Upprättelsen

Han står mitt på scenen och slår ut armarna.

– Mår ni bra?

– NEEEJ! svarar fyrahundra personer i en samstämmig kör.

Jonas Gardell viker sig av skratt. Han försöker säga något men kan inte sluta fnissa. Sekunderna går. Till slut lyckas han klämma ur sig »Jag hör inte«.

– DET SKITER VÄL VI I, BÖGJÄVEL! svarar fyra-hundra personer, denna gång inte riktigt lika samstämmigt.

Från Jonas Gardell hörs nu bara ett svagt pipande.

Det är en sen novemberkväll på Kulturumteatern i Märsta, där Jonas Gardell valt att göra sitt första ståuppframträdande på fjorton år. Han har precis skojat om hur fjantigt det är när artister frågar sin publik om de mår bra. Han bestämmer sig för att göra tvärtom och instruerar publiken hur de ska svara honom när han gör entré. Så trippar han ut från scenen och springer in på nytt.

Två timmar och tjugo minuter senare kliver han av scenen och publiken klappar hårt med händerna. Det är härligt och mysigt. Långt borta från åttiotal och aids.

Jonas Gardell kallar det sitt livsverk. I femton år har han arbetat med att sammanställa trilogin »Torka aldrig tårar utan handskar«.

– Jag hoppas så att boken ska vara en upprättelse för de människor som det här samhället behandlade illa. Och jag vill ropa så högt att ingen kan säga att de inte hör.

Fragment av böckerna finns att hitta långt tillbaka i hans karriär. I showen »På besök i mellanmjölkens land« från 1996, till exempel. Då sjöng Gardell om hur de firade den aidssjuke Lars-Åkes sista födelsedag. Att de uppvaktade honom med »Ja må han leva ut i hundrade år«, trots att de visste att han snart skulle vara död. Att de gav honom skivor han aldrig skulle hinna lyssna på och böcker han aldrig skulle hinna läsa.

Lars-Åke fanns på riktigt och hans 25:e födelsedag firades just så. Han hade bara ett annat namn. Och sångtexten återges näst intill ordagrant i »Torka aldrig tårar utan handskar«.

För om det är något författaren har varit noga med, så är det att allt i böckerna ska vara sant. Ingen ska kunna komma och säga, det där, det har aldrig hänt.

Han har blivit ifrågsatt. Efter att boken publicerats ringde Socialstyrelsens före detta medicinalråd Lennart Rinder. I boken påstår Gardell att Rinder ska ha försäkrat att det fanns »tillräckligt med vårdplatser på sjukhusen och gravplatser på kyrkogårdarna för att ta hand om dem som ska bli sjuka och dö«.

Så hade han aldrig sagt, Gardell måste ha misstagit sig.

Men det hade inte Gardell. I antologin »Homo i folkhemmet« fanns dokumenterade minnesanteckningar att Lennart Rinder sa just så.

– Det handlar inte om ondska. Jag tror att han bara inte kunde förstå att han sagt något så cyniskt och fördomsfullt. Det var en annan tid då, säger Jonas Gardell.

Den tiden har Gardell tårögd berättat om i morgontidningar och i tv-soffor. Som när Aftonbladet recenserade hans första roman »Passionsspelet«, som kom ut 1985, med orden »Äcklet och avsmaken vältrar sig över läsaren«. Eller som när han och Mark var på Ikea för att köpa bokhyllan Billy och en man kom fram och hotade dem med kniv. De polisanmälde händelsen och fick till svar att »Ni måste förstå hur provocerande det är för den här människan se er gå omkring här.« Eller när de skulle renovera badrummet hemma och hantverkarna hade skrivit »bögjävlar« med tjocka streck över hela sovrumsväggen. Den gången brydde de sig inte om att polisanmäla händelsen.

– Det var självklart att behandla bögen på det här sättet. Det är först nu det inte är acceptabelt.

Boksignering på Skövde Kulturhus. »Det ovana för mig var att möta förstasidor där det stod att jag skrivit in mig i litteraturhistorien. Att få sådan omedelbar bekräftelse har jag inte varit med om som författare.«

Han lever i alla fall. Av ren tur blev Jonas Gardell själv aldrig smittad. I stället får han leva med skulden att han klarade sig medan han såg sina vänner dö ifrån honom, en efter en.

Att skriva böckerna ser han därför som ett sätt att betala tillbaka sin skuld och det är ett hedersuppdrag. Han grät ingenting under tiden han skrev. Det är först nu, i intervjuer, när han signerar böcker eller när han står på scen han kan gråta ut och sörja den tid som var.

