Uppdrag: gör av med pengarna!

 »Vem vill bli ekonomisk-politisk talesperson nu?«

Ombuden myllrade ur kongressalen, partiledaren hade konverserat klart. En kommunsosse från Mälardalen var först med att lägga ihop ett och ett.

Mycket nya utgifter, få nya intäkter; hur åtråvärt hade det egentligen blivit att få vara finansministerkandidat i Håkan Juholts nya partiledning?

Att-göra-listan ser onekligen dryg ut: eliminera barnfattigdomen kostar pengar, höjda kvinnolöner i offentlig sektor likaså. Ska en satsning på lärande och lärare betyda någonting i praktiken försvinner nog någon miljard där också. För att inte tala om pensionssystemet. Det fanns en orsak till att socialdemokraterna en gång införde det och den orsaken hette minskat offentligt utrymme.

Tommy Waidelich heter 48-åringen som senare under veckan fick uppdraget. En trevlig träl i politikens maskineri som inför förra valet höll på att bli utbytt på riksdagslistan hemma i Stockholms län men nu alltså ska stiga in på den stora scenen. Internpolitiskt är valet en fredsmäkling till högerflanken, Waidelich är förmögenhetsskatteskeptiker, rut-ivrare, personvalspionjär, EU-vurmare.

I övrigt? Han har sysslat med ekonomisk politik i ganska många år nu utan att någonsin ha räknats till det tyngre gardet.

Att döma av Håkan Juholts tal i kombination med det som personer i hans närhet säger tycks det ändå finnas skisser på en övergripande plan för hur den nya partiledaren vill gå till val 2014.

För det första: en tydlig vilja till ökad ideologisk polarisering. För det andra: en analys om att nästa valrörelse kommer att utspela sig i högkonjunktur.

Sedan Fredrik Reinfeldt och Anders Borg bytte politik för åtta år sedan har socialdemokraterna aldrig kunnat hantera de nya moderaterna. Nu finns en vilja – kanske också en lucka – att skapa en ideologisk polarisering som gör att det verkligen syns att socialdemokraterna har en annan vision för samhället än moderaterna. Från mittensignaler till reformistisk politik, lyder tanken.

Konjunkturutsikterna i statskassan underbygger analysen.

Det går bra nu. Finansminister Anders Borg talar i vanlig ordning om »påtagliga risker« i prognoserna inför vårpropositionen om ett par veckor, men kommer ändå fram till att återhämtningen gått snabbare än väntat och att höstens prognoser om reformutrymmet i andra halvan av mandatperioden nog ändå måste skrivas upp. Pengar rullar in som de ska nu.

Håkan Juholts vänner i partiet beskriver hur socialdemokratin i ett sådant läge skulle kunna gå till val på en offensiv reformagenda utan att som förra våren ängsligt sitta och vänta på Anders Borgs siffror. Att på riktigt utnyttja de krackeleringar i samhällsbygget som ryggmärgsvänstern men också villaväljarna oroar sig över.

Ungefär så låter skissen.

Innebär det att Tommy Waidelich ska dra på sig spenderbyxorna från 1978? Så har ju borgerliga ledarsidor tolkat kongressen i veckan. Ja, kanske, men inte nödvändigtvis. Har man gått den tredje vägen – som den gata mellan höger och vänster socialdemokratin vandrade på 1990-talet kallas – har man också nått till en ny utgångspunkt. Och därifrån finns både en och två vägar, och eventuellt också en ny tredje. Att svänga vänster behöver inte vara samma sak som att åka tillbaka.

Vänster innebär dock alltid en hyfsat stor stat, en kärlek till regleringar och skatter. Tommy Waidelich har tillsammans med succékommunalrådet från Sundbyberg fått uppdraget att göra av med pengar. Det där med intäkterna tycks fortfarande vara en senare fråga.