniga historier om hur hårdare lagar skulle drabba dem. Där lyfts småföretagare över hela landet fram, för att kontrastera mot bilden av vårdjättar ägda av riskkapitalet.

Men det är stor skillnad på genomslaget bara jämfört med förra året.

– Det vi har sett är att det just nu inte går att ha en bra dialog med politikerna, för alla är påverkade av hur man uppfattar opinionen och vågar inte göra någonting, säger Håkan Tenelius, näringspolitisk chef på Vårdföretagarna.
Dagen efter att Hälsans förskola blivit ökänd över hela landet presenterade socialdemokraterna sin nya hållning i välfärdsfrågan. Det var i stort sett samma förslag som kompromissades ihop på kongressen för ett år sedan, men med några skarpare formuleringar om bemanningskrav. Och framför allt var det en tuffare retorik om att »stoppa vinstjakten«.

När socialdemokraterna kom fram till sin kompromiss inför kongressen fanns det en sak som skrämde partiledningen. Att alla de som finns i den privata välfärden – elever, föräldrar, brukare, patienter – skulle bli missnöjda om hårdare vinstbegränsningar ledde till att verksamheter lades ner. De vill inte riskera att de viktiga medelklassväljare som var mest vana vid valfriheten skulle få brev från Friskolornas riksförbund om att socialdemokraterna tänkte stänga deras skola.

Det har också förändrats. Nu är socialdemokraterna snarare rädda för att de har missbedömt opinionen. Vinsterna är så illa omtyckta bland väljarna att partiet är tvunget att markera en hårdare linje. Det flödar människor till vänsterpartiet.

Politiskt, menar det organiserade näringslivet, går det inte att påverka. För tillfället. Det är valår och varenda avslöjande gör människor mer nervösa.

Efter valet däremot, säger de, när det ska göras konkret politik av det hårdare tonläget, då kan det vara läge att skicka argumenten in i regeringskansliet. Då kan politikerna lyssna igen.