– Då var vi tvungna att hitta ett sätt att leva vidare våra liv. Vi lade locket på. Nu är det som om människor som var med då börjar minnas. De kommer på sig själva med att ha glömt. Yngre människor förstår att det är en del av den samtida historien de aldrig har fått lära sig.

Boken och tv-serien fick ett mottagande Jonas Gardell aldrig ens kunde drömma om. Direkt efter att det tredje avsnittet av tv-serien sändes chattade Jonas Gardell med tv-tittarna. »Vill bara säga att det var vackert, sorgligt, viktigt och så bra. Utmattad och klokare just nu« skrev Frida. »Tack för detta! Så fint, så vackert« skrev Överväldigad. »Otroligt bra serie. Starkt gripande och skildrad utifrån verkligheten. Ett dokument till kommande generation«, skrev Kreb.

– Jag har aldrig varit med om det här tidigare, förlaget har aldrig varit med om det här tidigare. Det är av en helt annan dimension.

Även kritikerna var lyriska och hyllade Gardell för hans verk.

Själv läser han aldrig recensioner, det får han ont i huvudet av. Därför hade Jonas Gardell bestämt till punkt och pricka vad han skulle göra måndagen den 27 augusti. Först gå på massage, sedan åka hem och skriva på fortsättningen av »Torka aldrig tårar utan handskar« resten av dagen. Hans assistent skulle skicka ett kort sms där hon sammanfattade tidningarnas recensioner. Sms:et kom redan på morgonen. Han läste snabbt, såg ordet »positiva«, »Laholms Tidning« och »Kristianstadsbladet«, och lade snabbt ifrån sig telefonen. Han var alltså sågad, bara några landsortstidningar hade sagt något snällt om den första boken. Ledsen cyklade han iväg till massören. Då rasslade det till i telefonen igen. Denna gång var meddelandet från festfixaren Micael Bindefeld. »Just läst DN och håret på mina armar står rakt upp, vilken recension!«. En förvirrad Gardell tog mod till sig och ringde sin förläggare.

– Hur sågad har jag blivit egentligen? kved han fram.

– Vad pratar du om, svarade förläggaren. Du har fått lysande recensioner och i DN står det att du skrivit in dig i den svenska litteraturhistorien.

Jonas Gardell hade fått sitt livs recensioner och bestämde sig för att  ta ett drastiskt beslut. Han cyklade bort till förlaget, tog emot blommor och gratulationer samt läste recensionerna i två av de stora dagstidningarna. Men framför allt så gjorde han något extremt icke-Jonaskt. Han njöt fullt ut av uppmärksamheten.

»Jag berättar aldrig privata saker. Hur ser det ut hemma hos oss? Vad har jag för hobbys? Det finns inte ens foton på våra barn.«

Skövde Centralstation. På tåget hem till Stockholm vill Jonas Gardell vara för sig själv. Han är noga med att dra en gräns mellan privatlivet och offentligheten.

Man ska inte njuta om man är frikyrklig. Det fick Jonas Gardell lära sig tidigt i livet. Han växte upp i Enebyberg utanför Stockholm med sina tre syskon och två frikyrkliga föräldrar. Som liten läste han Bibeln varje dag och gick till kyrkan varje söndag.

Hans mamma hade gjort en lista på saker det var okej för barnen att hamna i fängelse för. Till exempel att ockupera kärnkraftverk eller ockupera kärnvapenbaser. Att stjäla och slåss var däremot inte tillåtet. Ingegärd Gardells idol var Martin Luther King och hans tal »I have a dream« fanns på lp-skiva och spelades nästan jämt.

–  Det fanns ett tydligt frikyrkopatos under min uppväxt, min mor lärde mig att stå på de svagas sida.

Hans uppväxt var långt ifrån en solskenshistoria. För att slippa bli utfryst i skolan spelade han pajas, ljög och skarvade ihop sina historier. Men under en tid blev han mobbad. Då satt han inne på skoltoaletten och grät. Sen kom han på hur han skulle göra. Han hittade på Vara snäll mot Jonas-leken. Varje gång klasskamraterna sa något snällt till honom fick de poäng. Den som samlade ihop flest poäng skulle få en tiokronorssedel.

Sedan hände det otäcka, det han först 25 år senare kunde berätta om. 14 år gammal träffade han på en äldre man som låste in honom i en lägenhet. Och våldtog honom. Efteråt gick Jonas Gardell ner i tunnelbanan vid Zinkensdamm. Han hade bestämt sig för att hoppa framför tåget. Det kändes som att vara under vatten, allt var suddigt och livet ekade. Så kom tåget. Men han hoppade inte. Medvetet eller undermedvetet fattade han beslutet att han inte ville dö.

