Upp ur graven?

Det finns inga som är så glada över en valframgång som centerpartister. När Maud Olofsson lyfte partiet med 1,7 procentenheter i riksdagsvalet 2010 ansågs det utgöra orsak till intern extas, och likadant är det nu. I EU-valet ökade man 1 procentenhet, jämfört med 2009, och mer än så behövdes inte för att partiet skulle på feeling för hybris.

Sedan Annie Lööfs förra Almedalstal har en del hänt. Nuon-affären har briserat, och förändrat företrädaren Maud Olofssons eftermäle. De interna bråken har lugnat ner sig och en massa andra partier har försökt slå sig in som kokramare. Det har gynnat Annie Lööf, men inte särskilt mycket om man får tro opinionsmätningarna.

Det märkliga i den borgerliga alliansen är att inget av de mindre partierna tycks vinna så mycket på moderaternas långvariga nedgång. Historiskt brukar det ju vara så att när det går ner för det stora borgerliga partiet, går det upp för något av de mindre. Det finns dock tendenser som talar för att Annie Lööf är den partiledare som kan lyfta när Fredrik Reinfeldt sjunker. Det är centerpartiet som starkast utgör den interna utmanaren till Anders Borgs och moderaternas politik. Arbetsmarknaden, skatterna, välfärden. Centerpartiet har andra idéer, tar strid för dem och kan kanske också hitta väljare för dem. Och det är också centerpartiet som har en partiledning som redan har gått igenom ett stålbad.

Efter valet finns kanske ingen borgerlig allians. Och om framtiden för borgerligheten då har redan snillena börjat spekulera.