När han kom hem skrubbade hans mamma honom i badkaret och satt hos honom hela natten. Dagen därpå skickades han till skolan med förmaningen att aldrig mer prata om vad som hänt.

Där och då hände någonting. Jonas Gardell bestämde sig för att aldrig bli ett offer.

– Jag har aldrig tyckt synd om mig själv. Jag gjorde det inte då och gör det inte nu heller.

Föräldrarna skiljde sig och han bröt sig loss från det trygga hemmet, började hänga vid Klara Norra Kyrkogata – Stockholms gamla porrkvarter – och raggade upp äldre män. Den 16-årige Jonas Gardell skulle aldrig blir våldtagen. Han var tuff, cool och stenhård.

Inför föreställningen. Jonas Gardells jobb är att varje kväll upprepa sina skämt så innerligt äkta och närvarande att publiken blir berörd och tänker det här kan aldrig hända igen. 

Ungefär vid samma tidpunkt – i november 1980 – upptäckte en läkare i Los Angeles en märklig form av lunginflammmation hos fem unga män. Det var en typ av lunginflammation som bara uppstod hos personer med svår immunbrist.

Läkarna visste varken hur den smittade eller hur man skulle skydda sig mot viruset och fler och fler dog i den mystiska sjukdomen som ännu inte hade fått ett namn. Det enda läkarna visste var att sjukdomen främst drabbade narkomaner, prostituerade och homosexuella män.

I augusti 1983 dog den första svenska personen i aids. Morgonen därpå ringde Ingegärd Gardell till sin son och frågade honom om han kände mannen som dött. Hennes son såg ner på den amerikanska filmregissören som låg på madrassen bredvid honom och svarade: »Nej, det är ingen fara mamma.« Ett år senare var filmregissören död.

– Jag funderade om det var värt det. Det var värt det. Men jag visste inte att jag låg med döden den natten. Det skulle jag göra många gånger framöver.

Oron för den nya smittan spred sig i sjukhuskorridorerna. Personalen vågade inte undersöka patienterna som misstänktes bära på hiv-viruset. Smittskyddsåtgärderna var stenhårda. Sköterskorna skulle bära handskar, skyddskläder och munskydd när de behandlade de smittade. Vid den här tiden fanns ingen medicin att ge. Patienterna fick komma på läkarbesök vart tredje månad, där man tog blodprover för att se om immunförsvaret försämrats sedan förra gången. Det enda läkarna och sjuksköterskorna kunde göra var att finnas där. Stötta. Trösta.

När den aidssjuke avled stoppades kropparna i svarta plastpåsar behandlade med kloramin, märkta med en lapp  med ordet »smittorisk«.

Skräcken för den nya sjukdomen fanns också ute i samhället. I folkmun kallades den för bögpesten. Man vågade inte dela samma dricksglas, knappt använda samma telefon som en hiv-positiv.

En del kristna såg aids som Guds sätt att straffa homosexuella. I samband med det första svenska dödsfallet skrev tidningen Dagen på ledarplats att människan inte var skapad för tillfälliga sexuella kontakter och att naturen slår tillbaka mot ett sådant levnadssätt.

– Man delar upp oskyldiga och skyldiga. Vi var inte offer, vi var mördare. Vi var ohyra som samhället skulle komma till rätta med.

1985 tillsattes en aids-delegation av den dåvarande socialdemokratiska regeringen i syfte att stoppa spridningen av hiv. Samma år hamnade hiv under smittskyddslagen. Två år senare förbjöds bastuklubbar och filmklubbar, eftersom dessa var mötesplatser för tillfälliga sexuella kontakter bland homosexuella män.

Vissa menade att staten behövde ta ännu hårdare tag för att bekämpa sjukdomen. Läkaren Jonas Blomgren föreslog att alla hivsmittade skulle tatueras i armhålan. Läkaren Lita Tibbling ansåg att alla människor över 15 år skulle aidstestas två gånger per år. Helst skulle de smittade isoleras i särskilda samhällen, klart åtskilda från de friska.

– Egentligen var det inte så förvånande. Samhället hade visat sig inte gå att lita på. Man hade aldrig någonsin gjort något gott för oss. Samtidigt tvingades man för första gången att tala till den främmande andre, föra en dialog med oss, säger Jonas Gardell.

Och ska man föra en dialog kan man inte bara hota och pressa. Man måste också lära känna den andre. Han menar att det inte är en slump att samma år – 1987 – som bastuklubbarna förbjöds kom sambolagstiftningen.

– Det som var hotande var den promiskuösa knullbögen. Kunde man bara få bögen att sluta böga sig och bli en snäll sambobög så skulle allt lösa sig.

En sådan som Jonas Gardell. Han var sambo med Mark Levengood sedan ett år tillbaka. Han hade nyligen slagit igenom med sin första roman »Passionsspelet« och blev som yngsta författare någonsin intervjuad av Lars Ulvenstam i tv-programmet »Nyfiken på«. Ett program som nästan hälften av svenska folket tittade på.

– Jag var väldigt mycket det man ropade efter.

Till en början blev den nu offentliga Jonas Gardell bemött med avsky. Folk fimpade i hans mat, slog  och mordhotade honom. I intervjuer fick han i flera år kämpa för att prata om sitt jobb i stället för sin sexuella läggning. Men att hemlighålla att han var homosexuell hade han inte en tanke på.

– Jag var öppet homosexuell privat och fortsatte vara det när jag blev känd.

Folkkär blev han först 1992 – i alla fall enligt honom själv. Då kom romanen »En komikers uppväxt« om tolvåriga Juha som spelar klassens clown – inspirerad av Gardells egen barndom.

Sedan dess har han bara blivit mer och mer älskad.

– Jag tog folk på utnötningstaktiken. Folk som inte gillat mig har till slut respekterat mig, även om de inte håller med mig.

Han säger att en perfekt människa aldrig kan bli älskad. Man måste visa upp sina dåliga sidor också, det futtiga.

– Jag är själv uppväxt med att vara utanför. Vara mobbad. Det tror jag också har satt sina spår. Det har gett mig ett utanförskapsperspektiv som jag behåller trots min enorma framgång.

Nästa steg. »Jag har bestämt mig för att alla projekt jag ska göra ska vara modiga och ambitiösa i någon bemärkelse. Jag har redan all bekräftelse, alla pengar jag kan tänkas behöva. Ska jag göra något måste det vara något nytt.«

I en framåtblickande passus i »Torka aldrig tårar utan handskar« läser Benjamin en dikt av Karin Boye för Rasmus när han ligger inför döden. Första gången Jonas Gardell själv läste dikten i tonåren var den som en uppenbarelse. Särskilt fastnade han för början av det fjärde stycket – »Då anar vi det villkor vi en gång fick: att brinna i det levandes ögonblick«. Det var så han skulle leva ett par år senare.

– Det var några år som var så absurda där alla bara dog runtomkring oss. Folk bara försvann. Vi var unga, vi skulle utbilda oss, skaffa jobb och hitta kärleken. Samtidigt fick vi rekommendationen att leva våra liv som om vi vore smittade. Att vi hade två år kvar att leva. Och du vet att det är sant för människor omkring dig dör.

Frasen har varit med honom i livet sedan dess. Han bryr sig inte om att bli ihågkommen. »Vad ska jag med det till, då är jag ju död.« Som komiker har han vant sig vid att det är ögonblicket som är avgörande. Ett skämt fungerar sällan tio år senare, ibland inte ens tio sekunder senare.

Jonas Gardell var rolig redan som barn. Sedan slutade han vara rolig under de där jobbiga åren då allt handlade om att fortsätta andas. Men så under en författarafton i Göteborg 1987 var han inbjuden för att läsa ett par rader ur sin nya roman »Präriehundarna«. Publiken skrattade när han läste. Det var som en andra förlossning, han kände igen det där skrattet. Den natten hade han svårt att sova, han låg och tänkte på skratten. Han visste att det hade varit en avgörande kväll. Hans liv skulle kastas ut i en helt ny riktning.  Där och då föddes den scenpersonlighet som Jonas Gardell fortfarande är i dag.

På scenen känner han sig hemma. Som mest trygg. Men efteråt, när de andra komikerna ska gå ut och ta en öl, tackar han alltid nej. Han går hem tidigt från fester, ibland lite besviken på sig själv.

– Jag klarar bara av mötet med en människa. Och med tusen. Det är antalet däremellan jag har svårt för.

Han minns hur det var när han var liten. Hur han stod och tittade ut genom ett fönster och såg sina kamrater och syskon leka utanför. Han varken fick eller ville vara med. I fönstret syntes svagt hans egen spegelbild, som om han såg på dem där ute genom sig själv. Sedan vände han sig om inåt rummet och började leka. Spelade teater och skapade berättelser.

– Jag vet inte hur man umgås. Mitt sätt att umgås är att skriva böcker som andra kan läsa. På så sätt når jag fram till dem. Det är det enda jag kan göra.

Här kan du läsa om tidigare pristagare.